Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krustacéer - Krustad - Krustistel - Kruståtel - Krut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911
Krustacéer—Krut
912
Krustacéer, dets. som kräftdjur (se d. o.).
Krustäd, bakverk, kokt i flottyr på s. k.
k r u s t a d j ä r n, så att det får formen av en
bägare. Det fylles med någon stuvning; även
det hela kallas krustad.
Krustistel, bot., se Tistlar.
Kruståtel, bot., se Tåtelsläktet.
Krut, namn på sådana explosiva varor, som
användas för att framdriva projektiler i
skjutvapen. K:s huvudsorter äro mekaniskt el.
rökstarkt k., som vid förbränning lämnar
betydande mängd fast återstod, och kemiskt
el. r ö k s v a g t k., vars förbränningsprodukter
äro h. o. h. gasformiga. Kemiskt k. är av flera
olika typer, mekaniskt k. blott svartkrut.
i) Svartkrut, en mekanisk blandning av
salpeter, kol och svavel, är känt sedan uråldriga
tider, ehuru det började brukas som drivmedel
först på 1300-talet. Långt före vår tideräkning
kände kineserna salpeterns egenskap att med
brännbara ämnen giva explosiva blandningar, men
länge nyttjades vid krigföring dylika blott som
laddning i bomber för kastmaskiner.
Tanken på att använda k. som drivmedel i
eldvapen har tillskrivits den tyske franciskanmunken
Berthold Schwarz (omkr. 1330). Bevisligen
kände man dock i Florens redan 1325 konsten att
tillverka metallkanoner, med vilka man utsköt
järnkulor. I Sverige anses k. ha blivit känt
under senare delen av 1300-talet, och på
1420-talet anlades ett styckegjuteri i Stockholm.
Dåtidens k. var långt ifrån jämförligt med
nutidens svartkrut. Ett stort framsteg gjordes
vid mitten av 1500-talet, då man från mjölformen
övergick till kornigt k., varigenom man fick ett
relativt långsamt brinnande k., men först på
1600-talet lyckades man framställa k., som kunde
forslas och förvaras. På 1800-talet började man
tillverka k. av olika kornstorlekar för skilda
vapenkalibrar.
Svartkrutets sammansättning har under de
senaste 100 åren hållit sig ung. konstant: 75 °/o
kalisalpeter, 15% kol och 10% svavel. Av stor
vikt äro ingrediensernas frihet från främmande
ämnen samt lämplig kolningsgrad på kolet.
Kol-ningen sker numera i järnretorter vid relativt
låg temp. Pulveriseringen av de
färdigprepare-rade beståndsdelarna försiggår i särskilda
kulkvarnar, varvid kolet med en del av salpetern
males till s. k. salpetersot och svavlet med en
annan del av salpetern till s. k. svavelsot.
Blandningen av salpetersot och svavelsot sker i
roterande trätrummor, varefter ingredienserna pressas
mellan koppar- el. ebonitplattor till kakor i
hydrauliska pressar. Dessa kakor kornas mellan
tandade metallvalsar, varefter kornen siktas,
torkas, poleras och blandas. Försöken att få ett
effektivare k. ledde på sin tid till uppfinningen
av brunkrutet. Genom att nedsätta
svavelhalten och använda mindre kolat trä (brunkol)
fick man ett för grövre kanoner kraftigare k.
än svartkrutet och uppnådde genom att införa det
prismatiska brunkrutet med genomlöpande
kanaler den för förbränningen lämpligaste
kornformen. Svartkrutet brukas numera, utom i
be
gränsad utsträckning till jaktammunition, till
sprängning i stenbrott (b e r g k r u t el.
bergskrut), vid stubintillverkning, vid tillverkning av
fyrverkeripjäser, vid art. endast som anfyrning,
som sprängladdning i granatkartescher och
öv-ningsgranater och som satsringskrut m. m. i rör.
— Vid raketer användas därjämte ofta gj ut- el.
pressbara, mekaniska k. med stor
för-bränningshastighet även vid låga tryck. Som
bränsle användes någon organisk substans, t. ex.
beck, asfalt el. konstharts, och som förbrännare
något lämpligt nitrat, klorat el. perklorat. Dyl.
k. kunna direkt gjutas el. pressas in i
förbrän-ningskammaren, så att de helt uppfylla denna.
Den mot raketmunstycket befintliga ytan
antändes, varefter förbränningen fortskrider vinkelrätt
mot denna yta med konstant hastighet och
konstant brinnande yta, s. k. ändförbränning.
2)Röksvagt krut. Förutom
nitrocellu-losa och nitroglycerin ha åtskilliga andra
organiska ämnen i blandning med nitrocellulosa,
kommit till användning vid tillverkning av
rök-svagt k.
Den nitrocellulosa (se Bomullskrut), som är
avsedd för tillverkning av
nitrocellulosa-k r u t, bearbetas, sådan den kommer från
centri-fugen, efter avslutad målning och tvättning med
en fukthalt av omkr. 50%, på följande sätt.
Vattnet avdrives medelst alkohol i s. k.
förträng-ningscentrifug, varefter massan överföres till en
med roterande vingar försedd knådapparat, där
den försättes med viss mängd etyleter. Den
knådade massan, vilken har en degig konsistens,
formas nu till plattor, korn eller rör. Vid
tillverkning av plattkrut utvalsas massan upprepade
gånger mellan stålvalsar, tills den visar sig fullt
fri från blåsor. Krutplattan skäres i önskade
dimensioner. Skall k. formas till mindre korn
eller till rör, försiggår detta i hydraulisk press,
varvid massan från en presscylinder får passera
munstycken, vilkas matriser variera efter det
vapen k. skall användas till. Härefter genomgår
k. torkning, grafitering och blandning. För
stabilisering av nitrocellulosakrut samt vid
tillverkning av progressivt krut använder man centralit
i stor utsträckning.
Vid tillverkning av nitroglycerinkrut
blandas nitrocellulosan med nitroglycerin under
tillsats av vatten vid luftomrörning, varvid
nitrocellulosan uppsuger nitroglycerinen, så att det
sedermera avcentrifugerade vattnet är fullt
nitro-glycerinfritt. Massan bearbetas vidare mellan
uppvärmda stålvalsar, varvid större delen av
vattnet avlägsnas. Efter de härvid bildade
krutkakornas torkning undergå dessa knådnings-,
vals-nings- och pressningsprocedurer på ung. liknande
sätt som vid tillverkning av nitrocellulosakrut,
dock med den skillnaden, att aceton nyttj as
såsom gelatineringsmedel i st. f. eteralkohol.
På gr. av den stora eldrörsslitningen sänktes
snart nog betr, art.-k. nitroglycerinhalten till
20—45% (från 50—60%); numera tillsättas
stundom vissa icke hygroskopiska nitrat, främst
nitroguanidin. Då glycerin framställes av fett och
nitroglycerin-produktionen på gr. därav kan
all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
