Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luta - Lutande plan - Luteiner - Luteiniseringshormon - Luteranre - Lutetia Parisiorum - Lutetium - Lutfisk - Lutfisken - Luthander, Sten - Luther, Hans - Luther, Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Lutande plan—Luther
172
Luta.
runt ljudhål och sensträngar, nedtill fästa vid en
list på locket. L. är säkerligen av
persiskt-ara-biskt ursprung; den europeiska formen med kant
mellan kropp och hals synes ha uppstått i Italien
på 1300-talet. L. blev det förnäma
modeinstrumentet på 1500-talet. Under 1600-talet
undanträngdes 1. av violinen. I Sverige uppstod på
1770-talet en egen form (”svensk 1.”) med sarger
och välvd el. flat botten samt särskild
capo-tastoanordning (för förkortning av
bassträngarna) att skötas med vänster hand. Denna form
skapades av instrumentmakaren P. Kraft i
Stockholm. I senare tid har denna 1. fått en
uppblomst-ring genom Sven Scholander. Den s. k.
Brock-lutan, som tillverkats av hovinstrumentmakaren
A. Broek, är en ny variant av den svenska 1.
— L. hade under 1500-talet vanl. 6 strängar
(därav de 5 nedersta tvåköriga) och obestämt antal
fria bassträngar utanför halsen (kunde alltså ej
förkortas). En särskild sidohals för dessa fanns
(1. kallades då ”teorb”). Under 1600-talet
byggdes denna sidohals särskilt lång, så att
bassträngarna blevo mer än dubbelt så långa som
spelsträngarna (1. kallades då ”chitarrone”).
Spelsträngarna stämdes under 1500-talet vanl. i kvart
+ kvart + ters + kvart + kvart (med början
på G el. A nedifrån). Bassträngarna stämdes
dia-toniskt nedåt från G el. A. En särskild notskrift
(”luttabulatur”) brukades med angivande av
greppen i bokstäver el. siffror.
Lutande plan kallas i mekaniken en plan yta,
som bildar en vinkel med horisontalplanet. L:s
höjd, bas och längd bilda de tre sidorna i en
rätvinklig triangel, där de båda förstnämnda
omfatta den räta vinkeln. Om en kropp (t. ex. en
kula) är anbragt på planet, erfordras för att där
kvarhålla densamma en kraft, vars storlek
förhåller sig till kroppens vikt söm planets höjd till
dess längd, förutsatt att kraften verkar parallellt
med planet uppåt.
Lutemer, dets. som lipokrömer (se d. o.).
Luteinisèringshormon, gulkroppsbildande
hor
mon, befintligt dels i hypofysens framlob, dels
i gravida kvinnors urin (bildat i moderkakan).
Luteraner, urspr. ett vedernamn på Luthers
anhängare, senare upptaget av dessa som
självbeteckning i motsats till katoliker och reformerta.
Lutètia Parisiörum, lat. namn på Paris.
Lutètium, kem., se Sällsynta jordartsmetaller.
Lutfisk, en fiskrätt, som bäst beredes av
torkad el. lätt saltad och torkad långa (spillånga).
Före anrättningen får långan ligga 6—8 dagar i
vatten, som ombytes flera gånger; sedan får
den ligga i sodalut 6—8 dagar, varefter den åter
hålles liggande i kallt vatten, tills luten blivit
fullt urdragen, vilket tar omkr. 8 dagar.
Lutfisken, jultidning med humoristisk-satiriskt
innehåll, grundad i Stockholm 1912 av Hasse
Zetterström, som 1946 efterträddes som red. av
Erik Zetterström.
Lutha’nder, Sten Åke Birger, flygtekniker
(f. 1905 8/ia), civilingenjör 1930, konstruktör hos
byggnadskommittén för Flygtekniska
försöksanstalten 1938—40, chef för hållfasthetsavd. vid
Flygtekniska försöksanstalten, Ulvsunda, 1942,
prof, i flygteknik vid Tekniska högsk. 1944. L.
är känd som en framstående teoretiker och
forskare inom de vetenskapliga områdena av
flygteknik och hållfasthetslära.
Luther [lo’tar], Hans, tysk politiker (f.
1879). L. blev 1918 överborgmästare i Essen
och inträdde 1922 som minister för
livsmedels-och jordbruksärenden
i ministären Cuno.
Därefter var han
finansminister under
Stresemann och Marx
samt rikskansler jan.
1925—maj 1926.
Formellt var han ända
till 1927 partilös, men
han stod närmast
centern och tyska
folkpartiet, till vilket
senare han 1927 anslöt
sig. Han kunde som
regeringschef tidvis
stödja sig på de
tysk
nationella (till Locarnofördragen) och sedan på
socialdemokraterna men måste avgå efter en
konflikt med de senare i flaggfrågan. Jämte
Stresemann är L. måhända den främste representanten
för återuppbyggnads- och uppfyllelsepolitiken i
Tyskland under 1920-talet. Efter sin avgång som
rikskansler blev L. medl. av järnvägarnas
förtroenderåd och 1930 efter Schacht chef för
riksbanken. L. försökte möta den ekonomiska
krisen 1931 med dess svåra påfrestningar för
finanser och valuta genom fortsatt anlitande av
utländsk kredit men misslyckades till följd av
Englands och Frankrikes avvisande hållning. 1933
fick han vika för Schacht och placerades av den
nya regimen, vilken bedömde honom ganska
kritiskt, som ambassadör i Washington, på vilken
post han kvarstod till 1937.
Luther [lo’tar], Martin, tysk evangelisk
reformator och teolog (1483 10/n—1546 18/2). Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
