Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mynt - Mynta - Myntdirektör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451 Mynta—Myntdirektör 452
vudmyntet. Under Sturarna tillkom h a 1 v ö r t
u-g e n el. f y r k e n. örtugen fortfor att vara det
förnämsta myntslaget ända till på 1530-talet och
präglades sista gången 1591; fyrkar av silver
präglades sista gången 1601. Under Sten Sture
d. y. präglades 1512 det första stormyntet av
silver i Sverige. Gustav I lät under befrielsekriget
prägla dels, i Hedemora, Söderköping och
Västerås, k 1 i p p i n g a r av ringa silverhalt, dels, i
Västerås, Arboga och Uppsala, ören (1 öre
motsv. 3 örtugar). Senare införde han stormynt
av silver: hela och halva silvergyllen (1528),
från 1534 dal rar samt, från 1536,
markmynt (2, 1 och V2 mark). Dalern, som från
1534 ända till 1871 förblev så gott som
oförändrad till silverhalt och vikt, bildade under hela
denna tid enheten i Sveriges myntsystem.
Silverkronan i Sveriges nuvarande myntsystem
är både till silverhalt och vikt lika med
fjärde-delsdalern, som f. ggn präglades 1534. Marken,
som indelades i 8 öre, fastställdes under Karl IX
till ett värde av Ve daler. Markmyntet försvann
ur myntsystemet 1770, då riksdalern fick namnet
3 daler silvermynt och de lägre valörerna blevo
2 och en dal. smt samt 16, 8 och 4 öre smt (=
resp. V2, V4 och Vs dal. smt). 1776 återkom
benämningen riksdaler, och de lägre valörerna
kallades 2/s, Vs, Ve, V12 och V24 riksdaler. Genom
realisationen 1834 fastsattes följ, kurser: 1
riksdaler (specie) = 2 2/s riksdaler banko = 4
riksdaler riksgälds. V4 riksdaler specie el. 1 riksdaler
riksgälds blev 1855 myntenhet under namn av
riksdaler riksmynt, som med accepterande av det
sedan slutet av 1700-talet segerrikt framträngande
decimalsystemet indelades i 100 öre. Samtidigt
övergick man till att prägla de lägsta
skiljemynten i brons i st. f. koppar. — Det första
svenska guldmyntet var en guldgyllen, präglad
av Erik XIV 1568. Karl IX och Gustav II Adolf
präglade av guld både rundmynt och klippingar
av markvalörer. Från 1648 till 1868 präglades i
Sverige dukatmynt av guld och 1868—72
guldkaroliner, som i Sverige gällde 7,10
riksdaler riksmynt men jämväl voro gångbara i
Frankrike o. a. till latinska myntunionen
anslutna länder för 10 frcs. — Kopparmynt
infördes i Sverige av Gustav II Adolf 1624.
Det första kopparmyntet var klippingar, vilka,
då det var fråga om likvider till högre belopp
än 3 öre, icke skulle räknas utan vägas upp.
Redan 1627 började präglingen av runda ören
och halvören av koppar. 1633 infördes en
särskild av regeringen fastställd
”kopparmynträkning” enl. kursen 1 öre av silver = 2 öre av
koppar. Samtidigt började man prägla ett nytt
öremynt av koppar, dubbelt så tungt som det
gamla, varav ett öre skulle i rörelsen gälla lika
med silveröret. 1643 måste kursen fastställas så:
1 öre av silver = 1 V4 öre av Kristinas el. 2 V2
öre av Gustav II Adolfs kopparmynt o. s. v.
— En egendomlighet för Sverige utgör
plåtmynt av koppar. Utmyntningen av plåtmynt
började 1644, och 1776 upphörde plåtmyntet att
vara lagligt betalningsmedel i allmänna rörelsen.
Danmarks förnämsta myntort under medeltiden
var Lund. Brakteaterna dominerade i Danmark
endast en kort tid vid 11 oo-talets mitt. Mot
mitten av 1300-talet upphörde nästan all myntning.
Under unionstiden var dansk myntning ordnad
efter hanseatiska förebilder. Konung Hans (reg.
1482—1513) lät prägla nobler och gyllen av
guld samt ett stormynt av silver i form av en
silvergyllen. Kristian II slog bl. a. massvis med
klippingar. Under senare hälften av 1500-talet
rådde i Danmark liksom i Sverige mycken
oordning i myntväsendet. Förhållandet mellan mark
och daler växlade, och förvirringen ökades 1618,
när Kristian IV införde ett tredje myntsystem,
grundat på ett nytt myntslag av silver, kronan.
Följ, regenter slogo speciedalrar och markmynt,
varvid namnet ”krone” bibehölls för
4-markstyc-kena. Kristian VII återupptog 1776
speciemynt-ningen, och 1813 infördes en ny myntenhet,
riksbanksdalern (= V2 speciedaler). 1873
antog Danmark sitt nuv. myntsystem med
10-kronan i guld som enhet.
I Norge började Harald Hårdråde (reg. 1047
—66) att jämte de angelsaxiska mynttyperna
använda inhemska. Under 1100-talet präglades även
i Norge brakteater. Konung Magnus Lagaböte
(reg. 1263—80) återinförde tvåsidiga m. efter
engelska förebilder. Under unionstiden upphörde
myntningen i Norge, men den återupptogs av
konung Hans. Därefter myntades i Norge danskt
mynt, till stor del dock av nationella typer med
Norges vapen. Efter föreningen med Sverige
1814 präglades specie- och skillingmynt till 1875,
då Norge biträdde det i Sverige och Danmark
rådande kronsystemet med guldmyntfot.
E. österländska mynt under
medeltiden och nyare tiden. Då
araberna blivit herrar över främre Orienten, började
de småningom ersätta dittills där kurserande m.
med sådant av muhammedansk typ. Detta visar
sällan bildliga framställningar. Inskrifterna äro
oftast delvis av religiöst innehåll, t. ex. citat ur
koranen. Dateringen är alltid enl.
muhammedanska tideräkningen. Se vidare Kufiska mynt.
— Kineserna ha begagnat m. sedan mer än 2,00c
år före vår tideräknings början. De äldsta, av
koppar el. brons, äro formade såsom spadar el.
knivar. Ända till våra dagar ha i Kina endast
koppar, brons och järn använts som
myntmetaller. Mynten ha i mitten ett fyrkantigt hål,
medelst vilket de uppträdas på snören. I st. f. högre
myntvalörer begagnas snören med visst antal
därpå uppträdda småmynt. — I Japan brukades
tidigare m. av kinesisk typ av koppar, brons el.
järn. När handeln med Europa började komma
i gång, skaffade man sig vid sidan av dessa även
m. av silver och guld, dock av fullkomligt
egenartad nationell typ. M. efter modern europeisk
förebild infördes i Japan 1870, och 1897 antogs
guldmyntfot. — Litt.: ”Wörterbuch der
Münz-kunde”, utg. av F. von Schrötter (1930). E. F.
Heckscher och N. L. Rasmusson, ”Sveriges
mynthistoria” (1945).
Mynta, bot., se Mentha.
Myntdirektör, sedan 1877 titel för chefen för
Mynt- och justeringsverket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
