Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medicin - Medicinens historia - Medicinal - Medicinalråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751
Medicinal—Medicinalråd
752
villospår genom inflytande av den Schellingska
naturfilosofien, blev det 1800-talet förbehållet att
fullständigt befria m. från mystik och filosofisk
spekulation samt hävda dess rätt som exakt fri
naturvetenskap. En i denna riktning gående
forskning hade dock redan under 1700-talet tillämpats
av många enskilda. Så hade anatomien och
fysiologien gått sin väg framåt täml. oberörda av de
rådande systemen. A. L. L a v o i s i e r (d. 1794)
utredde ”förbränningens” natur, visade, att
and-ningsprocessen är ett gasutbyte mellan kroppen
och omgivande medium, samt anförde goda
grunder för den uppfattningen, att detta gasutbyte
— upptagande av syre och avgivande av kolsyra
— är betingat av en i kroppen försiggående
förbränning. Banbrytande verkade även B i c h a t (d.
1802), vars arbeten lade grunden till den moderna
histologien och den allmänna anatomien, medan
den patologiska anatomien blev en ordnad
vetenskap genom G. B. Morgagn i (d. 1771). Även
den exakta kliniska forskningen hade
framstående målsmän. Från 1700-talet
härstammar bl. a. upptäckten av vaccinationen el.
kokoppympningen, 1796, genom engelsmannen
E. J e n n e r (d. 1823).
M:s uppblomstring under 1800-talet visade sig
först i Frankrike. Värdefulla insatser gjordes av
R. Th. H. Laènnec (d. 1826), vilken
utarbetade den undersökningsmetod, som benämnes
auskultation, uppfann stetoskopet och sålunda
riktade diagnostiken med ett av dess förnämsta
tidigare hjälpmedel, varjämte han först och på ett
fullkomligt klassiskt sätt beskrivit hjärtats
sjukdomar. En annan storman av samma riktning,
J. N. Corvisart (d. 1821), behandlade även
ingående hjärtsjukdomarna. I England beträddes
samma nyktra kliniska väg av bl. a. R. B r i g h t
(d. 1858), som beskrev njursjukdomarna. De nya
forskningsmetoderna omfattades i Tyskland först
och grundligast av J. L. S c h ö n 1 e i n (d. 1864),
som gjorde dem fruktbringande för hela
Tyskland genom framstående lärarverksamhet. Ung.
samtidigt utbildades de franska idéerna särdeles
framgångsrikt av Wienskolan (bl. a. av patologen
K. Rokitansky, d. 1878, och klinikern J.
Skoda, d. 1881). Under dess inflytande
utvecklades företrädesvis diagnostiken och den
patologiska anatomien. Man riktade sin
uppmärksamhet mera på profylaxen, hygienen och dietetiken
än på den speciella terapien. Genom Pasteurs
och K o c h s arbeten inom bakteriologien
erhöll m. ett uppsving som aldrig tillförne. Ledd
av Pasteurs upptäckter om jäsningen, införde
Lister den antiseptiska
särbehandlingen, som sedermera åstadkommit en
fullständig omvälvning inom kirurgien. Med
kännedomen om bakterierna som sjukdomsalstrare var
grunden lagd för ett målmedvetet bekämpande av
de smittsamma sjukdomarnas spridning. Studiet
av filtrerbart virus som sjukdomsalstrare och av
djurs roll som smittospridare har ytterligare ökat
möjligheterna. B e h r i n g s upptäckt av s e
rum-t e r a p i e n mot difteri öppnade nya utsikter för
den invärtes m. att bekämpa dessa sjukdomar.
Kännedomen om inre sekretion och studiet
av ämnesomsättningen ha vidgat
möj-ligheterna att med framgång behandla en mängd
kroniska sjukdomar. För kirurgiens utveckling
blevo också upptäckterna av narkosmedlen och
de lokala bedövningsmedlen av avgörande
betydelse. Upptäckten av röntgenstrålarna samt av
radium har givit upphov till en särskild gren av
m., radiologi. Inom
ärftlighetsforskningen har man på grundval av M e n d e 1 s
arbeten gjort stora framsteg av betydelse även
för m. Under 1800-talet lärde man sig
småningom att i livsföreteelserna såväl som i
sjukdomarna ej se något annat än vanliga naturprocesser
av kemisk el. fysikalisk natur. Av största
betydelse härvid blev S c h w a n n s upptäckt av
cellen 1838. Celläran infördes på 1850-talet
av V i r c h o w i patologien. Cellen blev
sätet för sjukdomsprocesserna, och
mikroskopet blev det huvudsakliga hjälpmedlet att
analysera dessa.
Ett fortsatt studium av sjukliga förändringar
i de inresekretoriska organen har under 1900-talet
på detta område medfört en omvälvande
utveckling. Framställningen av insulinet genom F. S.
Banting och C. H. Best i början av
1920-talet inleder hormonforskningens stora insatser.
Utforskandet av binjurehormonerna genom E. C.
K en da 11 m. fl. har utgjort de senaste
landvinningarna på detta område.
Vitaminernas roll i våra födoämnen har närmare
utretts. Påvisandet av leverpreparatens goda effekt
vid perniciös anemi genom G. H. W h i p p 1 e
m. fl. är en av de stora upptäckterna inom detta
område av m. — Framställningen av kemiska
ämnen, verksamma mot olika
infektionssjukdomar, tillhör m:s största upptäckter. Ehrlich
framställde 1910 salvarsanet, verksamt vid bl. a.
syfilis, G. Domagk framställde på 1930-talet
prontosil, som var det första i raden av
sulfapreparat. Under 1940-talet började man framställa de
s. k. antibiotica, verksamma mot ett stort antal
bakteriella infektioner, några även vid en del
virusinfektioner. A. Fleming, H. W. F 1 o r e y
och E. B. Chain framställde penicillin;
därefter ha följt streptomycin, som bl. a. var det
första mot tuberkelbaciller verksamma
läkemedlet, kloromycetin, aureomycin m. fl. Dessa
upptäckter, gjorda inom en kort tidrymd, ha
medfört något av en revolution inom m.
Litt.: Historia: E. Nachmanson,
”Hippo-krates och hans tid” (1921), ”Ur de medicinska
upptäckternas historia” (1943); R. Tigerstedt,
"Dokument ur m:s historia” (1921), ”M:s
utveckling till en naturvetenskap” (2:a uppl., 2 bd,
1927); R. Fåhræus, ”Blodet i läkekonstens
historia” (1924), ”Läkekonstens historia” (3 bd, 1944
—50) ; ”Dit vi hunnit. En bok om läkekonstens
nyaste landvinningar”, under red. av A. Tallberg
(2 bd, 1941—44); ”Lægekunsten gennem tiderne”,
red. av K. Birket-Smith (4 bd, 1945—-46); Cecilia
C. Mettler, ”History of medicine” (1947); U.
Lundberg, ”Ur antikens och Orientens m.” (1948);
E. Gotfredsen, ”M:s historie” (1950).
Medicinäl, till läkekonsten hörande.
Medicinalråd, se Medicinalstyrelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
