Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Norge
106
till Skottland. Under Magnus reviderades N :s
gamla lagar, och en ny gemensam landslag
utarbetades. En ny adel upprättades efter
allmän-europeiskt mönster. Genom ”sættargerden” i
Tönsberg 1277 vann kyrkan fördelar. Efter
Magnus’ död styrde förmyndare en tid för hans
son Erik Magnusson (reg. 1280—99).
Dessa sökte stäcka kyrkans makt, medan den svage
Erik själv som myndig försonade sig med
kyrkan. De tyska köpmännen fingo under honom
stora handelsrättigheter, som blevo ödesdigra för N.
Eriks broder Håkon V (reg. 1299—1319)
var en kraftigare härskare. Han avlägsnade sin
broders adliga rådgivare och avskaffade 1308
len-dermans- och jarltitlarna; rådet blev en fast
riksinstitution. Han främjade försvaret och sökte,
dock med föga framgång, motarbeta det tyska
inflytandet på norsk handel. Med Håkon utdog
kungaätten på manssidan. Hans dotter Ingeborgs
treårige son med den svenske hertig Erik,
Magnus Eriksson, blev hans efterföljare (reg.
1319—74). Han blev 1319 också Sveriges
konung. En förmyndarstyrelse av svenska och
norska stormän skulle t. v. sköta regeringen; 1323
—31 var Erling Vidkunsson riksföreståndare.
Därefter övertog Magnus själv styrelsen i både
N. och Sverige. Hans godtyckliga styrelsesätt
framkallade flera uppror i N. 1343 utnämnde
han sin lille son Håkon VI (reg. 1343—80)
till konung i N. med norsk förmyndarstyrelse.
’355 övertog Håkon själv regeringen. Magnus
var, även efter sin avsättning i Sverige, hans
medregent i N. Under denna tid fortsatte N:s
nedgång. Digerdöden (1349—50) berövade N.
en stor del av dess befolkning. Samtidigt fick
det just stiftade tyska hanseförbundet alltjämt
fastare grepp om N:s handel. Håkon VI måste
1369 åter stadfästa privilegierna.
Håkons son Olav (reg. 1380—87), som
tilllika var konung i Danmark efter sin morfar,
Valdemar Atterdag, dog ung, och hans moder,
Margareta, blev, i brist på arvsberättigad
tronföljare, regent. Hennes systerdotterson Erik
av Pommern utropades året därefter till
konung i N. (reg. 1388—1442) och tillträdde
regeringen som myndig 1401. Margareta var dock
till sin död 1412 den egentliga regenten. Hon
fick Erik vald till konung även i Sverige och
Danmark och stiftade vid hans kröning i Kalmar
[397 en "evig” union mellan de tre länderna. Både
Margareta och Erik gynnade danskarna. Detta i
förening med maktlösheten mot tyskarna, som
t. o. m. flera gånger plundrade Bergen,
framkallade upprorsrörelser. Avsatt i de andra länderna,
avlöstes Erik även i N. av sin systerson
Kristofer av Bayern (reg. 1442—48). Efter
dennes död splittrades ’ norska riksrådet mellan
den nye danske konungen Kristian av Oldenburg
och den svenske, Karl Knutsson. Båda
valdes 1449 till konungar, men följ, år enade man
sig om Kristian I (reg. 1449—81). 1450 slöts
en ”evig” union mellan Danmark och N.
Under Kristian blev N:s vanmakt fullständig.
Riksrådet stod nu maktlöst. Tyskarna härjade
T 455 åter i Bergen, och deras privilegier
utvidga
des. Orkneyöarna och Hj altland förlorades till
Skottland. Kristians son Hans blev först 1483
norsk konung (reg. 1483—1513). Under hans
regering företogos effektiva åtgärder mot
hansea-terna; samtidigt fingo även de norska städerna
privilegier. Riksrådet fick nu större inflytande.
Däremot fortsatte danskhetens framträngande i
den högre administrationen. Flera upprorsrörelser,
bl. a. Knut Alvssons 1501—02, nedslogos. Även
Hans’ son Kristian II (reg. 1513—23) följde
dansk politik i N:s styrelse. Efter Kristians
avsättning i Sverige och Danmark valde även N.
1524 hans farbroder Fredrik I till konung
(reg. 1524—33) mot en gynnsam handfästning.
N:s verklige herre blev till 1528 Vincens Lunge,
som sökte hävda N:s självständiga ställning.
Ärkebiskop Olav Engelbrektsson konspirerade
med den landsflyktige Kristian II, som 1531—
32 gjorde ett misslyckat försök att återvinna N.
Då Danmark valt Fredriks son Kristian III til!
konung, sökte ärkebiskopen lösrycka N. Han blev
dock fördriven 1537, och N. underkastade sig
Kristian III (reg. 1537—59). 1536 gillade en
riksdag i Köpenhamn Kristians handfästning med
bl. a. den bestämmelsen, att N. för framtiden
icke skulle vara ett rike för sig utan styras som
en del av Danmarks rike — en bestämmelse, som
aldrig genomfördes men som belyser N :s
vanmäktiga ställning. I verkligheten styrdes N. som
ett lydrike under Danmark, med egna lagar men
utan eget riksråd. På riksdagen 1536 beslöts
införandet av den luterska läran i båda rikena. Den
danska kyrkoordinantian och den danska
bibelöversättningen bidrogo starkt till att tränga landets
eget språk i bakgrunden. Den katolska kyrkans
gods indrogos under kronan. — Ekonomiskt led
N. denna tid under den allmänna prisstegringen.
De ökade skatterna framkallade resningar.
Samtidigt gick dock handeln framåt.
Under Kristians son Fredrik II (reg. 1559
—88) led N. mycket under sjuårskriget med
Sverige (1563—70). 1572 upprättades
ståthållaräm-betet i N., dock utan att få större betydelse.
Fredriks son Kristian IV (reg. 1588—1648) reste
ofta i N., satte sig in i dess angelägenheter och
ingrep på många områden. 1604 utfärdades
Kristian IV :s ”norske lovbog”, en övers, av de gamla
lagarna, och 1607 en egen norsk kyrkoordinantia.
Han stödde näringslivet, särskilt bergsbruk och
handel, och anlade flera nya städer. Han
upprättade också en egen norsk här, som i kriget
med Sverige 1643—45 gjorde en god insats, vilket
dock ej kunde avvärja en större norsk landförlust
(Jämtland och Härjedalen m. m.) vid freden i
Brömsebro 1645. Under Kristians son Fredrik
III (reg. 1648—70) medförde ett nytt krig 1657
—58 förlusten av Bohus län och Trondheims län
till Sverige. I ett följ, krig 1658—60
återerövrades dock Trondheims län.
Efter enväldets och arvkungadömets införande
1660 skedde en särskild norsk hyllning på
stän-dermöte i Kristiania 1661. Den nya
styrelseformen medförde en rad förvaltningsreformer —
i det stora hela till fördel för N., som nu blev
mera sidoordnat med Danmark under den
gemen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
