Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Makedonien, Macedonien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
Makedonien
396
Efter Alexanders död styrdes landet till en
början av Antipatros men var efter dennes död
(319) under många år en kastboll i striderna
mellan rivaliserande diadocher. Slutligen (276 f. Kr.)
lyckades Antigonos Gonatas där
grundlägga ett stadigvarande välde, vilket även
övergick till hans efterkommande. Väldet över
Grekland var fortfarande ett mål för de makedoniska
konungarna men gjordes dem stridigt genom
Akaj iska och Etoliska förbunden. I sin nöd sökte
grekerna hjälp hos romarna, som med glädje
begagnade sitt tillfälle att utsträcka sitt inflytande
även till Grekland och M. Konung Filip V
blev av konsuln Quinctius Flamininus i grund
slagen vid Kynoskefalai (197), och hans son
Perseus besegrades vid Pydna (168) av den
romerske fältherren Aemilius Paullus. 146 f. Kr.
förvandlades M. till en romersk provins. Vid
Romerska rikets klyvning (395 e. Kr.) lades M.
till den ö. delen. Under medeltidens ständiga
strider mellan östromerska riket och de
bulgariska och serbiska väldena bytte de olika
landsdelar, som motsvarade det gamla M., gång på
gång ägare, tills de under senare hälften av
1300-talet och förra hälften av 1400-talet stycke efter
stycke erövrades av turkarna. Under dessa
växlingar fick landet en allt brokigare folkkarta:
blandade om varandra i M. bodde turkar, greker,
bulgarer, serber, rumäner och albaner. En m a k
e-donisk fråga uppstod först med den
omstöpning av Balkanhalvöns politiska förhållanden,
som blev en följd av 1877—78 års rysk-tufkiska
krig. Genom freden i San Stefano 1878 lades
större delen av M. till Bulgarien, men
Berlin-traktaten s. å. återförde det under turkiskt välde;
M:s förvärvande ingick sedan dess i den
bulgariska nationalismens program. De sociala och
ekonomiska missförhållandena, förtrycket från de
turkiska ämbetsmännen, storgodsägarna och
gendarmerna kändes hårdare efter grannländernas
frigörelse och skapade en gynnsam jordmån för
politisk agitation från dessas sida. På grund av
folkblandningen kom den makedoniska rörelsen
att ej blott riktas mot turkarna utan även
innebära en skarp rivalitet mellan de olika kristna
Balkanfolken. Till de nationella motsättningarna
kommo dessutom de kyrkliga. Bulgarerna voro
från början de mest aktiva i den nationella
agitationen. Såväl i M. som i Bulgarien bildades
agi-tationskommittéer, vilka tillgrepo revolutionära
medel. Deras till väpnade band sammanslutna
medlemmar (komitadjis) företogo lokala
resningar i M. och väpnade infall från Bulgarien. Från
hösten 1902 var M. skådeplatsen för ett formligt
inbördeskrig. Den tilltagande anarkien tvang
slutligen stormakterna att ingripa. Österrike och
Ryssland utarbetade 1903 ett formligt
reformprogram (”Mürzstegprogrammet”). Turkiet måste
medge, att enl. detsamma ett internationellt
gen-darmeri organiserades i M. Den finansiella
oredan framkallade 1905 en utvidgning av
reformprogrammet, i det att en internationell
finanskommission för M. tillsattes. De revolutionära
bandens illgärningar fortforo emellertid utan
synnerlig avmattning. Genomförandet av ett 1908
skis
serat engelskt-ryskt utvidgat reformprogram
fö-rekoms av den ungturkiska revolutionen. Efter
revolutionens seger lämnade stormakterna åt den
nya regeringen att på egen hand söka införa
ordnade förhållanden i M. Turkarna genomförde
1910 en awäpning av M:s civila befolkning,
varav följden bl. a. blev en stark emigration till
Bulgarien. Det visade sig dock omöjligt att
fullständigt utrota det revolutionära bandväsendet. De
alltjämt oförsonade motsatserna i M. bidrogo i
sin mån till utbrottet av 1912 års Balkankrig.
I freden i London (maj 1913) avstod Turkiet
från hela M. Rivaliteten mellan de olika
nationaliteterna i M. och de kristna balkanfolken
framträdde nu öppet och utmynnade i 2:a balkankriget,
vari Bulgarien besegrades av sina tidigare
allierade. I freden i Bukarest, aug. 1913, fick Bulgarien
blott en obetydlig del av n. ö. M., medan
återstoden delades mellan de i 2:a balkankriget segerrika
makterna Serbien och Grekland. Bulgariens
försök att i 1 :a världskriget genom anslutning till
centralmakterna 1915 vinna landet kröntes endast
för några få år med framgång. Vid fredsslutet
1919 återfingo Jugoslavien (vari Serbien
uppgått) och Grekland sina tidigare territorier och
därjämte ytterligare några mindre områden i M.,
som tillfallit Bulgarien 1913. I det Grekland
tillhöriga s. M. etablerades under mellankrigstiden
täml. stabila förhållanden. I jugoslaviska M.
fortsatte oron. Två riktningar gjorde sig gällande
bland de med den jugoslaviska regimen missnöjda
makedonerna. En grupp önskade nära anslutning
till Bulgarien, en annan arbetade under parollen
”M. åt makedonerna” för en oavhängig, egen
stat. Båda grupperna begagnade flitigt
våldsmedel. 1928 kulminerade spänningen. Efter en fransk
engelsk demarche i Sofia vidtog bulgariska
regeringen kraftåtgärder mot de inom landet
verksamma makedonska revolutionärerna, och när
under 1930-talet relationerna mellan Bulgarien och
Serbien ständigt förbättrades, spelade den
makedonska frågan icke längre samma roll som förut
Efter Jugoslaviens och Greklands sammanbrott
under 2:a världskriget togo bulgariska trupper
1941 hela M. i besittning; vid fredsslutet i Paris
1947 återställdes 1919 års gränser inom M.
Alltifrån Balkanhalvöns befrielse från den tyska
ockupationsmakten har den makedoniska frågan
varit invävd i motsättningarna mellan de olika
Balkanstaterna och dessas gynnare bland
stormakterna. De guerillafejder, som grekiska
partisaner med hjälp av de till östblocket anslutna
staterna Bulgarien, Jugoslavien och Albanien
intill 1948 riktade mot den grekiska regeringen,
utkämpades till stor del i M. Jugoslavien hade
för egen del sökt lösa den makedoniska frågan
och i april 1945 organiserat de dithörande
makedonska områdena som en till den federativa
jugoslaviska republiken ansluten delstat,
Makedonska folkrepubliken, med Skolplje som huvudstad.
Jugoslavien avslöt, medan det ännu tillhörde
östblocket, 1947 vänskaps- och gränspakter med
Bulgarien, vilka även berörde läget i M. och dess
politiska förhållanden. Sedan det brutit med
Sovjetunionen och östblocket, ändrades läget snabbt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
