Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medelhavet - Morfologi - Uppkomst - Salthalt, temperatur och strömmar - Djurvärlden - Växtvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
735
Medelhavet
736
Medelhavet, havsområde mellan Europa och
Afrika. Arealen är, om Svarta havet medräknas,
2,966,000 km2, utan detta hav c:a 2,5 mill. km2
(se karta vid Europa).
Morfologi. M. är ett av jordens 3 stora
inter-kontinentala hav och det mest enhetliga och slutna
av dem. Medan medeldjupet är 1,429 m, förenas
M. med världshavet blott genom det 14 km breda
Gibraltar sund, vars botten utgör en högst 320
m djup tröskel. M:s europeiska kust präglas av
talrika bukter och djupa inskärningar, medan den
afrikanska och större delen av den asiatiska sakna
sådana. M. delas av en höj drygg
Italien—Sicilien—Tunisien i 2 bäcken, v. och ö. M. Själva
tröskeln mellan Tunisien och Sicilien har ett
största djup av blott 450 m. Vattenutbytet
mellan M :s två huvudbäcken är därför dåligt och
blott begränsat till ytlagren. Vartdera bäckenet
är i sin tur delat i mindre. V. M:s största
bäcken, det Baleariska el. Iberiska (v. om
Kor-sika och Sardinien), har kusterna nästan
överallt stupande tvärt ned till 2,000 m djup.
Större djup än 3,000 m höra till undantagen,
och maximidj upet, 3,151 m, ligger strax v. om
Sardinien. Det andra av v. M:s båda bäcken,
det Tyrrheniska, är betydligt mindre men når
på en betydlig areal under 3,000 m och har ett
i mitten beläget maximidj up på 3,690 m. ö. M.
är dubbelt så stort som v. M. och har en
betydligt mera flikig kust. Av en något mera än
2,000 m djup rygg, som förenar Kreta och
Ky-renaika, delas ö. M. i de Joniska och Levantinska
bäckenen, ö. om Siciliens ö. kust och dennas s.
fortsättning sjunker havsbottnen hastigt till mera
än 4,000 m och bildar det Joniska bäckenet; dess
och hela M:s största djup, 4,404 m, ligger strax
s. om Peloponnesos. Längre i n. v. ligga Joniska
öarna och det mindre än 1,000 m djupa
Otranto-sundet, som leder in till Adriatiska havet, vars
n. v. 3/< är ett mindre än 200 m djupt grundhav
och vars ö. kust får sin prägel av det dalmatinska
ösystemet. Levantinska bäckenet, mellan Kreta,
Mindre Asien och Egypten, är i allm. mera än
3,000 m djupt, och dess maximidjup 3,864 m,
ligger strax s. ö. om Rhodos. En mindre än 1,000
m djup rygg från Peloponnesos över Kreta till
Rhodos skiljer Levantinska bäckenet från Egeiska
havets djupbäcken, av vilka det mest markerade
n. om Kreta når 3,411 m.
Uppkomst. Ö. M. ligger med sin s. hälft inom
det arabisk-afrikanska tafellandet, med sin n.
tillhör det den tertiära veckningszonen. V. M. ligger
helt inom den senare. M. torde också ha bildats
i sammanhang med den tertiära bergskedj
eveck-ningen. V. M. är äldst och har bildats under
miocen- och mellersta pliocentiden, något yngre
är Levantinska bäckenet, och först i kvartär tid
ha de sänkningar inträtt, som bildat Egeiska
havet och Marmarasjön.
Salthalt, temperatur och strömmar. På gr. av
det torra och heta klimatet blir avdunstningen
stor. Den ringa nederbörden och tillförseln av
färskvatten genom floderna kan ej kompensera
förlusten genom avdunstning, särsk. som endast
ett fåtal större floder, Nilen och Po, utmynna
i egentliga M. Detta uppvisar därför stor
salthalt. Medan denna i Atlanten och Gibraltar sund
vid ytan uppgår till c:a 35 %o, är den i v. delen
av Iberiska bäckenet 36,4 %o, utanför Tunisien
och i Levantinska bäckenet 39,3 °/oo. I mellersta
delen av Adriatiska havet är den 38 %o och i
Svarta havet i9°/oo. På gr. av ytvattnets stora
salthalt är dess spec. v. ovanligt stor, ända till
1,0293 (i Atlanten 1,0275). Som följd härav och
av den stora avdunstningen ligger M:s yta något
lägre än Atlantens och Svarta havets. Från dessa
gå därför ytströmmar in i M., och deras vatten
bildar här ett ytskikt. På gr. av avdunstning
tilltar detta ytvatten småningom i salthalt och spec.
v. och sjunker därför långsamt. V. M:s salthalt
tilltar därför från 36,4—37 %9 vid ytan till 38
—38,5 °/oo på 320 m dj up. Denna nivå motsvarar
tröskeldjupet i Gibraltar sund. Emedan M:s
vatten på detta djup är betydligt saltare och
tyngre än Atlantens, går det förra som en
bottenström genom Gibraltar sund ut i det senare.
På större djup än 320 m är M. däremot ett slutet
bäcken, och här finnes därför ingen möjlighet
till utbyte av vatten med Atlanten. Från 320 m
till botten har därför M:s hela vattenmassa
samma salthalt (38,4—39,i°/oo). På samma sätt
hindrar Gibraltar sunds höga bottentröskel Atlantens
kalla djupvatten, som vid botten har en temp. av
2—3°, att intränga i M. Detta har därför
nedanför 320 m en likformig temp. av 12—130.
Djupvattnet i M. är alltså stagnerande och
erhåller icke som i Atlanten tillskott av polarhavens
kalla, syrerika vatten; det utmärker sig därför
för stor brist på syre. — Den genom Gibraltar
sund ingående ytströmmen följer sedan Afrikas
kust, medan längs n. kusten en ström går i
motsatt riktning, småningom sjunker och som en
bottenström går ut genom sundet.
Tidvattens-rörelsen är i M. svagt utbildad. Den är vid
Gibraltar 1,2 m, vid Korfu o,e m, vid Syriens kust
0,3—0,4 m.
Djurvärlden är mycket rik och omfattar på gr.
av vattnets höga temp. och salthalt (se ovan)
även former, som f. ö. endast el. huvudsaki.
förekomma i varma hav. Förutom sälar och valar
samt 2 arter havssköldpaddor finnas nära 500
arter fiskar. Tonfisk, sardiner, sardeller och
ansjovis äro föremål för ett intensivt fiske,
liksom fallet är med många evertebrater, ss. langust,
flera bläckfiskarter, purpursnäcka, ädelkorall och
tvättsvampar. Faunan i ö. delen av M. har
delvis en annan karaktär än den i v.
Växtvärld. På gr. av det klara vattnet och det
starka ljuset når i M. vegetationen djupt ned,
ända till 120—130 m. Posido’nia ocea’nica bildar
vid stränderna vidsträckta submersa ängar.
Algvegetationen utvecklar sig i närheten av ytan
huvudsaki. under vinter- och vårmånaderna,
på djupet under sommar- och höstmånaderna.
Periodiciteten står i sammanhang med växlingen
i ljusstyrkan under året och framträder särsk.
tydligt hos brunalgerna, vilka under
högsommaren på djupet överväga över rödalgerna, medan
under andra årstider de senare dominera på mera
Ij ussvaga växtplatser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
