Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nikolaus (konung av Montenegro) - Nikolaus I Pavlovitj (rysk kejsare) - Nikolaus II Aleksandrovitj (rysk kejsare) - Nikolaus Nikolajevitj (rysk storfurste) - Nikolaus Nikolajevitj (rysk storfurste)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Nikolaus
880
gering se Montenegro, sp. 225—226. Vid rikets
fall 1916 begav sig N. till Italien och sedan till
Frankrike. Han avsattes 26 nov. 1918 på en av
serberna arrangerad ”folkförsamling”. Han dog
i Antibes. Med sin gemål, Milena (1847—
1923), hade N. tre söner och sju döttrar, av vilka
en blev g. m. Peter I av Serbien, två med ryska
storfurstar (Peter och Nikolaus Nikolajevitj) och
en med Viktor Emanuel III av Italien.
Ryssland. 1) Nikolaus (ry. Nikolaj) I
P a v 1 o v i t j, kejsare (ry. tsar) (1796—1855),
tredje son till kejsar Paul I. Han
efterträdde 1825 sin bror Alexander I, då hans
närmast äldre broder Konstantin avsagt sig
tronföljden. Han fick börja sin regering
med att bekämpa revolutionära stämplingar,
varav dekabristupproret var farligast. Detta
uppror, vilket N. betraktade som en yttring av
Västeuropas revolutionsbegär, gjorde honom
misstänksam och fientlig mot allt västerländskt. En
tryckande censur infördes, och ett nät av spioneri
knöts över hela riket. Men en kraftig åtgärd
till landets inre förkovran var byggandet av
Rysslands första järnväg (1846—51), den 650 km
långa linjen mellan Petersburg och Moskva.
N:s utrikespolitik hade länge utomordentlig
framgång. I kriget mot Persien (1826—28)
erövrades provinserna Erivan och Nachitjevan.
Turkiet tvangs efter ett
krig (1828—29) att i
freden i Adrianopel
avstå Donaudeltats öar
och flera distrikt i
Mindre Asien samt
medge fri fart genom
Bosporen och
Darda-nellerna. N. kuvade
med vapenmakt Polens
resning (1831). Under
1848 års nästan
allmänna europeiska
revolution blev N. det
starkaste stödet för
den reaktionära
regi
men i olika länder. Han lät trupper besätta
Dona ufurstendömena till straff för att de störtat sina
hospodarer. Hans härmassor tvungo det för sin
frihet kämpande Ungern att ännu en gång böja
sig under Österrike. Han nådde genom allt detta
höjdpunkten av sin makt och betraktade sig som
Europas skiljedomare. Det inom kort utbrytande
Krimkriget, varunder N. led svåra motgångar,
gav emellertid en stark stöt åt den beundran, som
hans dittills lyckosamma kraftpolitik skaffat
honom. Själv blev han missmodig och ville dö. En
förkylning påskyndade uppfyllandet av hans
önskan.
Med sin gemål, Charlotta av Preussen (1798
—1860), som rysk kejsarinna Alexandra
Fjodo-rovna, hade N. fyra söner (av vilka Alexander
efterträdde honom) och tre döttrar. — Litt.: Th.
Schiemann, ”Geschichte Russlands unter Kaiser
Nikolaus I.” (4 bd, 1904—19).
2) Nikolaus II A 1 e k s a’n d r o v i t j,
kejsare (1868—1918), var äldste son till Alexander
III, som han efterträdde i nov. 1894. Under
intrycket av västerländska idéer sökte N. påverka
de internationella förhållandena i modernare anda
genom initiativet till den första Haagkonferensen.
Men han var svag och lättledd och kom snart
att behärskas av reaktionära rådgivare, och hans
regering blev trots hans personliga välmening en
sista glansperiod för den gamla tsaristiska
despotismen. Redan tidigt framträdde dessa
tendenser i den skarpa förryskningspolitiken i Finland.
I det egentliga Ryssland gjorde de sig främst
gällande under den revolutionsepok, som följde
på olyckorna under det lättsinnigt framkallade
rysk-j apanska kriget. Den kraft, varmed
reformkraven framfördes, nödvändiggjorde visserligen
en del eftergifter, ss. riksdumans inrättande, men
eftergifterna voro mera nödfallsutvägar ur en
tillfällig kris än allvarligt menade nyskapelser
och tillfredsställde ej opinionen. Utrikespolitiskt
upprätthöll N. under förra delen av sin regering
livliga förbindelser med Europas olika regenter.
Alliansen med Frankrike hindrade honom ej att
stå i gott förhållande till tyske kejsaren, som
särskilt under kriget med Japan sökte vinna honom
för längre gående syften än de rent personliga
(jfr Björköfördraget). Uppriktigt fredsälskande,
tog N. 1914 endast med stor personlig motvilja
risken av ett krig genom sitt beslut 30 juli om
allmän mobilisering.
Under världskriget
hopade sig olyckorna
över honom. De
militära motgångarna gåvo
näring åt oppositionen,
som nu kom att riktas
även mot N.
personligen och kanske i än
högre grad mot hans
gemål, Alexandra
Fjodorovna (se
d. o.). Vid
marsrevolutionen 1917 fann
sig den alltmer
isolerade N. nödsakad
att abdikera. Jämte sin familj (gemålen,
sonen Aleksej, se d. o., och fyra döttrar) togs
han i förvar i Tsarskoj e Selo, fördes därefter
till Tobolsk och slutligen till Jekaterinburg, där
alla mördades av bolsjevikerna natten mellan 16
och 17 juli 1918. — Litt.: Ch. Rivet, ”Le dernier
Romanof” (1918); Wilhelm II, ”The Kaiseris
letters to the Tsar” (1920; sv. övers. ”Från Willy
till Nicky”, s. å.); P. ’ Gilliard, ”Le tragique
destin de Nicolas II et de sa famille” (1921; sv.
övers. 1922).
3) Nikolaus Nikolaj evitj, storfurste
(1831—91), tredje son till N. 1), fick under
ryskturkiska kriget våren 1877 befälet över
Donau-armén och lyckades intaga Plevna. 1878 blev han
generalfältmarskalk men sattes 1882 under
förmyndare och dog som sinnessjuk.
4) Nikolaus Nikolajevitj, storfurste
(1856—1929), äldste son till föreg.; utmärkte sig
i rysk-turkiska kriget 1877—78, blev 1895
generalinspektör för kavalleriet och omorganiserade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
