Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Måssläktet - Måstena (Mosstena) - Mått - Måttband - Måttstock - Måttsystem - I. Absoluta måttsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
M åstena—M åttsystem
510
mindre — längd endast 28 cm — och har vita
vingspetsar och mörka undre vingtäckare, hör
hemma i ö. och s. ö. Europa. Den finnes sällsynt
på Öland och Gotland. Gråtruten, L.
argen-tatus, liknar fiskmåsen men når en längd av 65
cm med 145 cm mellan vingspetsarna, har
kraftigare, gulfärgad näbb med en röd fläck på
undernäbben och gråvita fötter. Den häckar, ofta
i stora samhällen, helst på branta klippor vid
kusterna men förekommer även i enstaka par vid
Vättern och Vänern. Den äter döda fiskar o. dyl.
men rövar även ägg och ungar från andra
sjöfåglar och stannar under vintern, där öppet
vatten finnes. Havstruten (havs må sen),
L. marinas, liknar till färgen sillmåsen men är
större (kroppslängd 73 cm, 170 cm mellan
vingspetsarna) och har gråvita fötter. Vingpennornas
spetsar äro annorlunda tecknade och ha mer vitt.
Ryggens skiffersvarta färg framträder först
under tredje året. Havstruten häckar i spridda
par i de yttre skärgårdarna, vid Vänern och
några andra insjöar. Den anställer skada på
ungar av andra sjöfåglar men gör även nytta
genom att hålla efter kråkan. Den arktiska v i
t-truten el. borgmästaren, L. glaucus,
häckar ej sydligare än på Island men anträffas
vintertid ej sällan i Sverige. Den blir lika stor
som föreg. art, är ovan blågrå, under vit. Den
likaledes arktiska vitvingade truten, L.
glaucoides (leucopterus), liknar föreg. men blir
något mindre. Även den påträffas vintertid,
ehuru sällan, i Sverige.
M. närstående är tretåiga måsen el.
k r y k j an, Rissa tridactyla, som utmärkes av
att baktån är starkt förkrympt el. saknas.
Näbben är svag och fotterna jämförelsevis korta.
Huvud, hals, stjärt och undersida äro vita, rygg
och vingar gråblå. Längden är 43 cm. Den är
en högnordisk fågel, som häckar i fågelbergen
bl. a. i n. Norge. I Sverige har den aldrig
häckat men är vintertiden allmän vid
västkusten. En högarktisk mås, som vintertiden någon
gång anträffas i Sverige, är den snövita i
s-måsen el. elfenbensmåsen, Pagophila
eburnea. Likaledes högarktisk är den sällsynta
lilla rosenmåsen, Rhodostethia rosea, med
pärlgrå översida, blekt rosenröd undersida och
ett smalt, svart band runt halsen. Om 1 a b
b-släktet se d. o.
Måstena (Mosstena), gods i Bälinge sn i
Södermanland, 17 km v. s. v. om Trosa,
omfattar 1,250 har, därav 250 åker. Huvudbyggnaden
av trä med ursprunglig rokokoinredning samt
med två flyglar är från 1760 och omges av en
fransk trädgårdsanläggning från samma tid. Av
Sundboholms befästa stenhus finnas lämningar
kvar på Koholmen. M. tillhörde sedan gammalt
det stora godskomplexet Sundboholm, som länge
tillhörde ätten Grip, tills det 1525 delades. M.
kom till ätten Gyllenstierna, därefter Creutz
m. fl. 1755 köptes det av kommerserådet A. v.
Plomgren och blev s. å. fideikommiss.
Mått, fys., enhet, vari en storhet mätes (se
Måttsystem).
Måttband, se Mätband.
Måttstock, se Måttverktyg.
Måttsystem, fys. En uppmätning av en
fysikalisk storhet innebär en bestämning av huru
många gånger större denna är än en på förhand
definierad enhet, måttsenheten, av samma
art som storheten i fråga. En av fysikens
grundläggande uppgifter blir därför att fastlägga
enheter, relativt vilka mätningarna sedan kunna ske.
Strävanden efter ändamålsenlighet ha lett till
uppbyggande av vissa system av enheter, s. k.
måttsystem. Ett m. kan i största allmänhet
sägas utgöra en sammanfattning av
ändamålsenligt valda måttsenheter. — För varje storhet,
som skall mätas, erfordras en definierad enhet,
och antalet enheter blir alltså mycket stort. I
praktiken visar det sig emellertid möjligt att med
hjälp av teoretiskt el. experimentellt väl
fastställda lagar enl. vissa principer återföra alla
andra enheter på ett fåtal s. k.
grundenheter. Dessa grundenheter måste på ett el. annat
sätt definieras oberoende av varandra. De bli
det mest karakteristiska för m., och olika m. skilja
sig från varandra framför allt i valet av
grundenheter. — Det är framför allt
naturvetenskapernas strävan efter att göra sina resultat så
noggranna, lätt tillgängliga och bestående som
möjligt, som givit upphov till våra moderna m. Det
mest rationella förfarandet vore att som
grundenheter välja naturkonstanter, som icke äro
underkastade förändringar under tidernas lopp. På så
sätt uppbyggda system, natursystem, ha
angivits, men då det vanl. erbjuder svårigheter
att utföra noggranna mätningar relativt
naturkonstanter, ha dyl. rena natursystem ej kommit
till användning utan fått vika för system, i vilka
åtm. vissa enheter äro definierade genom
konstruerade u r-m ått (prototyper: ur-meter,
urmassa, se nedan).
I. Absoluta måttsystemet. Genom
överenskommelse vid en internationell kongress i Paris 1881
lades det s. k. absoluta måttsystemet,
vilket även ofta benämnes CGS-s y s t e m e t
efter de i detsamma ingående grundenheterna för
längd, massa och tid, centimeter, gram och
sekund, till grund för vetenskapliga mätningar, och
inom fysiken användes detta numera så gott som
uteslutande. Enheterna centimeter (cm)
och gram (g) äro definierade genom två i
Bureau international des poids et mesures
(Internationella byrån för vikt och mått) i Sèvres
vid Paris förvarade ur-mått, meterprototypen och
kilogramprototypen (se Metersystemet), sålunda
att 1 cm betyder 1/ioo av avståndet mellan vissa
streck på meterprototypen, när denna har samma
temp. som under normaltryck smältande is, och
1 g V1000 av kilogramprototypens massa. S
e-kunden (sek) är ett naturmått och =
V(24 60 • 60) av ett medelsoldygn. Då det gällt
att från dessa grundenheter härleda behövliga
enheter, ha ibland olika vägar stått öppna,
därigenom att olika fysikaliska lagar erbjudit sig för
härledningen. Resultatet har blivit att för vissa
storheter mer än en CGS-enhet definierats. Särsk.
anmärkningsvärt är, att inom elektricitetsläran
användas två ”absoluta m.”, det elektrostatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
