Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - I. Den romerska litteraturen - II. Latinska medeltidslitteraturen - III. Latinsk litteratur och filologi under nyare tiden - IV. Latinsk litteratur och filologi i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
453
Latinska litteraturen
454
(början av 500-talet); klarast stråla här namnen
B o è t h i u s och Cassiodorus. Den förre
skrev 524 ”De consolatione philosophiæ”, vilket
arbete under medeltiden fick ofantlig betydelse
som länk mellan den grekiska kulturen och
kristendomen; den senare (d. omkr. 583) gjorde
klostren till en härd för studier och en fristad för
den antika kulturens skatter. —- b) Poesien kom
något senare än prosan till utveckling. Främst
inom den kristna poesien står den lyriska dikten
(hymnen). Formen var närmast den klassiska
metrikens; något senare inkom från konstprosan
rimmet, som efter hand blev regel. Med biskop
Ambrosius i Milano (omkr. 340—397),
”kyrkosångens fader”, fick hymnen en fast plats i
gudstjänsten. Mångsidigast och mest
formfulländad var spanjoren Prudentius, vars hymner
närmast voro avsedda att läsas. Venantius
Fortunatus, den sjunkande västerländska
kulturens talangfullaste skald (d. omkr. 600),
står redan på gränsen till medeltiden.
Litt.: W. S. Teuffel, ”Geschichte der römischen
Literatur”, 6:e uppl., bearb. av Kroll och
Skutsch, 1910—16); F. Leo, ”Die römische
Literatur des Altertums” (i ”Kultur der
Gegen-wart”, 3:e uppl. 1912) och ”Geschichte der
römischen Literatur”, I (1913); H. Schück,
”Världslitteraturens historia”, I (1900), och
”Allmän litteraturhistoria”, I (2:a uppl., 1946), samt
C. Lindskog i ”Bonniers Illustrerade
litteraturhistoria”, I (1928).
II. Latinska medeltidslitteraturen. Även sedan
romersk litteratur upphört, fortlevde
latinska språket i många årh. Redan på 500-talet
hade benediktinorden börjat avskriva äldre
arbeten. Från Irland och Britannien kommo män,
vilka i det karolingiska riket i hög grad
främjade odlingens sak (den ”karolingiska
renässansen”). Karl den store (d. 814) stiftade vid sitt
hov en skola, varjämte dylika uppstodo på flera
ställen, i Tours, Fulda, Korvey m. fl., där gamla
arbeten flitigt avskrevos. Det var särskilt de
andliga, som ägnade sig åt kunskapers
förvärvande och spridande. Främst bör nämnas
A1-k u i n, d. 804, och E i n h a r d, d. 840. Tiderna
efter Karls död blevo mindre gynnsamma.
Den latinska litteraturen under denna period
omfattar ett betydande antal skrifter i olika
ämnen. Historieskrivningen bestod i
krö-nikeartade framställningar av mera lokal
betydelse och i arbeten efter klassiskt mönster.
Även brevskrivning idkades flitigt. I
poesien märkes ett par försök till
heroisk-his-toriska dikter efter antika mönster. Bland de
många, till stor del förträffliga hymndiktarna
under perioden må nämnas Petrus Damiani
(d. 1072), Tomas av Celano (d. omkr.
1250), förf, av ”Dies iræ” m. fl.
Litt.: M. Manitius, ”Geschichte der
lateinisch-en Literatur des Mittelalters” (3 bd, 1911—31);
H. Schück, ”Allmän litteraturhistoria”, 2 (2:a
uppl. 1949).
Ett allmännare studium av de klassiska
författarna utvecklas under inflytande av de
nationellt italienska strömningarna och den romerska
kulturtraditionen i Italien under 1300-talet. Denna
riktnings främsta namn äro Petrarca
(d. 1374) och Boccaccio (d. 1375). I deras
anda uppträdde under följ, sekel bl. a. L. V a 11 a,
Angelus Politianus och P o m p
o-nius L æ t u s.
III. Latinsk litteratur och filologi under nyare
tiden. Den latinska litteraturens historia efter
humanismens tid sammnfaller i väsentlig mån med
filologien. I Frankrike utvecklades vid slutet av
1500- och i början av 1600-talet ett filologiskt
mångvetande, vars förnämsta målsmän voro J.
J. Seal i ger (d. 1609), I. Casaubonus (d.
1614) och C. Salm as i us (d. 1653). I
Nederländerna främjade den snillrike H. Grotius
(d. 1645), den grundlige filologen G. J. V o
s-sius (d. 1649) m. fl. de klassiska studierna. I
England framträdde som goda latinskalder T h.
Morus (d. 1535) och J. Milton, den senare
även utmärkt prosaist på latin. I Tyskland
verkade i början av 1500-talet två framstående
författare, J. Reuchlin (d. 1522) och E r a
s-mus (d. 1536), båda utmärkta genom lärdom
och omdömesskärpa samt väl förtjänta om
bibeltolkning och kritik. Reformationen tog snart de
litterära krafterna i anspråk för grundläggande
av den bildning, som dess målsmän, med Luther
och Melanchthon i spetsen, ville göra till
underlag för religiösa studier och
skriftställar-verksamhet.
IV. Latinsk litteratur och filologi i Sverige.
I Sverige uppstod jämförelsevis sent en på latin
avfattad litteratur. Urspr. bestod den till
väsentlig del av kyrkliga ritualböcker. Ett litterärt
märkligt verk är Petrus’ de Dacia biogr.
över Kristina av Stumbelen. Världsrykte vann
Birgitta med sina av hennes biktfäder till
latin översatta ”Revelationes” o. a. skrifter. Den
svenska medeltidskyrkans måhända främste
teolog, kaniken magister M a t h i a s i Linköping,
efterlämnade en oerhört omfattande, ännu till
största delen otryckt produktion, som vann
erkännande också i utlandet. Som hymndiktare
utmärkte sig biskop Brynolf Algotsson i
Skara. Högst framstående genom poetisk
begåvning var ärkebiskopen Birger Greger
s-s o n. Biskopen i Linköping Nils
Hermansson blev särskilt berömd som hymndiktare. På
1500-talet uppträdde de katolskt sinnade
bröderna Johannes och Olaus Magnus som
historieskrivare på latin. De svenska
reformatorerna, bröderna Olaus och Laurentius Petri,
vilka främst ville nå den stora menigheten,
använde huvudsaki. svenska språket, men
huvudparten för övrigt av den vetenskapliga teologiska
produktionen såväl under reformations- som
under stormaktstidevarvet avfattades på latin,
liksom det mesta av dessa årh:s och den följ,
tidens lärda litteratur. Även i Sverige odlades
flitigt latinsk versskrivning, på 1600-talet av bl. a.
S. Phrygius, P. Lagerlöf och S.
Co-1 u m b u s, på 1700-talet av S. E. B r e n n e r, J.
Brauner och S. Ä 1 f, på 1800-talet av C. J.
Lundwall, J. V. Tranér och J.
Lundblad, senare Ä. Fahlcrantz och J.
Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
