Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lessing, 1. Gotthold Ephraim - Lessing, 2. Karl Friedrich - Lessing, Theodor - Lestes - Lesueur el. Le Sueur, Eustache - Le Sueur, Jean François - Leszcyński, ätt - Leszno - Letal - Letargi - L’état c’est moi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lessing—L’état c’est moi
595
djupnade utvecklades även hans dikt, framför
allt hans dramatik. Sorgespelet ”Miss Sarah
Sampson” (1755; sv. övers. 1799, 1822)
betecknade det borgerliga dramats nyfödelse i Tyskland,
”Philotas” (1759) var ett antikiserande hjältespel,
samtidskomedien ”Minna von Barnhelm” (fullb.
1765—67; senaste sv. övers, av G. Klintberg i
”Världslitteraturen”, 1927) överträffade i
karaktärsteckning och byggnad dåtidens lustspel; dess
dialog är naturlig och individualiserad, tyska
lynnen skildras träffande, och den vaknande
nationalitetskänslan får ett folkligt, ideellt uttryck.
Teatertidningen Hamburgische Dramaturgie (1767—
68), den främsta av hans publikationer på detta
område, var en definitiv uppgörelse med den
franska pseudoklassicismen, som han bevisade ha
byggt på misstolkning av Aristoteles och i vars
ställe han hänvisade till Shakespeare och antiken.
Denna hans kritik störtade pseudoklassicismens
välde och inledde den estetiska frigörelsen i
Tyskland. Virginiamotivet behandlade L. i tragedien
”Emilia Galotti” (1772; sv. övers. 1821, 1825),
”Laokoon: oder über die Grenzen der Mahlerey
und Poesie” (1766), riktad mot idyllikerna och
landskapsbeskrivama, uppvisade, hur de olika
konsternas skilda uttrycksmedel åstadkomma
skillnad i stil, ämnesval och verkan. Polyhistor som
så många av upplysningstidevarvets författare,
deltog L. även i den teologiska diskussionen. Han
utgav 1768 ett urval av den avlidne deistiske
filosofen Reimarus’ skrifter. Häftiga angrepp
följde, särskilt från de ortodoxa. L. svarade med
en rad delvis ytterligt skarpa motskrifter, riktade
mot den häftigaste angriparen, pastor J. M.
Goeze. 1778 förbjöds han att fortsätta sitt
teologiska författarskap och återvände till den
dramatiska formen med ”Nathan der Weise” (1779;
senaste sv. övers, av G. Klintberg i
”Världslitteraturen”, 1927), riktad mot de kristnas intolerans.
L:s sista verk voro ”Ernst und Falk” (1778—
80), fem samtal för frimurare, kritiska
betraktelser över stat och samhälle, och ”Erziehung
des Menschengeschlechts” (1780). — L. bröt väg
för den tyska litterära och vetenskapliga
idealismen, ehuru intet skapande snille, genom
oegennyttig, manlig strid mot fördomar och förtryck.
— L:s saml. skr. äro utg. i 23 bd av
Lachmann-Muncker (1886—1924) och i 25 bd av J. Petersen
och W. von Olshausen (1925). — Litt.: Monogr.
av E. Schmidt (4:e uppl., 2 bd, 1923) och W.
Oehlke (2:a uppl., 2 bd, 1929).
2) Karl Friedrich L., den föreg:s
brorsons son, målare (1808—80), en av
düsseldorf-skolans mest uppburna landskaps- och
historiemålare, som bl. a. gav uppslaget till de litterära
genrebilderna i stor stil med sin ”Sörjande
kungapar” med motiv hämtat från Uhland. Mest
berömda äro hans skildringar av scener ur Hus’ och
Luthers liv. Av nutiden uppskattas han mera
som realistisk landskapsmålare. — L:s son, Otto
L. (1846—1912), har gjort bl. a.
Lessingmonu-mentet i Berlin (1890), Rolands- och
Herkules-brunnama i Berlin samt dekorativ
byggnadsskulp-tur i stort antal.
