Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mandatarie - Mande - Mandéer - Mandeiska språket - Mandel - Mandel, Georges (Jerobeam Rothschild) - Mandelberg, Johan Edvard - Mandelblomma - Mandelgren, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
M andatarie—Mandel gren
472
Mandatärie, fur., person, som åtagit sig att
åt annan utföra ett mandat el. uppdrag; kallas
även syssloman, någon gång k o m m i s s i
o-n ä r. Är uppdraget förenat med fullmakt,
benämnes m. vanl. ombud. Vid folkrättsligt mandat
brukas beteckningen mandatmakt el.
manda t ä r hellre än m.
Mande, se Mandingo.
Mandéer, gnostisk sekt, av vars anhängare
omkr. 2,000 leva i s. Mesopotamien. I Europa
har den förr kallats Johanneskristna. M.,
som nu tala arabiska el. persiska, äga en helig
litteratur på ett östarameiskt idiom. Dess mest
omfattande och viktigaste verk är ”Ginza”
(Skatten), först utg. och övers, av M. Norberg under
titeln ”Liber Adami” (Adams bok, 1815—16),
1925 en ty. övers, av M. Lidzbarski. Den är
nedskriven senast på 600-talet. Till kanon höra
vidare ”Qolasta” (Urvalet), en samling liturgier,
och slutligen ”Sidra de Jahja” (Johannesboken).
M:s lära överensstämmer i sina grunddrag med
gnosticismens. Från ett högsta gudomligt väsen,
”Härlighetens stora Mana”, utgår en följd
gudomliga eoner: ”Det första livet”, ”Livets
kunskap” {Manda de Haije) och hans tre sändebud
Hibil, Schitil och Enoch (Abel, Set och Henoch).
Djupt under ljusvärlden låg materiens rike, ”det
svarta vattnet”. Ett av de lägre ljusväsendena såg
ned i vattnet, hans spegelbild föll på dess yta och
blev ett väsen, Ptahil, som skapade denna
bristfulla och onda jordiska värld. Hans skapelse
skulle ha blivit än mera ofullkomlig, om icke
Hibil av barmhärtighet blandat något av ljuset
från ovan i det mörka vattnet, av vilket världen
skapades. Det är människans själ, som
härstammar från ljusvärlden och därför längtar åter till
sitt eviga hem. Tid efter annan ha Manda de
Haije och hans budbärare kommit till jorden för
att lära människorna vägen till ljusparadiset. M:s
sekt är trol. av förkristet ursprung. ”Jesus
Messias” betecknas som en bedragare, och hans
anhängare
omnämnas med starkt
ogillande.
Mandeiska
språket, på vilket
man-déernas religiösa
urkunder äro
författade, tillhör den
semitiska
språkstammen. M. äger
ett särskilt, från
de äldsta
arameis-ka bokstavsformer-na härstammande
alfabet och har
utbildat en
fullständig vokalbeteckning.
Mandel. 1) (Bot.,
farm.) Utgöres av
fröna till
mandelträdet, Prunus
amygdalus, en nära
släkting till
plom
Kvist med frukter av
mandelträd.
monträdet. Till skillnad från ett plommon är
köttet hos mandelträdets stenfrukt torrt och
läderartat samt öppnar sig vid mognandet.
Kärnans stenskal, som innehåller vanl. ett frö,
stundom två — mandlar —, är antingen glatt,
benhårt och tjockt med djupa porer el. också
liksom trådigt, skört och tunt (k rakmandel,
var. fragilis).
Odlat förekommer m.-trädet särskilt i
Medelhavsländerna och Kalifornien. Genom odlingen
har frambragts en mångfald varieteter av m.,
skilda åt i storlek, form, smak samt i skalens
beskaffenhet. Viktigast i detta avseende äro
söt-och bittermandel. M. innehåller bl. a. omkr. 40%
fet olja (m a n d e 1 o 1 j a). I bittermandel ingå
dessutom a m y g d a 1 i n och e m u 1 s i n.
2) (Anat.) Tonsi’Ila amy’gdala, en på vardera
sidan i svalget mellan gombågarna belägen
mandel formad anhopning av lymfoid vävnad. Dess
slemhinnebeklädnad skjuter in i körtelmassan med
12—15 bukter, ofta tillhåll för bakterier.
Mandlarna synas ha en fagocytär uppgift (se
Fago-cytos). Då mandlarna äro inflammerade, bli ofta
motsv. lymfkörtlar nedom öronen ömma och
svullna. Mandlarna, som förväxlas med dessa
svullna lymfkörtlar, kallas därför också ö
r-mandlar el. öronmandlar.
3) (Petrogr.) Mandelformat mineralaggregat,
utfyllande ett förutvarande hålrum i en bergart.
Se även Mandelsten.
Mandel [mädä’l], Georges, eg. J e r
o-beam Rothschild, fransk politiker av
judisk börd (1885—1944), kabinettschef hos
Cle-menceau 1917—20, deputerad 1919—24 och 1928
—40. Som ledare för nationella blocket och från
1932 för den högerradikala gruppen Oberoende
republikaner utövade M. stort inflytande i
parlamentet. Han var postminister 1934—36 och
koloniminister 1938—40. Som Clemenceaus högra
hand hade M. energiskt bekämpat defaitismen
under 1 :a världskriget. Han motsatte sig
Mün-chenöverenskommelsen 1938, och som
inrikesminister under Reynaud maj—juni 1940 förordade
han kamp till det yttersta. Efter Pétains
kapitulation begav sig M. till Marocko och försökte där
organisera fortsatt motstånd men häktades och
återfördes till Frankrike, där han hölls
internerad och 1942 ställdes inför Riom-domstolen. I
nov. s. å. deporterades han till Tyskland,
utlämnades 1943 till Darnands milis och mördades av
denna i juli 1944.
Mandelberg, Johan Edvard, målare (1730
—86). M. målade som yngling fält- och
lägerscener o. dyl. 1752 for han till Paris, där han kom
in i Bouchers och Roslins kretsar. Av danske
konungen Fredrik V fick han understöd för en
resa till Italien, reste efter några års studier i
Rom 1758 till Köpenhamn och blev där 1763 prof,
vid konstakad. Utom bataljmålningar samt
historiska, mytologiska och genrescener i Bouchers
stil utförde M. stora dekorativa bilder, bl. a. i
kupolsalen på Fredensborg (motiv ur Iliaden),
Mandelblomma, bot., se Saxifraga.
Mandelgren, Nils Månsson, tecknare,
konst-och kulturforskare (1813—99). M. kom 1833 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
