Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - La Motte, Antoine Houdart de - La Motte, Jeanne de Saint-Rémy de Valois - La Motte-Fouqué - Lamoureux, Abraham Caesar - Lamoureux, Charles - Lampa - Lampa, Sven (entomolog) - Lampa, Sven (folklivsforskare) - Lampedusa - Lampett - Lampione - Lamprecht, Herbert - Lamprecht, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
La Motte—Lamprecht
316
och för att visa, hur illa poesi och förnuft
rimmade, skrev han om Iliaden på färglös
normalprosa. Han sökte också reformera den klassiska
tragedien och vann stor framgång med ”Inès de
Castro” (1723). Han skrev även oden och fabler,
som nu äro glömda. Sin estetiska
grundåskådning, icke utan betydelse för upplysningstidens
poetiska bankrutt, framlade han i ”Réflexions
sur la critique” (1716).
La Motte [la må’t], Jeanne de
Saint-Rémy de Valois, kallad grevinna d e L.,
fransk äventyrerska (1756—91), se
Halsbandspro-cessen.
La Motte-Fouqué [la må’t-foke’], se Fouqué.
Lamoureux [lamorö’], Abraham Caesar,
fransk skulptör (d. 1692). Från omkr. 1670 ett
tiotal år verksam i Sverige, bl. a. för M. G. De
la Gardie, därefter i Köpenhamn, där han
utförde ryttarstatyn av Kristian V på Kongens
ny-torv (bly, uppställd 1688). De fyra allegoriska
figurerna på sockeln äro sannolikt modellerade
efter L:s död av brodern C 1 a u d e.
Lamoureux [lamorö7], Charles, fransk
dirigent (1834—99). Han ledde
konservatoriekon-serterna i Paris 1872—78 och var därefter till
1881 förste kapellmästare vid Stora operan. L.
grundade 1881 de berömda
”Lamoureuxkonserter-na”, genom vilka han verkade för Wagners
musik. L. odlade även nyare fransk musik. Han var
på sin tid Frankrikes måhända främste dirigent.
Lampa, i allm. en belysnings- el.
uppvärmnings-anordning med en särskild brännare, som
reglerar lågan el. ljuset från lysämnet, t. ex.
blås-lampa, elektrisk 1., gaslampa, fotogenlampa; i
inskränkt mening olje- el. fotogenlampa för
belysning. —- De äldsta 1., vilka brukades i forntiden
och ända in på 1700-talet, bestodo av en enkel
behållare för lysoljan (fet vegetabilisk el.
anima-lisk olja), i vilken nedhängde en veke av något
textilämne, som uppsög oljan och vars övre,
tända och lysande ända var fastsatt i en brännare
ett stycke över oljeytan. I mitten och senare
hälften av 1700-talet uppfunnos åtskilliga
förbättringar i brännarens anordning; den försågs med
lampglas, som reglerade draget för
förbränningen och gjorde lågan stadig, varjämte veken
utformades till en platt el. rörformigt anbragt
vävnad, vars höj dläge kunde modereras med en
ställskruv. Rundbrännaren uppfanns av Argand 1786,
och den därmed försedda ”astrallampan”, som
hade en ringformig oljebehållare runt omkring
brännaren samt ett hakhjul för vekens
inställning, konstruerades 1804. För att reglera den
feta oljans tillförsel uppfunnos åtskilliga
mekaniska anordningar. Sedan fotogenen utträngt den
feta oljan, erfordras inga extra anordningar för
oljetillförseln, utan fotogenen uppsuges direkt av
veke i brännaren. Denna kan anordnas med el.
utan brandskivä, vilken avböjer lågan mot
det bukiga glaset. Fotogen-1. har numera nästan
utträngts av elektrisk belysning.
Lampa, Sven, entomolog (1839—1914), var
först jordbrukare men ägnade sig sedan åt
praktisk entomologi. 1897—1907 var han
föreståndare för Statens entomologiska anstalt och 1907
—09 för entomologiska avd. av Centralanstalten
för jordbruksförsök. Han redigerade 1891—1901
Entomologisk Tidskrift och ”Uppsatser i praktisk
entomologi” (1891—1909).
Lampa, Sven Magnus, folklivsforskare (1870
—1952), doc. i svensk folklivsforskning i
Uppsala 1909, har behandlat särsk. västgötsk
kulturhistoria, bl. a. i de grundliga
folklivsskildring-arna ”Fåleberg” (1901) och ”Bjärke härad” (i
”Svenska landsmål”, 1908). L. redigerade de
t.o.m. 1914 utg. delarna av ”Ortnamnen i
Älvsborgs län”.
Lampedusa [-do’sa], den största av Pelagiska
öarna i Medelhavet.
Lampe’tt, ljushållare el. ljusarm för ett el.
flera ljus (el. lampor), avsedd att fästas vid en
vägg.
Lampione [-å’ne], en av Pelagiska öarna i
Medelhavet.
La’mprecht [-rä^t], Herbert, botanist,
växtförädlare (f. 1898 3/u), född i österrke,
studerade i Graz och disputerade där för dr-graden i
kemi, inflyttade till Sverige 1920, avlade svensk
lic.-examen och disputerade 1941 i Lund för svensk
dr-grad i ärftlighetslära. L. blev 1921 assistent
vid köksväxtförsöken i Alnarp och försöksledare
där från 1926. Sedan 1932 är han ledare för
växtförädlingen vid Weibullsholms
växtföräd-lingsanstalt i Landskrona. — L. har förutom
skrifter i växtförädlingsfrågor utg. ett stort
antal teoretiska arbeten, huvudsaki. publicerade i
Hereditas och Agri hortique genetica.
La’mprecht [-räkt], Karl, tysk historiker
(1856—1915), prof, i historia 1890 i Marburg och
1891 i Leipzig. L:s huvudarbete som historiker
var den brett lagda
”Deutsche Geschichte”
(14 bd, 1891—1909).
Han har här sökt
med den politiska
historien förknippa den
s. k. kulturhistoriens
olika grenar, särskilt
de ekonomiska och
”socialpsykiska”
elementen i utvecklingen,
och sammanfatta alla
dessa kulturelement
under vissa, för en hel
kulturperiod
karakteristiska begrepp, som
han anser vara alster av en lagbunden, hos
varje mänskligt samhälle likartad utveckling. L.
har i en mängd polemiska skrifter fördömt
nästan all tidigare historieskrivning såsom
individualistisk, teleologisk och huvudsaki. ”konstnärligt
framställande” och framhållit sin metod som den
enda strängt vetenskapliga. L:s idéer
framkallade på 1800-talet en synnerligen livlig
metodolo-gisk polemik, huvudsaki. bland tyska forskare,
vilka därvid kritiserade L:s egna arbeten för
vårdslöshet i detaljer. Genom sitt starka betonande
av andra kulturelement än de politiska gav L.
värdefulla impulser åt och vidgade området för
historieforskningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
