Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landslag - Landsmatch - Landsmål - Landsmålsalfabet - Landsmålsarkivet i Lund - Landsmålsföreningar - Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala - Landsorganisationen i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Landsmatch—Landsorganisationen i Sverige
340
skapslagarna användes dock länge, delvis ända
in på 1500-talet, jämsides med och som
komplettering till 1. Denna bygger mest på
Upplands-och östgötalagarna och vann därför lättast
godkännande i dessa landskap. Åtskilliga
textvarianter av 1. kommo emellertid i omlopp. Några av
dessa handskriftsvarianter erhöllo under 1400-talet
namnet ”mellersta lagen”, vilken en tid på
1500-talet vann erkännande vid riksrådets
domsutöv-ning. Då hade emellertid redan en helt ny
redaktion av 1. sett dagen, konung Kristofers 1.,
stadfäst 1442. Magnus Erikssons följdes emellertid
ännu länge. Först då Karl IX 1608 lät trycka
och stadfästa Kristofers, vann denna slutlig
seger. Vid sidan därav spelade teori och praxis
under 1600-talet en betydande roll. Liksom
landskapslagarna är 1. ett rent nationellt lagverk,
vilande på den fäderneärvda grunden och utan
nämnvärt inflytande från romersk rätt. Den
utgör också själv grundval för 1734 års svenska
lag, vilken medvetet bygger därpå.
Rättsutvecklingen i Sverige har sålunda utan starka språng
fortgått från äldsta tid. L. är utg. av C. J.
Schlyter i ”Sveriges gamla lagar” (10, 1862, 12,
1869); jfr J. Rudbeck, ”Beskrivande och
illustrerad förteckning över de upplagor av Sveriges
landskapslagar, landslagar och stadslagar...”
<1915).
Landsmatch, se Landskamp.
Landsmål. 1) Dets. som dialekt, folkmål,
allmogemål, men numera mindre använt än dessa
ord. — 2) I fråga om norska förhållanden är
landsmålet det ena av Norges två språk,
vid sidan av riksmåle t. Sedan 1929
benämnes 1. emellertid officiellt n y n o r s k (medan
riksmål ersatts av b ok mål).
Landsmålsalf abetet, den ljudbeteckning, som
brukas i de flesta nyare arbeten om sv.
bygdemål. Med utgångspunkt i C. J. Sundevalls 1856
framställda förslag till fonetiskt alfabet
utarbetade J. A. Lundell 1876 ff. ett svenskt
dialektalfabet, som 1878 godkändes av
landsmålsföreningarna i Uppsala och sedermera antogs av övriga
föreningar. Smärre ändringar och tillägg ha
sedan gjorts. L. har det latinska alfabetet till
grundval; de nya tecknen ha bildats genom
systematiska förändringar av de förut befintliga
bokstävernas form, utan stilblandning el.
sammanställning. Konsonanter, som uttalas på samma ställe
i munnen, ha likformigt bildade tecken, de nya
vokaltecknen påminna i regel om de
förutvarande bokstäver, vilkas ljud de genom dem
betecknade ljuden närmast likna. Varje språkljud har
i 1. blott ett tecken, varje bokstav om möjligt
blott ett ljudvärde. Stora bokstäver brukas ej.
L. tryckes alltid med kursivstil. Uttalslängd
betecknas med streck under tecknet. I de fall, då
en noggrannare fonetisk beteckning varken är
nödvändig el. möjlig, användes en s. k. ”grov”
beteckning, där man med konsekvent användning
av det vanliga alfabetets resurser, uteslutning av
”stumma” tecken och ev. tillsats av några
viktigare typer ur 1. så gott sig göra låter
återgiver folkmålets uttal, r— Litt.: J. A. Lundell,
”Det svenska 1.” (1879), ”Grundlinjer till
praktisk fonetik” (3:e uppl. 1910); A. Noreen, ”Vårt
språk”, 1 (1903); J. Sahlgren, ”Grundlinjer till
föreläsningar över svensk dialektforskning”
(1921); G. Hedström, ”L. i för s. Sverige
avpassad kortfattad framställning” (i Namn och bygd,
1929)- i-T ’
Landsmålsarkivet i Lund grundades 1930
genom riksdagsbeslut och övertog därvid de gamla
sydsvenska landsmålsföreningarnas (Skånes,
Hallands, Smålands och Kalmar-Blekinges) samlingar.
L:s stat upptar f. n. 1 arkivchef, 1 arkivarie, 1
amanuens jämte exp.-personal och tillfälligt
anställd arbetskraft. L:s uppgift är att undersöka
svenska folkmål och bearbeta svenskt
dialektmaterial, och det speciella området för dess
verksamhet sammanfaller i stort sett med de gamla
sydsvenska landsmålsföreningarnas. L. utger en
skriftserie, i vilken hittills 7 större
dialektologis-ka arbeten (däribland den omfattande ordboken
över Vallda-målet) utkommit. — Litt.:
Årsberättelser i Svenska landsmål från 1923; I. Ingers,
”Om L. och dess verksamhet i Skåne” (i ”Skånes
hembygdsförb:s årsb.”, 1941).
Landsmålsföreningar voro föreningar för
insamling och bearbetning av folkmål och
folkminnen, som på 1870-talet uppstodo bland den
studerande ungdomen vid univ. i Uppsala, Lund
och Helsingfors. De gamla 1. gjorde på sin tid
en insats av stort kulturellt värde. De hade sin
glanstid på 1880-talet. På 1890-talet inträdde en
allmän avmattning i l:s verksamhet, ocl»
åtskilliga av dem upplöstes. I l:s ställe trädde i
Uppsala omkr. 1897 styrelser för systematiska
land-skapsundersökningar, och s. å. påbörjade Skånska
1. i Lund nya systematiska dialektundersökningar.
De i Uppsala arbetande
landskapsundersökning-arna ersattes 1914 av en nyutbildad central inst.,
Landsmålsarkivet. Kort därefter genomfördes
också i Lund en nyordning av landsmålsarbetet,
men här använde man t. v. fortfarande l:s form,
och först 1930 grundades även här ett
landsmåls-arkiv.
Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala
tillkom i samband med Undersökningen av svenska
folkmål, som med stöd av årliga statsanslag
började sin verksamhet 1914. L. övertog äldre saml.
dels från de gamla landsmålsföreningarna i
Uppsala (1872—1901), dels från dessas efterträdare,
de s. k. dialekttopografiska
landskapsundersök-ningarna (1896—1914). Personalen utgöres av en
chef (numera på univ:s stat), 4 1 :e arkivarier,
2 arkivarier, 2 amanuenser och 4
expeditionsbi-träden. Sedan 1940 utger L. den av J. A. Lundell
1878 grundade tidskr. Svenska landsmål och
svenskt folkliv och tre serier ”Skrifter”
(”Folkmål”, ”Folkminnen och folkliv”, ”Lapskt språk
och lapsk kultur”).
Landsorganisationen i Sverige, LO,
centralorganisation för Sveriges fackligt organiserade
arbetare, bildades 5/s—8/s 1898 och började sin
verksamhet 1899. Till L. voro vid årsskiftet
1951/52 anslutna 44 fackförbund med
sammanlagt 8,892 fackföreningar och 1,313,240 medl.,
varav 259,058 kvinnliga. Betr. L:s uppgifter samt
dess ledning, Landssekretariatet, och
organisation i övrigt se Fackförening. Utöver sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
