Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marchesini, Giovanni - Marchfeld, Marchfältet - Marchioness - Marcia - Marcianus, Flavius - Marcion - Marcks, Erich - Marcks von Würtemberg - Marconi, Guglielmo - Marconirigg el. Bermudarigg - Marco Polo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
529
Marchfeld—Marco Polo
530
Utgående från R. Ardigös positivism, vilken han
utvecklar i fiktionalismens riktning, har M. före
och oberoende av H. Vaihinger betonat
fiktionernas grundläggande betydelse för vårt teoretiska
och praktiska liv. M :s huvudarbeten äro ”Le
fin-zioni delFanima” (1905), ”La dottrina positiva
delle idealitå” (1913) och ”La finzione
delFeduca-zione o la pedagogia del ’Come se’ ” (1925). —
Litt.: A. Nyman, ”Nutidstänkande” (1927).
Marchfeld [ma’r^fält], Marchfältet,
slätt i Österrike, närmast ö. om Wien, mellan
Donau och dess biflod March.
Marchioness [mä^anis], eng., markisinna,
maka till en marquess.
Marcia [ma’rt/a], it., mus., marsch. — M a
r-cia funebre [fo’-], sorgmarsch.
Marciänus, F 1 a v i u s, östromersk kejsare
(d. 457), efter Teodosius II :s död g. m. dennes
syster Pulcheria och kejsare. M. ordnade
skickligt östroms förhållande till de germanfolk, som
tillhört Attilas rike. Han sammankallade fjärde
ekumeniska mötet till Chalkedon 451.
Ma’rcion, den mest betydande av den gamla
kyrkans sektstiftare (d. omkr. 165), född i Pontos,
kom som förmögen skeppsredare till Rom och
slöt sig först till den kristna församlingen. 144
grundläde M. en egen kyrka, en tid farlig
konkurrent till moderkyrkan. Kyrkofäderna ha
betecknat M. som gnostiker, men i själva verket
företräder han en helt annan religiös typ.
Religionen är för honom tro och frälsningsvisshet, icke
spekulation el. extatisk mystik. Enl. hans lära
är G. T :s gud icke Jesu Kristi fader. Den
sanne Guden, vars väsen är idel godhet och
kärlek, är en okänd, en främmande gud. Ingen
har vetat om hans tillvaro, förrän han av
oförskylld kärlek sände sin son till de för honom
främmande, förlorade och eländiga människorna,
för att han genom sin död skulle friköpa dem
från världsskaparen, hans lag och hans dom. M.
bygger på Paulus: frälsningen kommer av tron
på Kristus, icke av lagens gärningar. M.
förkastar G. T., världsskaparens ofullkomliga och
vilseförande urkund. Kyrkan bör följa Jesu
evangelium. Men evangelierna äro förfalskade av
judiska irrlärare, och av apostlarna har endast
Paulus rätt förstått sin mästare. M. har genom
att utmönstra och korrigera allt, som icke stämde
med hans egen lära, av Lukasevangeliet och tio
Paulusbrev skapat en ny helig skrift för sin
församling. — Litt.: A. v. Harnack, ”Marcion”
(2:a uppl. 1924).
Mareks, E r i c h, tysk historiker (1861—
1938), prof, i Leipzig 1894—1901, Heidelberg 1901
—07, Hamburg 1907—13, München 1913—22,
Berlin 1922—28, en av Tysklands främsta historiker
i senare tid, med motreformationen, Englands
historia och framför allt Bismarck-tidens
Tyskland som specialområden. Bland M :s skrifter
märkas ”Gaspard von Coligny”, 1 (1892), ”Kaiser
Wilhelm I.” (1897), ”Königin Elisabeth von
England” (s.å.), ”Furst Bismarcks Gedanken und
Erinnerungen” (1899), ”Bismarck”, 1 (1909),
”Männer und Zeiten” (2 bd, 1911), ”Otto v.
Bis
marck” (1915; sv. övers. 1923), ”Geschichte und
Gegenwart” (1925), ”Die Gegenreformation in
Westeuropa” (i ”Propyläen-Weltgeschichte”, 5,
1930), ”Paul v. Hindenburg” (1932; tills, m. E.
v. Eisenhart-Rothe), ”Der Aufstieg des Reiches.
Deutsche Geschichte von 1807—1871/78” (2 bd,
1936). Postumt har W. Andreas utg. M :s skrift
”Bismarck und die deutsche Revolution 1848—
1851” (1939) och samlat hans essäer om
”Englands Machtpolitik” (1940). — Litt.: K. A. v.
Muller, ”Zwölf Historikerprofile” (1935).
Mareks von Würtemberg, se Marks von
Würtemberg.
Marconi [markå’ni], G u g 1 i e 1 m o,
italiensk fysiker och uppfinnare (1874—1937),
markis 1929. M. studerade vid univ. i Bologna, där
han 1895 utförde sina första framgångsrika
försök med trådlös telegrafering, varvid han som
sändare använde en
lodrätt spänd tråd
(antenn) över en
gniststräcka
förbunden med jorden. Då
M. till en början
mötte ringa förståelse
för sina arbeten i sitt
hemland, flyttade han
1896 till England och
inlämnade redan s. å.
en första
patentansökan på trådlös
telegrafi. Patentet är av
intresse bl. a. därför,
att det innefattar
en
bart sådana anordningar, som vid denna
tidpunkt redan vunnit tillämpning inom
radiotekniken. Stor uppmärksamhet väckte M:s
försök att sända trådlösa signaler över Atlanten.
1901 lyckades han f. f. g. uppfånga trådlösa
signaler från Cornwall i en mottagare på
Newfoundland. M. har även för den vidare
utvecklingen av den trådlösa telegrafien inlagt stora
förtjänster. Han utförde bl. a. försök med
riktade vågor och med radiotelefoni samt
utvecklade en metod för nautisk positionsbestämning
med användning av radiovågor. 1897 deltog han
i grundandet av det engelska bolaget Marconi’s
Wireless Telegraph Co. M. erhöll jämte K. F.
Braun 1909 års Nobelpris i fysik.
Marconirigg [-kå’ni-] el. Bermudarigg
(i flera årh. använd på fiskebåtar vid
Bermudas-öarna), mast med flera stag och vantspridare
(tvärslår på masten) och trekantigt bomsegel,
förekommer på nutida segelj akter. Masten är i
Sverige ofta upptill bakåtböjd. Namnet M.
härrör från dess likhet med en mast för trådlös
telegrafi.
Marco Polo [ma’rkå på’lå], italiensk
upptäcktsresande (f. 1255 el. 1256, d. senast 1325),
härstammade från en patricierfamilj i Venedig.
Hans fader, N i c c o 1 ö, och dennes broder
M a f f e o hade redan under 1260-talet företagit
en affärsresa till det inre av Asien och haft
företräde för Khubilai kan, som gav dem i
uppdrag att hos påven begära utsändandet av
missio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
