Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lundbohm, Hjalmar - Lundborg, Einar - Lundborg, Hans Jakob - Lundborg, Herman - Lundby (Västergötland) - Lundby (Göteborg) - Lundby (Västerås) - Lundbye, Johan Thomas - Lunde - Lundeberg, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Lundborg—Lundeberg
124
förde L. i Kiruna, där han ej blott tekniskt
mönstergillt genomförde anläggningar för en
järnmalmsbrytning av för Sverige dittills okänd
storhetsordning utan även med social mästarhand
från början organiserade ett gruvsamhälle, där
de nya inbyggarna kunde finna trevnad och
samhörighet. L. intresserade sig i hög grad för
kulturella problem, som stodo i samband med
den av malmbrytningen föranledda
kolonisationen i Lappland. — Litt.: K. Falk, ”Märkesmän
inom vårt ekonomiska liv” (1929).
Lundborg, Einar Paul Albert Muni,
militär (1896—1931), officer vid Trängen 1916,
deltog i finländska och estniska frihetskrigen 1918
—20, kapten vid flygvapnet 1928. L. deltog i den
av svenska staten utsända hjälpexp. till den
förolyckade Nobil e-exp. 1928 och lyckades 26/6 med
en fokkermaskin landa på ett isflak vid Nobiles
läger samt hämta denne. Vid nästa
undsättnings-försök förolyckades maskinen vid landningen. L.
hämtades tillbaka 6h av dåv. löjtnanten B.
Schy-berg. L. omkom 27/i 1931 under en provflygning.
I ”När Nobile räddades” (1928) har L. skildrat
sitt äventyr vid Nordpolen.
Lundborg, Hans Jakob, präst (1825—67).
L. tog initiativet till Evangeliska
fosterlandsstiftelsen (se d. o.).
Lundborg, Herman Bernhard, rasbiolog
(1868—1943), med. lic. i Lund 1901, med. dr
1902, doc. i psykiatri och neurologi i Uppsala
1903, doc. i rasbiologi
och medicinsk
ärftlighetsforskning 1916,
prof, och chef för
Rasbiologiska inst.,
Uppsala, 1921—35. L.
bör j ade redan tidigt
intressera sig för
ärftlighetsforskning inom
människosläktet samt
för rasbiologien, och
hans arbeten på dessa
områden blevo av
allra största
betydelse för den svenska
rasbiologiska
forsk
ningen och för upprättandet av Rasbiologiska
inst. i Uppsala. Bland hans skrifter märkas
”Medizinisch-biologische Familienforschungen
in-nerhalb eines 2232-köpfigen Bauerngeschlechtes in
Schweden” (1913), ”Svenska folktyper” (1919),
”The Swedish nation” (1921; jämte J.
Runn-ström), ”Rasbiologi och rashygien” (1914, 2:a
uppl. 1922), ”The racial characters of the
Swedish nation” (1926; jämte F. J. Linders), ”Die
Rassenmischung beim Menschen” (1931).
Lundby, socknar i Västergötland, se Norra
Lundby, Stora Lundby och Södra Lundby.
Lundby, församling i Göteborg (se d. o., sp.
624 och 628).
Lundby, församling i Västerås.
Lundbye [lo’nby], Johan Thomas, dansk
målare (1818—48). Han var en finkänslig och
besjälad skildrare av dansk natur och av
djurliv (se bild 13 å pl. vid Dansk konst). Djuren
(hästar, kor, får) äro träffsäkert karakteriserade,
framför allt äro många av hans teckningar små
mästerverk av känsla och humor. L. illustrerade
H. V.. Kaalunds ”Fabler for börn” m. fl. böcker.
Lunde, del av Kramfors stad; jfr
Ädalskon-flikten.
Lundeberg, Christian, statsman,
industrimän (1842—1911). Han blev 1861 underlöjtnant
vid Dalreg:tet och tog 1874 avsked som löjtnant.
Under tiden hade han varit förvaltare på det
fadern tillhöriga Oslättsfors bruk 1865—72 och
1872 blivit disponent för Forsbacka bruk. 1885
—1907 var han verkst. dir. i Forsbacka
järn-verks-ab. L:s praktiska duglighet och stora
arbetskraft blevo tidigt i stor utsträckning tagna
i anspråk i länets angelägenheter och i andra
praktiska värv. 1881—1909 var han led. av
Gävleborgs läns landsting, vars ordf, han var
1893—1904 och 1906—09.
Fr. o. m. riksdagen 1886 till sin död
representerade han Gävleborgs län i Första kammaren.
Både inom det protektionistisk-konservativa
partiet och i riksdagen i övrigt intog han inom kort
en mycket bemärkt ställning. Han var 1888—89
och 1892—1904 led. av statsutskottet samt
därunder 1896—1900 och 1902—04 dess ordf. Snart
ansedd som den synlige partichefen P.
Reuter-svärds högra hand, blev han senare partiets
verklige ledare och var en tid att anse som
riksdagens kanske mäktigaste man. 1899—1908 (med
undantag av andra
urtiman 1905) var han
vice talman och 1909
—11 talman. Bland
de större politiska
frågor, vid vilkas
behandling han spelade
en viktig roll, voro
unionsfrågan och
försvarsfrågan de
märkligaste. I unionsfrågan
tillhörde han den
Alinska riktningen och
var 1895 led. av
hemliga utskottet. Vid
flera tillfällen
för
de han i kraftiga ordalag F. K.-majoritetens
talan gentemot den enl. hans mening allt för
eftergivna politik utrikesministern Lagerheim
representerade. 1905 var L. led. av hemliga utskottet
vid lagtima riksdagen och var vid första urtiman
ordf, i särskilda utskottet samt inlade i denna
egenskap stor förtjänst om kamrarnas enande i
fråga om ett svenskt program för en uppgörelse
med Norge. Vid ministären Ramstedts avgång 2
aug. 1905 blev L. statsminister och chef för den
då bildade koalitionsministären. Som den främste
av de svenska underhandlarna i Karlstad anses
han ha synnerligen verksamt bidragit till
underhandlingarnas lyckliga genomförande. Efter skedd
unionsuppgörelse ingav ministären 28 okt. 1905
sin avskedsansökan, och L:s försök till dess
rekonstruktion strandade; 7 nov. avgick han som
statsminister. — I försvarsfrågan arbetade L.
1897—98 energiskt för en fästning vid Boden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
