Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantidae, bönsyrsor - Mantik - Mantilj - Mantineia - Mantispidae - Mantissa - Mantorp - Mantova - Mantua - Mantzius, 1. Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
513
M anti dae—Mantzius
514
Ma’ntidae, bönsyrsor, en till
insektordningen rätvingar hörande fam., omfattande
omkr. 600 huvudsaki. tropiska och subtropiska
arter, vilka särskilt kännetecknas av den smala,
starkt förlängda mellankroppen och de till
grip-verktyg utbildade frambenen. Huvudet är fritt
och rörligt och har stora utstående ögon.
Antennerna äro vanl. trådlika. Mellankroppen,
bakkroppen och de båda bakre benparen ha stundom
bladlikt utbredda, ofta bjärt färgade sidobihang,
ss. den ostindiska Gongylus gongyloides. Benen
äro långa och kraftiga, de båda bakre paren
typiska gångben. Frambenens gripverktyg bildas
av det på undersidan skarptandade skenbenet, som
kan fällas in i en av skarpa, tandade kanter
begränsad ränna på lårets undersida. Bönsyrsorna
äro utpräglade rovdjur, som livnära sig av alla
slags insekter, spindlar m. fl., vilka de gripa och
fasthålla med frambenen. De äro vanl. ytterligt
glupska och skona ej ens sina likar. — Den mest
kända arten inom fam. torde vara den i Afrika
och s. Mellaneuropa förekommande b e d j e r
s-k a n, Mantis religiösa. Den blir inemot 8 cm
lång. I väntan på byte sitter den ofta orörlig och
håller frambenen högt upplyfta i en egendomlig,
”bedjande” ställning.
Mantik, den vetenskapliga termen för
spådomskonsten el. försök att utforska framtiden. M.
förekommer hos så gott som alla primitiva folk
och står här i närmaste förbindelse med magi.
Till ett system utvecklades den hos antikens
kulturfolk, bland vilka ej minst de gamla
ba-bylonierna voro synnerligen förtrogna med
denna konst. Hos dessa övades särskilt tre slag av
m.: bägarmantik, levermantik och astrologi, vilka
i olika former även förekommo hos de flesta
andra av antikens folk. Vid
bägarmanti-ken hällde man olja i en bägare vatten och
gav akt på de figurer, som oljan bildade på
vattenytan. Levermantiken bestod i att
man offrade ett djur, vanl. ett får, och skar ut
levern, av vars olika beskaffenhet man tydde
framtiden. Betydelsefullast var astrologi (se d. o.).
Romarna hade flera olika prästerskap för m.,
t. ex. augurerna och de från etruskerna
härstammande haruspices. Andra slag av m. äro
trädorakel och geomantik, då man tyder framtiden
genom att ge akt på egendomligheter på jordytan.
— Av nutida m. framträda särskilt kiromanti och
kristallomantik el. k r i s t a 11 s k å d n i n g, då
man genom att stirra in i en kristall- eller
glaskula blir klärvoajant och ser vad som skall
hända. Konsten att spå i kaffe är en kvarleva av
den antika bägarmantiken; konsten att spå i kort
har en avlägsen likhet med det av de gamla
israeliterna övade urim och tummim, som bestod i att
man kastade olika träpinnar och av deras läge
tydde framtiden.
Manti’lj, (fr. mantille, sp. mantilla), lång slöja,
som tillhör spanjorskornas dräkt och vanl. bäres
om huvudet; ett slags mantel el. schal, som bäres
över axlarna.
Manti’ne!a (grek.; lat. Mantinèa), grekisk stad
i Arkadien, 12 km n. om Tripolis, historiskt bekant
genom Epaminondas’ seger där 362 f. Kr.
Frans-NF XIV — 17
Castello di Corte och katedralen i Mantova.
männens grävningar ha bragt i dagen den nära
4 km långa ringmuren med dess 126 torn och 10
portar samt innanför den rester av torget med
en teater, tempel o. s. v. — Litt.: G. Fougères,
”M. et 1’Arcadie orientale” (1898).
Mantfspidae, fam., tillhörande insektordn.
nätvingar.
Manti’ssa, decimaldelen av en logaritm.
Mantorp, samhälle i Viby sn i Östergötland.
Ma’ntova, ty. Ma’ntua, stad i s. ö.
Lombar-diet, Italien; 52,000 inv. M. ligger vid nedre
Mincio, där denna utvidgar sig och bildar sjöar
med sumpiga stränder. Orten, sannolikt av
etruskiskt ursprung, är känd som Vergilius’
födelsebygd. Staden erövrades vid langobardinvasionen
568. Efter langobardväldets fall blevo
biskoparna av M. stadens härskare, senare
markgrevinnan Matilda av Toscana. Efter hennes död
n 15 blev M. fri kommun och 1167 medl. av
Lom-bardiska förbundet. Efter ett årh. av starka
sociala strider kom M. 1328 i händerna på Luigi
Gonzaga. Stadens historia är knuten till denna
ätt till 1708, då hertigdömet M. i spanska
tron-följ dskriget erövrades av Österrike, som gjorde
M. till Norditaliens strategiska nyckelpunkt. En
del skador vållades M. i 2:a världskriget; bland
förstörda kyrkor är den monumentala, gotiska
San Francesco. De äldsta stadsdelarna omges av
en gammal mur med bastioner. Stadens centrum
är det forna hertigliga palatset med familjen
Gonzagas borg, Castello di Corte, från omkr.
1400; här finns bl. a. ett rum med Mantegnas
berömda fresker; andra salar ha dekorationer öch
möbler från napoleonstiden. I palatset äro nu
inrymda flera saml., bl. a. en äldre antiksaml. samt
stadsmuseet. Bredvid ligger katedralen i
högrenässans, uppförd på 1540-talet efter ritning av
G. Romano, vilken på flera sätt varit verksam
i M. Ett av ungrenässansens förnämsta kyrkliga
verk är Sant’ Andrea från 1400-talets slut (se
bild å sp. 248 vid L. B. Alberti). I M. finns
den av Maria Teresia 1767 gr. Accademia
Vir-giliana. — I omgivningarna, som väl lämpa sig
för konstbevattning, odlas mycket ris.
Ma’ntua, se Mantova.
Ma’ntzius [-os], 1) Kristian Andreas Leo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
