- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 16. Nomader - Payen /
25-26

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordamerikanska inbördeskriget - Nordanskog, Ovanskog - Nordanstig - Nordanstigs kontrakt - Nordatlantpakten - Nordau, Max - Nordaustralien - Nordberg, Jöran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

25

N ordanskog—N ordberg

26

Mississippidalen kom snart i nordstatstruppernas
händer.

Även i Virginia började det ljusna för
Unionens sak. Visserligen led general J. Hooker ett
förlamande nederlag mot Lee vid
Chancellors-ville (2—3 maj 1863), och Lee kunde företaga en
ny invasion i Maryland och Pennsylvania, men
vid Gettysburg, hela krigets mest betydande
fältslag, led Lee 3 juli 1863 mot general G. Meade
ett förlustrikt nederlag och måste över
Potomac-floden retirera in i Virginia.

På västra krigsskådeplatsen utkämpades under
senare delen av 1863 omfattande strider, av vilka
må nämnas slaget vid Chickamauga (bäck i
Georgia, 19—20 sept.), som utföll till de
konfede-rerades fördel, och vid Chattanooga, där flera
strider ägde rum, den sista och häftigaste 23—
25 nov., som utföll olyckligt för
sydstatstrup-perna.

I mars 1864 kallades Grant till högste
befälhavare över nordstatstrupperna. Sitt avgörande
fälttåg mot Lees armé och Richmond öppnade
han i början av maj s. å. Blodiga strider följde
nu: ”slaget i vildmarken” (battle of the
wilder-ness) 5—6 maj, bataljerna vid Spotsylvania 8—
21 maj, vid Cold Harbor 3 juni m. fl. Men
därefter förde Grant sin armé över James River och
gick till upprepade anfall för att taga Petersburg
(s. om Richmond), dock tills vidare utan
framgång. — Under tiden hade general W. T.
Sher-man, som efterträtt Grant i befälet över
arméerna i v., trängt in i Georgia, där den viktiga
militärverkstadsstaden Atlanta besattes (3 sept.);
hamnstaden Savannah intogs därefter (22 dec.),
och 1 febr. 1865 bröt Sherman upp för att förena
sig med Grants huvudarmé. I Tennessee hade
vid Nashville 15—16 dec. 1864 därvarande
syd-statstruppers motståndskraft brutits. Järnringen
kring sydstatsarmén i Virginia slöts allt trängre.
Petersburgslinjerna genombrötos 1—2 april 1865,
och 2 april utrymde Lee Richmond; han måste
företaga ett brådstörtat återtåg och kapitulerade
vid Appomattox Courthouse, 35 km ö. om
Lynch-burg i Virginia, 9 april, general J. E. Johnston
vid Durham Station i Nord-Carolina 26 april. I
maj kapitulerade även sydstatstrupperna i
Älaba-ma och Mississippi. Kriget var därmed till ända.
— Kriget hade förts med betydande styrkor, dock
ej värnpliktsarméer i modern mening;
nordstaternas armé bragtes sista krigsåret upp till 1 Va
mill. man, sydstaternas hade varit uppe i 700,000.
— Litt.: J. F. Rhodes, ”History of the Civil
War 1861—65” (1921).

Nordanskog, Ovanskog, medeltida
benämningar på de delar av Sverige, vilka äro
belägna n. om Kolmården, Tylöskog och Tiveden.
Sverige s. därom kallades Sunnanskog och
Utanskog. — Nordanskogen kallas
också den n. ö. delen av Ångermanland (ovanför
Skuleskogen mellan Vibyggerå och Nätra),
medan s. delen kallas Frammanskogen el.
Sunnanskogen (el. numera vanl. Ådalen).
Inbyggarna i de respektive landsdelarna kallas i
Ångermanland nordanskogsar, resp, framman- el.
sunnanskogsar.

Nordanstig, urspr. namn på vägen norrut
genom Hälsingland, sedan i anledning därav
benämning på vissa socknar i den nordostligaste
delen av landskapet.

Nordanstigs kontrakt, i Ärkestiftet, omfattar
5 pastorat: Harmånger och Jättendal; Bergsjö;
Hassela; Rogsta; Gnarp.

Nordatlantpakten (eng. The North Atlantic
Treaty), vanl. förk. till Atlantpakten, se
d. o. Till pakten anslötos 1951 utöver de 12
ursprungliga staterna även Grekland och Turkiet.
Under senare år har organisationen i flera
avseenden utbyggts. Högsta organ för N o r d a
t-lantiska försvarsorganisationen
(The North Atlantic Treaty Organisation, förk.
NATO) är A 11 a n t p a k t r å d e t (The North
Atlantic Treaty Council). T rådet, som
sammanträder minst en gång årl., representeras
paktstaterna vanl. av sina utrikesministrar. Rådet har
en generalsekreterare, och till denna post utsågs
1952 Lord Ismay. NATO:s militära styrka är i
stark tillväxt. Dess högkvarter, som först var
förlagt till London, har överflyttats till Paris.
NATO:s stridskrafter hänföras till
Europakom-mandot, Atlantkommandot el. Kanalkommandot,
vilka äro varandra sidoordnade, överbefälhavare
för Europakommandot (Supreme Headquarters of
Allied Powers, Europé, SHAPE) är sedan 1953
general Gruenther med fältmarskalk Montgomery
som ställföreträdare. Till överbefälhavare över
atlantpaktstaternas atlantflotta (Supreme allied
commander, Atlantic, SACLANT) utsågs 1952
amiral L. McCormick.

Nordau [nå’rdåul, Max, tysk-ungersk
författare av judisk börd (1849—1923), med. dr,
från 1880 bosatt i Paris, angrep hetsigt ”de
moderna”, bl. a. Richard Wagner, Tolstoj och Ibsen,
i ”Die conventionellen Lügen der
Kulturmensch-heit” (1883; sv. övers. 1884), ”Paradoxe” (1885;
sv. övers, s. å.), ”Die Krankheit des
Jahrhun-derts” (2 bd, 1887; sv. övers, s. å.) m. fl.

Nordaustralien, se Nordterritoriet.

Nordberg, J ö r a n Andersson, präst,
historieskrivare (1677—1744). Han blev fil. mag.,
prästvigd och e. o. predikant vid artilleriet 1703. N.
begav sig till Thorn och följde svenska hären,
kom i gunst hos Karl XII samt blev förste
predikant vid Livdrabantkåren och hovpredikant
1707. Vid Poltava kom N. i rysk fångenskap och
blev under denna tid Pipers huspredikant samt
preses i svenska konsistoriet i Moskva. N.
inlade stora förtjänster om fångarna och det
kyrkliga livet bland dem. Utväxlad 1715, blev N.
1716 i Stralsund Karl XII:s biktfader och
preses i fältkonsistoriet samt följde Karl till Skåne
och Norge. N. blev 1717 kyrkoherde i Klara
församling i Stockholm. Han ägnade sig nu även
åt historiskt och topografiskt författarskap. Han
utg. bl. a. ”S. Claræ minne” (1727). 1731 fick
han i uppdrag att författa den 1740 utkomna
”Konung Carl den XII:s historia” (2 bd).
Arbetet, som översattes till franska och tyska, är
närmast en officiell krönika men likväl en viktig
källa för Karl XII:s historia. Vissa uteslutna
partier utgåvos 1754: ”Anmärkningar”.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:20:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffp/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free