Lessing, The odo r, tysk filosof (1872—
596
1933), doc. vid tekniska högsk. i Hannover 1908
—26, även verksam som vitter förf, och politisk
publicist. Han flydde efter den
nationalsocialistiska revolutionen 1933 till Marienbad, där han
mördades. L. såg i tekniken och den ensidigt
formella bildningen en kulturfara, som han sökte
avvärja genom hänvisning till de asiatiska
folkens tänkande (”Europa und Asien”, 1916). Bland
hans övriga skrifter märkas
”Schopenhauer-Wagner-Nietzsche” (1906), ”Studien zur
Wer-taxiomatik” (1908), ”Geschichte als Sinngebung
des Sinnlosen” (1920). — Litt.: A. Nyman,
”Historien som mytdiktning. Gravbrev för Theodor
Lessing” (i ”Filosofiskt och ofilosofiskt”, 1935).
Le’stes, zool., se Trollsländor.
Lesueur [lasyö’r] el. Le Sueur, E u s t
a-c h e, fransk målare (1617—55), elev av Simon
Vouet. Ehuru L. icke besökt Italien, visar hans
måleri påverkan av italiensk konst, särsk.
Ra-fael. Han stod även under inflytande av
Pous-sin. Omkr. 1650 utförde L. en serie mytologiska
målningar (flera nu i Louvren) i Hotel Lambert
de Thorigny i Paris samt 22 bilder till den
helige Brunos historia (nu i Louvren) för
kartu-sianernas räkning. Hans religiösa måleri vittnar
om from övertygelse och enkel, trohjärtat naiv
uppfattning. — Litt: G. Rouchès, ”E. L.” (1923).
Le Sueur [la syö’r], Jean F r a n q o i s,
fransk tonsättare (1760—1837). Han var 1786
—88 kapellmästare vid Notre-Dame i Paris, där
han bildade en stor orkester och uppförde stora
av honom själv komponerade kyrkliga verk. Då
större delen av orkestern indrogs, bosatte sig L.
på landet men återvände 1793 och fick då flera
operor uppförda, t. ex. ”La caverne” (1793) och
”Paul et Virginie” (1794). L- blev 1795 lärare
vid konservatoriet men måste 1802 avgå. 1804
blev han hovkapellmästare, uppförde s. å. sitt
främsta verk, ”Ossian ou les bardes”, blev 1814
åter lärare vid konservatoriet och var sedan högt
ansedd som pedagog med bl. a. Berlioz och Gounod
som elever. L:s främsta betydelse ligger inom
den programmatiska musiken, där han i romantisk
anda verkade för färgrik orkester och starkt
skildrande klangeffekter.
Leszczyhski [lä/tJy’njskji], polsk magnatätt,
vars mest bekante medl. var S t a n i s 1 a w L.
(1677—1766; se Stanislaus); med denne och hans
dotter, Ludvig XV:s gemål, Maria (1703—68),
utdog ätten.
Leszno [lä’/nå], ty. Lissa, stad i v. Polen,
vojevodskapet Poznah, c:a 21,000 inv. L. var
från 1500-talets mitt de bömiska brödernas
medelpunkt i Polen och hade en berömd läroanstalt,
där Comenius en tid verkade.
Letäl, dödlig, dödande. Subst.: L e t a 1 i t è t.
— Letal faktor, se Ärftlighet.
Letargi, sömnliknande slöhetstillstånd el. dvala,
ur vilken individen endast med svårighet och
övergående kan väckas. — Adj.: L e t a’r g i s k.
L’état c’est moi [leta’ sä mtoa’], fr., ”staten
är jag”, yttrande, som Ludvig XIV enl. uppgift,
dock icke säkert bestyrkt, skall ha fällt, då han
första gången efter Mazarins död besökte
parlamentet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
