Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - IV. Latinsk litteratur och filologi i Sverige - Latinska myntunionen - Latinska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455 Latinska myntunionen—Latinska språket 456
man; det sista mera betydande skottet på
denna litteraturstam var den produktive och
originelle komministern i Säter C. E. A.
Söderström (”Valda dikter”, 3 bd, 1895).
Latinska myntunionen, namn på ett mellan
Frankrike, Italien, Belgien och Schweiz 23/i2 1865
— 1869 biträtt av Grekland — slutet förbund,
som för dessa länder fastslog en gemensam
myntenhet med bimetallistisk grundval: förhållandet
mellan guld och silver fixerat till 1—15 V2.
Myntenheten var 1 franc å 100 centimes (i Frankrike,
Belgien, Schweiz) = 1 lira å 100 centesimos
(Italien) = 1 drakme å 100 lepta (Grekland). De
fallande silverpriserna under 1870-talet ryckte
undan grunden för l:s bimetalliska system. 1 :a
världskrigets sedelinflation med efter freden följ,
stabiliseringar vid olika nivåer av francs etc. i
de olika länderna gav dödsstöten åt unionen,
som dock först 1927 formellt upplöstes.
Latinska språket, urspr. blott en dialekt
inom Italiens indoeuropeiska fornspråk, begränsad
till landskapet Latium med dess huvudort, Rom.
Genom denna stads politiska och kulturella
utveckling till ett världsvälde blev 1. med tiden det
härskande språket ej blott på Apenninska halvön
utan i hela den antika civilisationens västra hälft,
medan i dess östra grekiskan bibehöll sin
dominerande ställning. Latinet bildar tills, m. sina
italienska systerdialekter en självständig gren av
den indoeuropeiska språkfamiljen. En nära
släktskap med grekiskan, till följd av en tidigare
gemensam ”italo-grekisk” språkutveckling, som förr
allmänt antogs, existerar knappast. Snarare är
den moderna forskningen benägen att i keltiskan
se ett språk, vars förhistoriska utveckling, åtm.
under en period, sammanfallit med latinets.
Under sin äldsta tid är latinska språket föga
känt. Några torftiga inskrifter från tiden omkr.
6:e—4:e årh. f. Kr. låta oss mera ana än följa
dess ljudutveckling. När fr. o. m. 3:e årh. f. Kr.
inskrifter och kort därpå litteraturen skänka ett
rikare material, har latinet på denna punkt i stort
sett redan fixerats i den form, vari det är
bekant från den klassiska tiden. Den från det
indoeuropeiska urspråket nedärvda rika vokalismen
har till stor del uniformerats, i det att de korta
vokalerna inuti ord i allmänhet ”försvagats” till
e el. t och diftongerna i det närmaste
försvunnit. På konsonanternas område är den viktigaste
utvecklingen den, som de s. k. mediae aspiratae
bh, dh och gh undergått, av vilka de båda första
i början av ord övergått till f, i det inre det
första till b, det andra till d el. i vissa fall även
det till b, under det att gh förvandlats till h i
början av ord framför vokal samt inuti ord
mellan två vokaler, i övriga fall till g.
Betydande omgestaltningar och nybildningar, delvis
gemensamma för latinet och de övriga italiska
språken, uppvisar också formsystemet. Detta gäller
framför allt verbens böjning, medan däremot
substantivens i högre grad bevarat en ålderdomlig
karaktär. I detta sammanhang må erinras om den
syntaktiskt viktiga roll, som i latinet såväl
substantivens kasusändelser som verbens tempus- och
modusändelser spelade, en roll, som i de moderna
språken prepositioner och hjälpverb i stor
utsträckning övertagit. Det är framför allt det
inskränkta bruket av dessa och andra ”hjälpord”,
ss. de personliga pronomina i subjektsställning,
samt frånvaron av artiklar, som ger 1. dess
prägel av på en gång knapphet och kraft. En sats
som t. ex.: ”i handling hade han visat sig som
en man” låter sig på latin kort och koncist
återgivas med de fyra orden: fa’c tis vi’rum sè
prae-sti’terat.
Medan under det tredje och närmast följ,
århundraden f. Kr. 1. i ljud- och formhänseenden
uppvisar få viktiga förändringar, företer det på
ett annat område en så mycket rikare utveckling.
Delvis redan tidigare hade Roms förbindelser
med de grekiska nybyggena utmed Italiens
kuster lett till uppkomsten av en rad grekiska
lånord och grekiska ordbildningstyper. Men av vida
större betydelse blev det inflytande, som
grekiskan, tack vare en rik litteratur, fr. o. m.
mitten av det 3æ årh. kom att utöva på den
latinska stilistikens och, om också i mindre
utsträckning, på syntaxens område. Här som i andra fall
visa emellertid romarna en förmåga som knappast
något annat folk att ej blott upptaga främmande
gods utan också därpå sätta sin egen stämpel.
Trots all yttre påverkan är därför deras
litteraturspråk, frånsett vissa extrema företeelser, även
det romerskt i anda och väsen.
Av naturliga grunder är det framför allt den
romerska litteraturens språk, som för oss är
närmare bekant. Den hävdvunna indelningen av
romerska litteraturen i olika perioder (se
Latinska litteraturen) är till en viss grad tillämplig
även i fråga om dess språk, om också
gränserna dem emellan ej kunna dragas så skarpt. I
alla händelser betecknar tiden från omkr. 50
f. Kr. till 14 e. Kr. höjdpunkten av utvecklingen,
medan tiden förut och efteråt representerar den
stigande, resp, den sakta sjunkande kurvan. Ett
konstant drag under hela denna utveckling är
emellertid frånvaron av alla tydliga dialektinslag.
Den latinska litteraturen bär från sitt första
framträdande i detta avseende en enhetlig prägel,
och alla försök att inom denna komma ett
”galliskt” el. ”afrikanskt” latin på spåren ha varit
fruktlösa.
Som fallet är i alla språk, var också i latinet
klyftan mellan litteraturens och gemene mans
språk stor. Kännedomen om latinskt talspråk är
dock för större delen av dess existens endast
fragmentarisk. En Plautus’ komedier och en
Petronius’ roman lämna oss visserligen på grund
av ett språk, som delvis återger det talade
ordet, ett värdefullt material, särskilt i fråga om
ordförråd och fraseologi. Härtill kommer de
vulgära inskrifternas vittnesbörd. Först i
senlatinet framträder i samband med den sjunkande
bildningen en litteratur, som i större utsträckning
röjer ett omedelbart inflytande från folkspråket
och som låter oss, i vissa fall rätt ingående, följa
dettas utveckling och övergång till de senare
romanska språken, franskan, italienskan, spanskan
m. fl. Sålunda finner man t. ex. här
återspeglad den process, som ledde till de ursprungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
