Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordamerikanska frihetskriget - Nordamerikanska inbördeskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 Nordamerikanska inbördeskriget 24
där den militära ledningen av kolonisterna
övertogs av George Washington. Den första striden
stod vid Bunkerhill 17 juni 1775, och 17 mars
1776 tvungos engelsmännen av Washington att
utrymma Boston, men ett försök av kolonisterna
till invasion i Canada misslyckades. Engelsmännen
mottogo inom kort förstärkningar samt uppträdde
med en sammanlagd styrka av 40,000 man under
general W. Howe. Washington, som besatt
staden New York, måste med sina underlägsna och
illa utrustade trupper åter utrymma staden (15
aug. 1776), som sedan till krigets slut stannade
i engelsmännens händer. Han drog sig tillbaka
på andra sidan Delawarefloden men ryckte snart
åter fram och slog fienden vid Trenton 23 dec.
1776 och vid Princeton 3 jan. 1777. Sommaren
1777 ryckte han mot Pennsylvania men led två
kännbara nederlag vid Brandywine n sept. och
Germantown 4 okt. 1777. Dessa olyckor
uppvägdes likväl av framgångarna vid Hudsonfloden,
där general H. Gates instängde den engelske
generalen Burgoyne och tvang honom att genom
kapitulationen vid Saratoga (17 okt. 1777) sträcka
gevär.
På krigets hela utgång kom denna seger att
utöva ett avgörande inflytande. Frihetskampen
hade litet varstädes i Europa framkallat
sympatier, och talrika frivilliga, särskilt från Frankrike
under ledning av La Fayette, skyndade över
havet. Som koloniernas delegerade underhandlade
Benjamin Franklin i Versailles sedan 1776 och
förmådde 6 febr. 1778 franska regeringen att
ingå ett handels- och förbundsfördrag med de
13 kolonierna på grundvalen av deras
självständighet. Fördraget biträddes 12 april 1779 av
Spanien samt medförde fransmännens, senare även
spanjorernas, deltagande i kriget, varigenom
engelsmännen nödgades splittra sina stridskrafter.
1778 riktade engelsmännen sin huvudstyrka mot
södern, Georgia samt Nord- och Syd-Carolina.
Savannah och Charleston erövrades (dec. 1779,
maj 1780) av den nye engelske överbefälhavaren
(sedan 1778) general Clinton, och 16 aug. 1780
segrade den engelske generalen Lord Cornwallis
vid Camden (i Syd-Carolina) över general Gates.
En fransk hjälphär under general Rochambeau
opererade 1780—81 jämte Washingtons armé mot
den engelska huvudstyrkan i New York. Hösten
1781 bröto de upp därifrån och skyndade i
ilmarscher till Virginia, där Cornwallis en tid
utkämpat mindre strider mot La Fayette.
Cornwallis instängdes vid Yorktown i fåfäng väntan
på en engelsk undsättningsflotta och tvangs 19
okt. 1781 att kapitulera med hela sin armé, omkr.
8,000 man. Engelsmännen utrymde nu Savannah
och Charleston samt innehade sedan ingen
hamnstad av vikt förutom New York. Fientligheterna
avstannade, och 30 nov. 1782 ingick
amerikanernas ombud, Franklin, ett separat
preliminärfördrag med England, vari den unga republiken fick
sin självständighet erkänd. Den definitiva freden
med England undertecknades 3 sept. 1783 i
Paris, samma dag som England i Versailles slöt
fred med Frankrike och Spanien.
Nordamerikanska inbördeskriget. Om
kri
gets förhistoria och sydstatskonfederationens
bildande se Förenta staterna, sp. 491 ff. Kriget
utbröt formligen, då unionsfästet Fort Sumter
utanför Charleston i Syd-Carolina intogs av
sydstatsgeneralen Beauregard 14 april 1861.
Konfederationen bestod av följande 11 stater: Virginia,
Nord- och Syd-Carolina, Georgia, Florida,
Alabama, Mississippi, Louisiana, Texas, Arkansas
och Tennessee. Alla övriga stater och samtliga
territorier fasthöllo vid Unionen; dock voro
gränsstaterna Missouri, Kentucky och Maryland
i början opålitliga.
Under krigets första månader ledo
nordstaterna en rad smärre motgångar, av vilka general
McDowells nederlag vid Bull Run (s v. om
Washington) 21 juli 1861 mot Beauregard var av
allvarligare art. Senare delen av 1861 använde
man å ömse håll huvudsaki. till organisering och
nödtorftig utbildning av de i väldiga massor
tillströmmande rekryterna. Nordstaternas
fälttågs-plan gick ut på kustblockadens upprätthållande
och framträngande genom Virginia mot
Rich-mond, Mississippi flodens öppnande och därmed
avskärande av all tillförsel till de
konfederera-des huvudarméer från deras västligaste stater,
Texas, Louisiana och Arkansas. Sydstaterna
nödgades överallt i stort sett hålla sig på defensiven
men utförde dock tid efter annan offensiva
rörelser genom Shenandoahdalen uppåt Maryland och
Pennsylvania, därvid hotande Washington.
Först 1862 vidtogo operationer i större skala.
”Monitors” strid mot ”Merrimac” på Hampton
Roads 9 mars räddade nordstaternas flotta och
inledde deras sjöherravälde under kriget.
Nord-statsöverbefälhavaren McClellans förhoppning
att efter framryckning österifrån sätta sig i
besittning av Richmond omintetgjordes, då
sydstats-truppernas överbefälhavare general Robert E.
Lee vann en betydande seger vid floden
Chicka-hominy i det s. k. sjudagarsslaget 26 juni—2 juli.
Tidigare hade sydstatsgeneralen Th. J. Jackson
(”Stonewall Jackson”) skaffat Richmondarmén
luft genom sina berömda strövtåg uppåt
Shenandoahdalen. Lee tillfogade vidare
nordstatsgenera-len Pope och dennes nyupprättade Virginiaarmé
ett svårt nederlag på fjolårets slagfält vid Bull
Run 29—30 aug. 1862. Sitt tåg in i Maryland
måste Lee efter striden vid Antietam (16—17
sept. 1862) avbryta. Han drog sig tillbaka till
Fredericksburg (ung. mitt emellan Washington
och Richmond), där den nye
nordstatsöverbefäl-havaren general A. E. Burnside 13 dec. blev i
grund slagen.
På västra krigsskådeplatsen var krigslyckan
nordstaterna mera bevågen. I början av 1862
intog nordstatsgeneralen U. S. Grant Columbu? i
Kentucky. Efter segern vid Shiloh (6—7 april
1862) planlades en allmän framryckning mot den
vid Corinth i Mississippi koncentrerade
sydstats-armén, samtidigt med att den flotta, som 28 april
under amiral Farraguts befäl erövrat New
Orleans, avancerade uppför Mississippi mot det starkt
befästa Vicksburg. Sedan Grant fått överbefälet
på denna krigsskådeplats, kapitulerade Vicksburg
efter halvårslångt motstånd (4 juli 1863). Hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
