Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Molekylarrörelse - Molekylarvikt - Molekylarvolym - Molekylarvärme - Molekylföreningar - Molekylstrålar - Molekylvikt - Molenaer, Jan Miense - Molenbeek-S:t-Jean - Moler - Moles - Moleschott, Jacob - Molfetta - Molière (Jean Baptiste Poquelin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173 Molekylarrörelse—Molière 174
Molekylärrörelse, se Molekyl.
Molekylärvikt, molekylvikt, se Molekyl.
Molekylärvolym, produkten av ett ämnes
molekylvikt och dess specifika volym; kan också
uttryckas som volymen av en grammolekyl (se
Molekyl), uttryckt i cm3.
Molekylärvärme, produkten av ett ämnes
molekylvikt och dess spec. värme och = summan av
atomvärmena.
Molekylföreningar, kemiska föreningar, som
uppkomma genom anlagring av mättade
föreningar.
Molekylstrålar, fys., strålar, bestående av
molekyler med hastigheter företrädesvis i en viss
riktning. M. åstadkommas vanl. i en ugn, som
upphettas och ur vilken ett kollimerat knippe m.
uttages. M o n o k r o m a t i s k a m., d. v. s. m.,
i vilka alla molekyler ha samma hastighet, kunna
åstadkommas genom att låta knippet passera
mellan tänderna av roterande tandhjul. M. användas
bl. a. för bestämning av magnetiska kärnmoment.
Molekylvikt, se Molekyl.
Molenaer [må’bnär], Jan Miense,
holländsk målare (omkr. 1610—68), verksam i
Haar-lem och Amsterdam. Han var i hög grad
påverkad av bröderna Hals, senare av A. Brouwer
och A. van Ostade; hans färg är mera
brun-aktig, hans målningssätt mera torrt och utan
finare ljusdunkelbehandling. Mindre ofta utförde
han ”högre genre” (”Dam vid klaver”,
Amsterdam). Utom i museerna i Holland är M. väl
företrädd i Berlin, Dresden etc., ej heller sällsynt i
skandinaviska saml. Ett bland hans bästa verk,
”Lantlig fest i en bykrog”, finnes i Stockholms
högsk. Nationalmuseum, Stockholm, har av M.
två signerade tavlor. — M. var g. m. målarinnan
Judith Leyster.
Molenbeek-S :t-Jean [målanbè’k-sä-$ä’], n. v.
förstad till Bryssel.
Mölèr, en i trakten av Limfjorden
förekommande diatomacéj ordavlagring av tertiär (eocen)
ålder. I m. finnas inlagrade skikt av vulkanisk
aska.
Möles, lat., massa; kolossalt byggnadsverk.
Moleschott [må^askåt], Jacob, holländsk
fysiolog (1822—93). Han blev docent i
Heidelberg men snart avsatt för sina radikala åsikter,
sedermera prof, i Turin och Rom, där han införde
den moderna experimental fysiologien och utförde
en mängd undersökningar särskilt på
näringsfy-siologiens område. Mest känd blev dock M. som
ivrig förkämpe för den materialistiska
världsåskådningen, se bl. a. hans ”Der Kreislauf des
Lebens” (1852). Slagordet ”Utan fosfor ingen
tanke” är av M.
Molfe’tta [mål-], hamnstad i Apulien; s. ö.
Italien, vid Adriatiska havet; c:a 50,000 inv.
Märklig dom (1100—1200-talen). Biskopssäte.
Molière [måljä’r], eg. Jean Baptiste
P o q u e 1 i n, fransk dramatiker (1622—73 W2).
M. tillhörde en burgen hantverkarfamilj i Paris;
fadern var hovtapetserare. M. fick en vårdad
uppfostran och avlade en juridisk examen. 1643
anslöt han sig till ett nybildat skådespelarsällskap,
L’illustre théåtre, i vars primadonna, Madeleine
Béjart, han förälskat sig, och året efter antog
han konstnärsnamnet Molière. På nyåret 1647
var truppens roll utspelad i Paris, och jämte
syskonen Béjart tog M. anställning i ett
landsorts-band. 1658 återvände han till Paris med truppen,
vars ledare och främste pjäsleverantör han blivit.
1665 fick M. tillstånd att kalla sitt sällskap
”Trou-pe du Roi”, varmed följde ett kungligt anslag,
och han slöt ett intimt vänskapsförbund med
Boi-leau, Racine och La Fontaine. 1662 hade han gift
sig med en yngre syster till sin forna älskarinna,
Armande Béjart. Det omaka äktenskapet var ej
lyckligt och anses ha bidragit till M:s kritiska
uppfattning av kvinnan. 1673 drabbades han av
blodstörtning under pågående föreställning av ”Le
malade imaginaire”, där han spelade titelrollen.
M. är Frankrikes och en av världens största
komediförfattare, kanske den allra störste.
Under sina vandringsår skrev han ett dussintal
farser, alla utom två förlorade, samt två komedier
efter italienska mönster. M. slog igenom i Paris
med farsen ”Les précieuses ridicules” (1659).
Under det följ, årtiondet tillkommo slag i slag alla
M:s stora sede- och karaktärskomedier, men han
fortfor att odla den rena farsen, och för hovets
räkning skrev han en mängd festspel. Den breda,
folkliga farsens levande typvärld, stundom spanskt
el. italienskt färgad, möter i ursprunglig el.
förädlad, psykologiskt fördjupad form i alla M:s
stycken. Men bakom alla hans klassiska gestalter
ligger ett intensivt och målmedvetet
verklighets-studium, varvid både hög och låg fått släppa
till sitt skinn.
M:s ”stora” komedier, som aldrig lämnat
repertoaren vare sig i Frankrike el. i utlandet, äro
icke fler än ett halvt dussin, om man frånräknar
”L’école des maris” (1661), där det terentianska
motivet förmedlats genom spansk mellanhand.
Samma ämne tar han upp med självständigt
grepp i det första mästerverket, ”L’école des
femmes” (1662). Med ”Tartuffe ou Lämposteur”
(1664 uppf. inför hovet, 1667 off. en gång, varpå
ett förbud utfärdades, som upphävdes först 1669)
slog han sitt stora slag, drabbande det religiösa
hyckleriet, samtidigt med att han gav
karaktärskomedien den klassiska form, som den sedan
bibehållit. Därpå följde prosakomedien ”Don Juan
ou Le festin de pierre” (1665), där närmast efter
italienska mönster storförförarens saga
återberättas med tillämpning på franska förhållanden, ”Le
misanthrope” (1666), som visar en ärlig man,
förälskad i en kokett modedocka, rasande mot ett
av konventionella fördomar behärskat samhälle,
vidare ”L’avare” (1668) och slutligen ”Les
femmes savantes” (1672), där det lärda pedanteriet
i byxor och kjolar får sina fiskar varma. Bland
M:s populäraste farser, alla på prosa, må
nämnas ”Sganarelle ou Le cocu imaginaire” (1660),
”L’amour médecin” (1665), ”Le médecin malgré
lui” (1666), slutligen ”Les fourberies de Scapin”
(1662). Komedibaletter av lika uppsluppet
farslynne, där det drastiska skämtet riktas mot
seklets borgerliga uppkomling, äro ”George Dandin”
(1668). ”M. de Pourceaugnac” (1669), och ”Le
bourgeois gentilhomme” (1670), medan M. i ”Le
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
