Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mikael Wiśniowecki (konung av Polen) - Mikael (konung av Rumänien) - Mikael Fjodorovitj (rysk tsar) - Mikael Alexandrovitj (rysk storfurste) - Mikael Obrenovič (serbisk furste) - Mikanit - Mikkeli - Mikkelsen, Ejnar - Mikkelsen, Hans - Mikkola, 1. Jooseppi - Mikkola, 2. Maila, f. Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
M ikanit—M ikkola
4
dagen godtog ej fredsslutet, utan kriget
fortsattes. M. dog på väg till krigsskådeplatsen.
Rumänien. Mikael (rumän. Mihai}, konung
(f. 1921), son till Karl II och drottning Helena,
blev vid faderns uteslutande från tronföljden i
jan. 1926 tronföljare och vid farfadern
Ferdinand I:s död i juli 1927 konung vid 6 års ålder.
Redan 1930 lyckades M:s fader genom en kupp
bli erkänd som konung, och M. fick titeln
stor-vojevod av Alba Julia. När under 2:a
världskriget Karl i sept. 1940 tvingades abdikera, blev
M. ånyo konung, dock endast till namnet, då all
makt koncentrerades hos diktatorn Antonescu.
Under sommaren 1944 upptog M. i samförstånd
med oppositionsledarna kontakt med de allierade
samt lät i aug. s. å. avsätta och häkta diktatorn
samt utse en nationell samlingsregering. Krig
förklarades mot Tyskland och Ungern, medan
vapenstillestånd slöts med Sovjetunionen. I mars 1945
tvangs M. under direkta ryska påtryckningar att
utse en kommunistdominerad regering under
Gro-za, som med våldsmetoder mot politiska
menings-motståndare inledde Rumäniens sovjetisering. M.
sökte i aug. s. å. stöd hos västmakterna och
motarbetade Groza och hans våldsmetoder men
förblev konung, tills han 30/i2 1947 av Groza tvangs
att abdikera. Sedan M. i jan. 1948 lämnat
Rumänien, förklarade han sig icke bunden av den
honom påtvingade abdikationsakten. Han ingick
1948 äktenskap med den i Danmark uppvuxna
prinsessan Anne av Bourbon-Parma.
Ryssland. 1) Mikael (ry. Mihail) F j o
do-rovitj, tsar (1596—1645), son till Fjodor
Ni-kititj av bojarsläkten Romanov. I
tsarvalsför-samlingen 1613 utspelades M. av kosacker och
lågadeln mot högadelspartiet, som önskade en
utländsk tsar och vars kandidat var hertig Karl
Filip av Sverige. Med M:s val 21/a 1613 kom
dynastien Romanov på Rysslands tron. Trots att
M. valts av lågadeln, kom förvaltningsapparaten
under hans regering i händerna på
storköpmännen och högadeln. Efter faderns hemkomst från
den polska fångenskapen blev denne snarare än
den en smula inskränkte M. verklig regent
(1619—33).
2) Mikael Alexandrovitj, storfurste
(1878—1918), son till Alexander III och rysk
tronföljare 1899—1904. På gr. av ett
morgana-tiskt äktenskap, ingånget 1911 med Natalija
Sje-remeterskij, sedermera grevinna av Brassov,
miste M. sina furstliga rättigheter, vilka han
emellertid senare återfick. Föga intresserad av politik,
avböjde han vid sin bror Nikolajs abdikation
1917 den av honom erbjudna kronan. Mördad
1918.
Serbien. Mikael (serb. Mihailo)
Obreno-v i c, furste (1823—68), son till Milos
Obreno-vic, blev 1839 furste efter sin äldre broder Milan
men fördrevs 1842 och vistades därefter i olika
europeiska länder till 1858, då han vid faderns
återkallande som furste vände tillbaka till
Belgrad. 1860 blev han själv konung. M. lade i
dagen framträdande regentegenskaper. En
författningsändring genomdrevs 1861, som ökade
furstens makt. Förvaltning och statsfinanser nyorga-
niserades, och hären förstärktes. M. arbetade även
med viss framgång på att skapa en allians mellan
Balkanhalvöns kristna stater, oavhängiga och
tributskyldiga till sultanen. Hans strävanden att
vinna stormakternas stöd för den turkiska
garnisonens utrymmande av Belgrad kröntes 1867
med framgång. Hans lyckosamma regering fick
ett brått slut 1868, då han mördades, trol. av
anhängare till dynastien Karageorgevitj. Något
dynastiskifte blev det dock ej, utan M.
efterträddes av sin unge frände Milan.
Mikanit (av eng. mica, glimmer), elektriskt
isolationsmaterial i form av ark, sammanklistrade
av glimmerblad. Användes särsk. till härvisolering
vid större generatorer.
Mi’kkeli, finska namnet på staden S:t Michel.
Mfkkelsen, E j n a r, dansk sjökapten,
forskningsresande och författare (f. 1880), deltog 1900
i Amdrups båtexp. från Kap Dalton till
Ang-magssalik (ö. Grönland) samt i ett flertal andra
expeditioner, särsk. till Grönland. M. var
inspektör för östgrönland 1933—50 samt tillhörde som
sakkunnig i frågor rörande Grönland danska
legationen i Washington 1944—45. M:s litterära
produktion omfattar förutom exp.-redogörelser
och talrika vetenskapliga avh. även ett antal
populärvetenskapliga skildringar från exp. samt
barnböcker.
Mi’kkelsen, Hans (d. 1532), från 1508
borgmästare i Malmö, där han samtidigt var
storköpman och innehade betydande egendomar. I
spetsen för det demokratiska borgarparti, som
gentemot adeln och kyrkan sökte stöd i en
utvidgad konungamakt, trädde han omkr. 1517 i
närmare förbindelse med Kristian II och tog ivrigt
del i dennes planer att gentemot Hansan skapa ett
nordiskt handelsförbund. 1523 följde han kungen
i landsflykt, slöt sig i Wittenberg s. å. till
Luthers lära och fick uppsikt över det danska
bibel-övers.-arbete, som Kristian lät igångsätta och
som 1524 publicerades. M. förblev hos kungen
i Lier som dennes hovmästare, följde honom
1531 till Norge men reste efter Kristian II :s
fängslande tillbaka till Nederländerna, där han
avled.
Mi’kkola [-åla]. 1) Jooseppi Julius M.,
finsk språkforskare (1866—1946), prof, i slavisk
filologi vid Helsingfors univ. 1921. M. ägnade sig
särsk. åt de slaviska språkens förbindelser med
de finska och turkiska och åt de urspråkliga
problemen. Bland hans skrifter märkes
”Ursla-vische Grammatik” (3 bd, 1913—50). — G. 1893
med M.2).
2) Maria (M a i 1 a) M., f. W i n t e r, den
föreg:s hustru, författarinna under namnet M a
i-la Tal vio (1871—1951), utvecklade från 1894
en omfattande litterär verksamhet i
folkbildningens, nykterhetens och finskhetens tjänst. Hennes
förnämsta arbeten äro romanerna ”Pimeänpirtin
hävitys” (1901; sv. övers. ”Förödelsen”, 1914),
som skildrar fattigdomen på landsbygden i bjärta
färger, den mer psykologiska ”Elämän kasvot”
(”Livets anlete”, 1916) och skildringen från
Finlands frihetskamp ”Kurjet” (1919; sv. övers.
”Tranorna”, 1921).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
