Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metallografi - Metallografiska institutet i Stockholm - Metalloider - Metallokromi - Metallorganiska föreningar - Metallreflexion - Metalltrådslampa - Metallurg - Metallurgi - Metallverk - Metamerer - Metamorfa bergarter - Metamorfism - Metamorfopsi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
861 Metallografiska institutet— Metamorfopsi 862
förmågan. — Litt.: A. Hultgren, A. B.
Selen och E. Öhman, ”Värmebehandling av järn
och stål” (1943); E. Houdremont, ”Handbuch
der Sonderstahlkunde” (s. å.) ; S. Brennert,
”Materiallära” (1948).
Metallogräfiska institutet i Stockholm har
till ändamål att bedriva tekniskt-vetenskaplig
forskning, främst av grundläggande karaktär
inom järn- och metallindustrien och därmed
sammanhängande områden. Inst. grundades 1917—20
på initiativ av prof. C. Benedicks genom en
insamling inom Sveriges stål- och metallindustrier,
som gav c:a 1 mkr. I avtal av 1943 mellan
K. m :t och den för ändamålet bildade Stiftelsen
Svensk järn- och metallforskning har denna
stiftelse förbundit sig att bekosta inst:s
instrumen-tella utrustning och drift, medan en ny
inst.-bygg-nad vid Drottning Kristinas väg uppförts och
underhålles av staten. Vid M. ha bedrivits
omfattande forskningsarbeten, vilkas resultat
publicerats i en mångfald uppsatser i in- och utländsk
vetenskaplig och teknisk litteratur. Föreståndare
för M. ha varit prof. C. Benedicks 1920—35,
doc. G. Phragmén 1935—44 och sedan 1945 prof.
E. Rudberg.
Metalloider, den oegentliga benämningen på
icke-metalliska grundämnen. Av periodiska
systemets 92 grundämnen äro ett sjuttiotal metaller,
fem s. k. halvmetaller, och resten räknas till m.
Härvid intaga dock ädelgaserna i periodiska
systemets grupp 0 en särställning. Som egentliga m.
återstå då de tolv grundämnena kol, kväve, fosfor,
syre, svavel, selen, tellur, väte, fluor, klor, brom
och jod. Härav är endast brom flytande, övriga
fasta el. gasformiga vid vanlig temp. De äro i
allm. dåliga ledare för värme och elektricitet.
Kemiskt karakteriseras de av att deras oxider
med vatten ge syror samt att deras väteföreningar
äro ganska beständiga. Någon skarp gräns kan
dock icke dragas mellan metaller och m.
Metallokromi, se Metallfärgning.
Metallorganiska föreningar, organiska
föreningar mellan vissa metaller och envärda
alkyl-radikaler. Till dessa s. k. organometaller räknas
natrium, kalium, magnesium, zink, kadmium,
kvicksilver, bly, tenn m. fl. Zinkalkyler av
typen (CHä^Zn, (CaHs^Zn o. s. v. äro färglösa
vätskor, tyngre än vatten, självan tända vid
beröring med luften. Av teoretisk betydelse och
viktiga som mellanprodukter vid mångahanda
synteser äro de av V. Grignard upptäckta
alkylmagnesiumhalogenföreningarna av typen
C2HsMgJ. Tekniskt viktigt är tetraetylbly,
Pb(C2Hs)4, en vätska, som tillsättes bensin för
att öka dess knackfasthet.
Metallreflexiön, ljusets reflexion mot en
metallyta, följer med avseende på den reflekterade
strålens riktning reflexionslagen. Men
beträffande det reflekterade ljusets intensitet och
polari-sationsförhållanden har man funnit en del
olikheter med vad som äger rum, när reflexionen
sker mot ett genomskinligt ämne, t. ex. glas. Är
det infallande ljuset rätlinigt polariserat, så är
intensiteten hos det reflekterade ljuset större, då
svängningsriktningen är vinkelrät mot infallspla-
net, än när den är parallell med detsamma. Då
svängningsplanet är parallellt med infallsplanet,
har det reflekterade ljusets intensitet ett minimum
för en viss infallsvinkel. Om två strålar
undergå m. i samma riktning och den ena strålen har
svängningsplanet parallellt med och den andra
vinkelrätt mot infallsplanet, uppstår en
fasförskjutning mellan de båda reflekterade strålarna,
och ljuset blir elliptiskt polariserat.
Metalltrådslampa, se Elektrisk belysning.
Metallu’rg, person, som vetenskapligt el.
tekniskt sysslar med metallurgi (se d. o.).
Metallurgi (av grek. me’tallon, gruva, och
e’r-gon, arbete), vetenskapen om metallernas
framställning, d. v. s. deras reduktion ur råmaterial
(malm). M., tidigare även kallad
hyttkun-s k a p, indelas i:
1) Allmän metallurgi, som behandlar
de kemiska och fysiska processer, varpå de
metallurgiska metoderna grunda sig; bränsle och
värmealstring; eldfasta material,
ugnskonstruk-tioner m. m.
2) Speciell metallurgi, som
behandlar malmer, processer och hjälpmedel vid
framställning av speciella metaller.
M :s processer kunna, allteftersom det
behandlade materialet har fast, smältflytande el.
vätskeform, indelas i: A) torra vägens, B)
smältvä-gens, C) våta vägens metoder; D) i vissa fall
har materialet gasform. Den direkt utvunna
metallen kan vara fast, flytande el. gasformig.
Energitillförsel fordras dels för reduktionen
själv, dels för ernåendet av temp., medförande
tillräcklig reaktionshastighet. Energibehovet kan
täckas på två sätt, a) på kemisk väg, b) på
elektrisk väg.
Den speciella m. brukar man uppdela i: A)
Järnets metallurgi, behandlande
framställningen av tackjärn, dettas raffinering till stål
och järn, direkt järnframställning o. s. v. B)
Icke-järnmetallers metallurgi
("me-tallhyttkonst”), behandlande främst framställning
av koppar, zink, bly, tenn, nickel, silver och guld.
Till m. räknades tidigare även bergskemi
el. den kemiska analysen av m:s material och
produkter, som är ett av den speciella m:s
viktigare hjälpmedel, i likhet t. ex. med den till
fysiken hörande pyrometrien.
Litt.: ”De tekniska vetenskaperna.
Bergsvetenskap, II. Allmän metallurgi” (1930); I. Sahlin och
E. öhman, ”Järn- och ståltillverkning” (1940).
Metallverk, anläggning, vid vilken
huvudverksamheten består i framställning av
kopparlege-ringar (mässing, bronser o. s. v.) jämte
halvfabrikat av dessa.
Metamèrer, se Segment.
Metamorfa bergarter [-å’r-], se
Bergarts-metamorfos.
Metamorfi’sm, se Metamorfos.
Metamorfopsi, en synrubbning, som
förorsakas av lägeförändring el. begränsad skada på
näthinnan (avlossning, tumör, inflammation) och
som resulterar i att ögat får en suddig bild (ex.:
en rät linje ses avbruten el. krökt). M. inkräktar
starkt på förmågan att läsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
