Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljudfilm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
857
Ljudfilm
858
Fig. 3. Schematisk teckning, som visar principen för
ljudupptagning enl. transversalmetoden.
Ljuset från tonlampan 1 samlas av en kondensorlins
genom ”masken” 2, en skiva med W-formad öppning.
Denna mask avbildas, över prismat 3 och spegeln i
oscil-lografen 4, av ett linssystem på skivan 6, som
innehåller en smal spalt. Objektivet 8 ger en skarp och ungefär
5 ggr förminskad bild av spalten på filmen. I viloläge,
när mikrofonen ej påverkas av ljud och
oscillografspe-geln står stilla, ligger bilden av masken mitt över
spalten så som 10 visar. På filmen registreras detta som
två smala band (t. h. i u). När oscillografspegeln
vibrerar i takt med ljudet, rör sig bilden av masken
upp och ned så att en längre el. kortare del av spalten
belyses, varvid det dubbla ljudbandet på filmen blir
bredare, resp, smalare som ett pärlband (se bildrutan
t. h. i fig. 1). Fotocellen 5 och okularet 9 möjliggöra
kontroll av ljudskriften under pågående tagning. Vid
svagt ljud minskas bandets klara del av den
elektromagnetiskt reglerade ”noiseless-bländaren” 7, som
lyftes upp i ljusstrålens väg. Härvid uppstår den
kilfor-made strimman i det negativa ljudbandets (n) mitt.
konstant ljuskälla moduleras av en 1 j u s v e n t i 1,
i princip en öppning, som avbländas av en el. flera
strängar el. band, som svänga i takt med
ljudsvängningarna. Filmen exponeras därvid i
proportion till ljudets amplitud och frekvens, varvid
intensitetsskriften uppstår som en variabel gråkil.
Vid transversalmetoden (variabel area)
utgöres ljudskriften av ett el. flera ljusa pärlband
på svart botten. ”Pärlornas” storlek och form
bestämmas av ljudets amplitud och frekvens.
Ljudskriften åstadkommes vanl. med hjälp av en
spegeloscillograf, som påverkas av de förstärkta
talsvängningarna så, som i princip framgår av
fig. 3. Transversalbandet har i motsats till
inten-sitetsbandet ingen varierande svärtning utan
endast helt svarta, ogenomskinliga partier och helt
glasklara. I praktiken kan det ej undvikas, att
filmen blir repig och dammig, vilket medför
ett störande grundbrus, då varje skada el.
dammpartikel orsakar en ljusändring och därmed ett
störljud vid återgivningen. Metoder för
begränsning av bruset vid små amplituder (liten
ljudstyrka) s. k. noiseless (brusfri) film, användes
numera allmänt. — Under de senaste åren har
man övergått till magnetisk
ljudinspelning i filmateljéerna, varigenom det blir
möjligt att avlyssna ljudet omedelbart efter tagningen
utan att invänta tidsödande fotografiska
processer. — Ljudet i den slutliga filmen sammansättes
av dialoger, musik och ljudeffekter, vilka
upptagas var för sig på olika filmband och sedan
sammanföras, ”mixas”, till ett ljudnegativ.
Härvid måste de olika ljudens inbördes styrka noga
avvägas. För att exakt kunna passa ihop bild och
tillhörande ljud fotograferas redan vid
inspel
ningen i början av varje scen en k lappa re,
d. v. s. en tavla med klaff, som fälles ned med
en smäll. Ljudregistreringen av smällen hör ihop
med bildrutan, som visar, hur klaffen slår ned.
Ljudnegativet och bildnegativet hopkopieras slutl.
till den färdiga bildljudkopian.
Vid ljudets återgivning tillämpas två
metoder, mikro- och makroprojektion (fig. 4). Vid
mikroproj ektion projiceras en
förminskad bild av en optisk el. mekanisk spalt
(ljusspringa) på filmens ljudband i form av en tunn,
lysande linje, vars längd är lika med ljudbandets
bredd. Vid makroproj ektion projiceras en
förstorad bild av filmens ljudband på en
skärm, försedd med spalt. I båda fallen uppfångas
ljusvariationerna av en fotocell. Spaltens bredd i
filmens plan bestämmes av den högsta
ljudfrekvens man önskar återge. Ju bredare spalten göres,
desto mindre får man med av de höga frekvenser,
som äro karakteristiska för t. ex. de tonlösa
konsonanterna (s, p, t) och de övertonsrika
sträng-och stråkinstrumenten. Filmens
frammatningshas-tighet, 24 bilder per sek., motsvarar 456 mm/sek.
Vanl. arbetar man med en spaltbredd av 35 g.
En anläggning för återgivning av 1. består av
tontillsats med mikro- el. makro-optik,
monterad på el. inbyggd i kinoproj ektorn,
förstärkare, ofta placerad invid projektorn för att
nedbringa fotocellkabelns längd, samt högtalare,
vanl. utförd för delad bas- och diskantåtergivning
(cellhögtalare). Effektimpulserna från fotocellen
i tontillsatsen förstärkas millionfaldigt, innan de
nå högtalaren. Den elektriska effekt, som
förstärkaren måste prestera, uppgår endast till 2—3
W för en biograf om 500 platser. Förstärkaren
utföres dock i regel med en utgångseffekt av
10—20 W (50 W vid 3,000 platser) för att
erhålla riklig effektmarginal.
Den första kommersiellt användbara 1. anses
vara ”The Jazz Singer” med Al Jolson i
huvudrollen, som hade premiär i U.S.A. hösten 1927.
Redan tidigare hade de grundläggande problemen
lösts av den svenske uppfinnaren S. O. F. A:son
Berglund, som 1924 erhöll patent på en
anordning för ljudåtergivning enl. makrometoden.
Amerikanen Lee de Forest konstruerade det
system för ljudets upptagning och återgivning,
som nu standardiserats över hela världen.
Inten-sitetsmetoden var till en början vanligast för
upptagning av ljudet. — Litt.: J. G. Frayne och H.
Wolfe, ”Elements of sound recording” (1949);
E. Molloy m. fl., ”Sound film projection” (3:0
uppl. 1949).
Fig. 4. Principen för ljudåtergivning med mikro- och
makro-optik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
