Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Martinique - Martinjärn - Martinprocessen el. Siemens-Martinmetoden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
625
Martinjärn—Martinprocessen
626
röret; ett bälte av sockerplantager breder sig upp
till 300 m ö. h. En viktig biprodukt av
sockerfabrikationen är rom. Odlingen av kakao är
betydande; däremot har kaffeodlingen nästan
upphört. Odlingen av bananer, vanilj, ananas,
apelsiner och citroner går framåt. De viktigaste
exportvarorna äro socker, rom och bananer. — Ön
upptäcktes av Columbus på hans 4 :e resa 1502.
1635 anlades där en fransk koloni, vilken dock
under flera perioder i sista hälften av 1700-talet
och början av 1800-talet hölls besatt av
engelsmännen. Ön har genomgått svåra ekonomiska
kriser, särsk 1848-—50 som en följd av
negerslaveriets avskaffande. Under 2 :a världskriget
övertog U.S.A. 1942 skyddet av M. Sedan 1946 har
ön ställning av transmarint departement.
Martinjärn [martä’D-], se Martinstål.
Martinprocessen [martä’ij-] el.
Siemens-M a r t i n m e t o d e n, en av P. É. Martin
uppfunnen, 1865 införd metod för stålframställning.
Tackjärn och skrot smältas i en regenerativ
flamugn, varefter smältan avkolas samt överföres till
stål genom inverkan av en vanl. starkt
oxiderande slagg.
Martinugnen är en gas- el. oljeeldad
flamugn, vid vilken förbränningsluft och
bränslegas förvärmas till hög temperatur i
regeneratorer. Förvärmningen är nödvändig, för att man
skall nå de höga gradtal, som erfordras i en
stålugn. Själva ugnsrummet är långsträckt och
trågformigt, avslutat i ändarna av de s. k. bio
c-k e n med gas- och luftkanaler. I anslutning till
blocken finnas under och något vid sidan av
ugnen 2 par regeneratorer el. kamrar.
Dessa äro fyllda med eldfast tegel, restegel,
som staplas gallerformigt, så att en mängd små
kanaler bildas. Som bränsle i ugnen användes
generatorgas av stenkol, träflis el. också
eldningsolja, stundom i kombination med generatorgas.
Utomlands begagnas i stor utsträckning
koks-ugnsgas och naturgas. Stora martinugnar byggas
utomlands stundom stjälpbara för att underlätta
uttappningen av stålet och slaggen. Tätningen
mellan ugnen och regeneratorerna blir dock sällan
tillfredsställande, och i Sverige föredrar man
fasta ugnar för att minska värmeförlusterna. —
In-fodringen i ugnen har olika karaktär vid sura
och basiska ugnar (se nedan). Vid sur martin
utgöres bottnen av silikattegel under ett lager av
rammad kvartsmassa, vid basisk martin däremot
av magnesittegel med skyddande lager av bränd
dolomit. — Ugnsstorleken varierar från 10—450
ton per charge. I Sverige äro 20—40 tons ugnar
vanligast och den största ugnen c :a 80 ton.
Utomlands äro 100—200 tons ugnar vanliga. —
Insättningen av råmaterialet, charge n, i en
martinugn kan ske för hand genom inkastande
genom luckorna, men numera användas vanl.
in-sättningsmaskiner (chargermaskiner), som bestå
av en travers med vridbar svängarm.
Ur metallurgisk synpunkt skiljer man mellan
basisk och sur martin. Vid den basiska
är, som ovan nämnts, ugnen infodrad med
mag-nesit och dolomit, vilka bäst motstå angrepp av
den basiska slaggen, som främst uppbygges av
Martinugn i vertikal och horisontal längdsektion, a
ugnsbotten, b bottenplåt, c gaskanaler, d luftkanaler, e
gaskamrar, f luftkamrar.
bränd kalk och därför innehåller mycket
kalciumoxid men även har höga halter av de basiska
mangan-, magnesium- och järnoxiderna. Dessa
bindas i slaggen av kiselsyra och fosforsyra till
silikat och fosfat. Vid den sura m. är
kiselsyre-halten väsentligt högre, vanl. över 50 °/o, medan
järn- och manganoxider utgöra de övriga
huvudbeståndsdelarna. Man måste vid sur m. ha rena
utgångsmaterial (träkolstackjärn, eget skrot,
järnsvamp), medan man vid den basiska m. kan utgå
från kokstackjärn och köpskrot. Den sura m.
ger ett jämnt och pålitligt stål av hög kvalitet,
under det den basiska m. metallurgiskt sett är
svårare att behärska och bäst lämpar sig för
massproduktion av ordinärt stål. Vid den basiska
m. kan man utgå antingen huvudsakligen från
tackjärn (60—80 °/o), som färskas till stål med
malm (m a 1 m m a r t i n), el. från skrot och en
mindre mängd tackjärn (20—35 °/o), varvid
char-gen smälter in med låg kolhalt och fordrar endast
obetydlig färskning (skrotmartin). I det
sistn. fallet kan tackjärnet ersättas med
uppkol-ningsmedel, t. ex. träkol, grafit el. koks, som
är erforderligt för att hindra skrotet att oxideras
för kraftigt under nedsmältningen.
Förloppet av en martincharge är i stort sett
likartat vid sur och basisk martin. Insättningen
av chargen tar flera tim., och under tiden är
lågan påsatt och chargen värmes och smälter
småningom. Lågan är syrerik och oxiderar en
del järn och kol samt huvuddelen av det kisel
och mangan, som finnas i insatsen. Då chargen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
