Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laurencin, Marie - Laurens, Henri - Laurent, 1. Torbern - Laurent, 2. Vivi Laurent-Täckholm - Laurentiistiftelsen - Laurentiska skölden, Laurentiska urbergsplatån (-området), Kanadensiska skölden - Laurentius den helige - Laurentius Andreæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Laurens—Laurentius Andreæ
466
Henri Laurens: Knäböjande
kvinna. Terrakotta, 1926.
gjort bilder av barn och unga flickor, som hon
framställer med stor känslighet och utsökt färg.
L. har också med framgång ägnat sig åt
teaterdekoration och bokillustration.
Laurens [lårä’s], Henri, fransk
bildhuggare (f. 1885), en av den moderna franska
skulpturens förgrundsgestalter och en av de
viktigaste företrädarna för den
abstrakta
skulpturkonsten. L.
kom 1912 i
kontakt med
Picas-so och
entusiasmerades för
kubismens
ideal, som han en
längre tid kom
att hylla. 1915
—18 arbetade
han med relief
-mässiga och
fristående skulpturala konstruktioner, experiment, som
inneburo bl. a.
ett prövande av
olika material
och polykroma
effekter.
Senare har L:s
skulpturala stil utvecklats till rumslig frihet och
rik formfantasi (”Amphion”, 1937). L:s mogna
skulpturverk präglas av en sensuell
formabstraktion, en livfull rondeur och en artistiskt fri
balansering av formelementen (”Hopkrupen figur”,
1940). L. är representerad i Nationalmuseum.
Laurent [låra’^]. 1) Torbern L.,
elektrotekniker (f. 1896 19/s), examinerades från
Tekniska högsk. 1921 och disputerade vid samma
läroanstalt 1935. L. var anställd vid
Telegrafstyrelsens provningsanstalt 1921—28, vid Svenska
radio-ab. 1928—31, vid L. M. Ericssons
trans-missionsavd. 1931—44 och blev sistn. år prof, i
telegrafi och telefoni vid Tekniska högsk. L.
har gjort sig internationellt känd genom en mängd
vetenskapliga avh. inom sitt fack, spee. rörande
filterkopplingar, och har bl. a. utarbetat en
matematisk hjälpmetod för elektriska beräkningar,
känd under benämningen L:s
frekvenstransfor-mationer. Vidare har han berikat
svagströmstek-niken med ett 50-tal patenterade uppfinningar.
2) Vivi L.-Täckholm, den föreg:s syster,
botanist och författarinna, se Täckholm.
Laure’ntiistiftelsen bildades 1938 med syfte
att i Lund upprätta ett studenthem för manliga
studerande inom samtliga fakulteter och att inom
detta, genom konferenser i kyrkliga frågor,
kyrkliga utbildningskurser och ”stilla dagar”, verka
för troheten mot svenska kyrkans bekännelse och
fromhetstradition. Studenthemmet med
tillhörande S : t L au r en t i i kapell, avsett att
tjänstgöra som ”utkantskyrka” inom
Domkyrko-förs., invigdes 1950.
Laure’ntiska skölden, Laurentiska
urbergsplatån (-området),
Kanadensiska skölden, se Canada och
Nordamerika.
Laure’ntius den helige (it. och sp.
Lo-re’nzo, sv. Lars), diakon i Rom, led
martyrdöden 258 under den valerianska förföljelsen.
L. skall enl. traditionen ha lagts på ett halster
och vid sakta eld stekts till döds. Han avbildas
ung, oftast med ett halster vid fotterna el. i
ena handen. Rom har åtta åt L. vigda kyrkor,
däribland San Lorenzo fuori le Mura över
helgonets grav. En annan kyrka uppfördes vid
påven Damasus’ bibliotek, varför L. blev
bibliotekens skyddspatron.
Tidigt blev L. ett av de mest populära
helgonen. Även i Norden högtidlighölls L:s dag
(Lar smäss an, 10 aug.). Gillen, kyrkor och
offerkällor i Sverige ha burit eller bära Sankt
Lars’ namn. Lunds domkyrka invigdes (1145)
åt Sankt Lars. Uppsala domkyrka är helgad åt
honom, likaså en av Visby äldsta kyrkor. — Litt.:
Ellen Jörgensen, ”Helgendyrkelse i Danmark”
(1909).
Laure’ntius Andrèæ, reformator, statsman
(omkr. 1470—1552). Han studerade i Skara,
Uppsala och utlandet, dels i Tyskland (vid [-Rostocks-] {+Ro-
stocks+} univ., där han blev mag. 1498) och dels
i Rom, som han tre gånger besökte. Han be-
fordrades efter hemkomsten till ärkedjäkne i
Strängnäs och övertog som sådan efter biskop
Mattias’ avrättning 1520 stiftets ledning. L. kom
nu i nära beröring med Gustav Vasa, och när
denne 1523 besteg tronen, trädde L. i
stadigvarande tjänst hos den nye konungen med titeln
”secretarius”; i realiteten kom han att fungera
som konungens högstbetrodde rådgivare på
statslivets alla områden. 1524 blev han medlem av
riksrådet, varjämte han insattes som ärkedjäkne
även i Uppsala. Under denna sin politiska
storhetstid blev han den målmedvetne upphovsmannen
till medeltidskyrkans nedbrytande och en lutersk
nationalkyrkas grundläggning i Sverige. Han var
därtill urspr. inspirerad av sin betydligt yngre
kollega från Strängnästiden Olaus Petri, som i
fortsättningen förblev hans främste medarbetare
i reformationsverket. Själv formulerade L. sin
reformatoriska ståndpunkt f. ggn i ett 1524 till
Vadstena kloster avlåtet brev. Han vände sig
där mot det katolska kyrkobegreppet och
inskärpte, att kyrkan icke tillhörde klerkerna utan vore
ett de kristtrognas samfund, varför dess egendom
vore folkets och vid behov kunde tagas i
anspråk för statens uppgifter. Han ledde sedan
vid konungens sida landets kyrkopolitiska
utveckling under den viktiga period, vars
huvudhändelser voro Västerås recess och ordinantia
1527, 1528 års biskopsvigning och besluten vid
Örebrokonsiliet 1529. I början av 1530-talet
från-trädde L. praktiskt taget alldeles sin tjänst i
Gustav Vasas kansli och upphörde även att
deltaga i riksrådets verksamhet. Kungagunsten
förbyttes småningom i onåd, vilket huvudsaki. torde
ha berott på att L. ej kunde förlika sig med
Gustav Vasas strävan att beröva det nya
luter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
