Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Muhammed I (turkisk sultan) - Muhammed II Fatih (turkisk sultan) - Muhammed III (turkisk sultan) - Muhammed IV (turkisk sultan) - Muhammed V (Muhammed Reschad, turkisk sultan) - Muhammed VI (Muhammed Vahid-ed-din, turkisk sultan) - Muhammed (imam) - Muhammed Ahmed bin Sajjid Abdallah, el-Mahdi - Muhammed Ali (turkisk pascha) - Muhammed Ali pascha (turkisk militär) - Muhammedan - Muhammedanism - Muhammedansk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Muhammed—Muhammedansk konst
342
I:s tredje son (1387—1421), återställde det
os-manska rikets enhet efter dess fullständiga
sön-dersprängning vid faderns fångenskap och död.
Först 1413 blev dock M. efter otaliga strider med
sina bröder Suleiman, Isa och Musa ensam
härskare samt hade även sedan att bekämpa
våldsamma upprorsrörelser, främst ett dervischuppror. M.
visade sig även i fredliga värv vara en klok och
duglig r egen t.
2) Muhammed II Fati h, Erövraren (även
Böjük, den store), sultan, Murad II :s son
(1429—81), efterträdde 1451 sin krigiske fader,
vars erövringsplaner han med iver fullföljde.
Konstantinopel intog han 1453. De följ, åren
underlade han sig Serbien (1458), det franki ska
hertigdömet Aten, furstendömet Akaja och
”des-potatet” Misithra på Morea (1460) samt
Trape-zunt (1461). Därefter kom turen till Valakiet,
Hercegovina, Montenegro och Bosnien (1463). I
Asien erövrade han Karaman (1466) och
underkuvade den turmenske fursten Usun Hasan
(1473). Tatarkanen på Krim tvingades 1475 och
fursten av Moldau 1476 att erlägga vasalltribut.
M:s planer på Ungern, n. Italien och
Johannit-riddarnas ö Rhodos omintetgjordes. M. II
framstår dock främst som lagstiftare. Det var eg.
han, som genom sin grundlag, Ka’nun-näme, först
gav fasta former åt turkarnas samhällsskick.
Själv var han en högt bildad man.
3) Muhammed 111, sultan, Murad III:s
son (1567—1603), efterträdde 1595 sin fader.
Helt behärskad av sin moder, venetianskan Baffa,
lade han regeringen i händerna på sina
storvesi-rer, vilka förde landet mot inre och yttre förfall.
Riket var vid M:s död i fullt uppror och därtill
invecklat i tre krig.
4) Muhammed IV, sultan (1641—92),
uppsteg vid 7 års ålder på tronen efter sin mördade
fader, Ibrahim I. Regeringen fördes under hans
minderårighet av farmodern, senare av hans
moder och överlämnades därefter helt åt de
framstående storvesirerna Köprili, varför M. IV aldrig
kom att själv öva något nämnvärt inflytande på
rikets styrelse. Han avsattes 1687 och dog i
fängelse.
5) Muhammed V (M. R e s c h a d), sultan,
Abd-ul-Medjids son (1844—1918), insattes som
sultan efter den ungturkiska statskuppen i april
1909, då hans broder Abd-ul-Hamid avsattes. M.
var som regent svag och osjälvständig. Efter
turkarnas framgångar vid Dardanellerna under 1 :a
världskriget tog han titeln ghazi, ”segraren”.
6) Muhammed VI (M. V ä h i d-e d-d i n),
osmanska rikets siste sultan (1861—1926), den
föregåendes bror, efterträdde sin bror vid dennes
död 1918, kom under trycket av de allierades
ockupationstrupper 1920 i konflikt med det egna
landets nationalister under Mustafa Kemal och
blev av nationalförsamlingen i Angöra förklarad
avsatt 2 nov. 1922. Han flydde till Malta och
dog i San Remo.
Muha’mmed, imam, se Imam 4).
Muha’mmed Ahmed bin S a’j j i d A b d a
1-1 ä h, kallad e 1-M a h d i, religiös reformator och
härskare över Sudan (omkr. 1843—85), tillhörde
en släkt, som gjorde anspråk på att härstamma
från profeten Muhammed, slog sig ned på ön
Abba i Vita Nilen och samlade en växande skara
anhängare kring ett puritanskt program.
Därjämte agiterade M. mot det egyptiska väldet i Sudan
och framträdde slutligen som mahdi. 1881 företog
han efter profetens mönster en hidjra (flykt) från
Abba till s. Kordofan och stod snart, med sin
religiösa förkunnelse samlande de många skilda
oroselementen, som ledare för ett verkligt uppror.
Efter stora framgångar var M. 1885 härskare
över nästan hela Egyptiska Sudan, då han avled.
M. utvecklade sig med åren till en grym despot,
vars blodiga välde endast förvärrade tillståndet
i det olyckliga Sudan. 1898 störtades kvarlevorna
av hans välde vid Kitcheners erövring av
Om-durman.
Muha’mmed Ali, turkisk pascha, sedermera
vicekonung av Egypten (1769—1849). Han var
son till en albansk bonde och skickades 1798 som
underbefälhavare för ett albanskt regemente till
Egypten för att kämpa mot Bonaparte. M. fick
en allt inflytelserikare maktställning under
anarkien i Egypten efter fransmännens nödtvungna
avfärd 1801. Han förjagade med sina albanska
trupper 1804 mamlukerna från Kairo, utropades
där 1805 till pascha och blev landets styresman.
Om hans omdanande reformverksamhet där,
erövringar i Arabien och Sudan samt försök att
dana ett av Turkiet helt oberoende egyptiskt välde
se vidare Egypten, sp. 322. 1834 antog han titeln
vicekonung och blev 1841 efter en genom
stormakternas förmedling framdriven uppgörelse med
sultan Abd-ul-Medjid med ärftlig rätt pascha
över Egypten. — Litt.: H. Dodwell, ”The founder
of modern Egypt” (1931).
Muha’mmed Ali pascha, turkisk militär (1827
—78). M. var född i Tyskland och hette eg.
Karl Detroit. Han kom som skeppsgosse till
Konstantinopel, övergick till islam och blev 1853
turkisk officer. Han anförde 1877 en armékår i
kriget mot Serbien och stred därpå från juli s. å.
i Bulgarien mot ryssarna som överbefälhavare
för turkiska Donauarmén. Efter fredsslutet
utsedd till överbefälhavare i Albanien, mördades han
1878.
Muhammedän, västerländsk benämning på
anhängare av Muhammeds religion.
Muhammedani’sm, Muhammeds lära, islam (se
d. o.).
Muhammedänsk konst har, trots att den
omfattar många skilda länder och folkslag, till följd
av religionens starkt sammanhållande kraft
bevarat en viss enhetlig karaktär. Huvudsaki.
inriktar den sig på arkitektur, dekorativ konst och
konsthantverk. M. har en starkt abstrakt
inställning och undviker naturalistisk framställning,
något som har stöd i vissa bildfientliga uttalanden
av profeten. Bortsett från den särskilt i Persien
högt drivna miniatyrkonsten och några enstaka
företeelser på andra håll, saknas sålunda all
målnings- och bildhuggarkonst. Den i m.
betydelsefulla ornamentiken bygger visserligen delvis på
naturalistiska motiv men söker genom stark
stilisering undertrycka dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
