Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristian II (konung i Danmark och Norge) - Kristian III (konung i Danmark och Norge) - Kristian IV (konung i Danmark och Norge) - Kristian V (konung i Danmark och Norge) - Kristian VI (konung i Danmark och Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Kristian
830
destånd, präglades av moderna synpunkter men
väckte ökad ovilja hos adeln. 1523 uppsade de
jylländska stormännen K. huldskap och trohet,
varefter han flydde till utlandet och huvudsaki.
(1523—31) uppehöll sig i Lierre i Belgien. 1531
sökte han förgäves erövra Norge och måste giva
sig till de nya danska maktinnehavarna. Sedan
satt han fången till 1549 på Sönderborg slott
och 1549—59 på Kalundborg, där han dog. —
Litt.: C. F. Allen, ”De tre nordiske rigers
his-torie”, I—V (1864—72).
3) Kristian III (1503—59), konung i
Danmark och Norge 1534—59, brorson till K. II
och son till Fredrik I, som gav honom en tysk
uppfostran. Vid ett
besök i Worms 1521
blev K. vunnen för
lu-terdomen, och då han
fick en del av
Nord-slesvig att styra, sedan
fadern blivit konung,
genomförde han där
med hårdhet
reformationen. Efter faderns
död 1533 hyllades K.
som hertig i Slesvig
och Holstein och
valdes 1534 till konung
av adeln i Jylland
och på Fyn men
måste kämpa om makten med lybeckarna och
de lägre stånden, tills han vid Köpenhamns
erövring 1536 slutgiltigt segrade. S. å. lät han
fängsla biskoparna och igångsatte med fast hand
kyrkogodsens indragning, kyrkans reformering
och länsväsendets omdaning till fördel för
kungamakten. Efter hand försonade han sig med den
danska adeln, som känt sig hotad av
förvaltnings-reformerna och K:s förkärlek för holsteinska
medhjälpare (bl. a. Johan Rantzau). K.
efterlämnade en befäst kungamakt och en omfattande
reformgärning. Han gifte sig 1525 med Dorotea
av Sachsen-Lauenburg. — Litt.: Kr. Erslev,
”Konge og lensmand i sextende aarhundrede”
(1879).
4) Kristian IV (1577—1648), konung i
Danmark och Norge 1588—1648, son till
Fredrik II och sonson till K. III. Han fick en
utmärkt uppfostran och var både fysiskt och
andligt väl utrustad. Då han 1596 blev myndig,
började han sin
kungagär-ning med stor energi,
Att K:s regering
likväl ej blev lycklig för
Danmark berodde
delvis på egenskaper hos
honom själv, en viss
småsinthet i
karaktären, obetänksamhet,
retlighet och bristande
ekonomisk blick. K. är
dock genom sin
personlighet och sitt verk
en av Danmarks mest
frejdade och älskade
konungar. Utåt riktade han särskilt sin politik mot
Sverige men utan lycka. Kalmarkriget 1611—13
blev resultatlöst, och då K. 1625 på protestantisk
sida ingrep i trettioåriga kriget, förlorade han
blott därpå. Då han därefter motarbetade Sverige
i Tyskland, ubröt 1643—45 års krig, som ledde
till förlusten av en del av Danmarks provinser
på andra sidan sundet. Personligen utmärkte sig
K. i sjöslaget på Kolberger Heide 1644, där han
miste sitt ena öga. — Inåt sökte K., ej alltid
med framgång, hävda kungamakten emot
riksrådet. Han utvecklade en storslagen
byggnadsverksamhet och gjorde personligen en stor insats
som byggherre. — K. gifte sig först 1597 med
Anna Katarina av Brandenburg (d. 1612) och
därefter 1615 med adelsdamen Kirstine Munk,
från vilken han skildes 1630. Med sina två
drottningar hade han 16 barn och med frillor flera
(se Gyldenlöve). — Litt.: ”Kong Christian den
fjerdes egenhændige breve”, I—VIII, utg. av
C. F. Bricka, J. A. Fridericia och J. Skovgaard
(1878—1947).
5) Kristian V (1646—99), konung i
Danmark och Norge 1670—99, son till Fredrik III
och sonson till K. IV. K. var djupt genomträngd
av absolutismens idé och hade höga
föreställningar om sin makt. Han hade ingen särskild
begåvning men var en förståndig och ihärdig
arbetare. De första fem åren av sin regering
lät han leda sig av Peder Griffénfeld, vars fall
icke minst tillskrevs K:s missnöje med dennes
övermod. Utåt satte K. som sitt mål att
fråntaga Sverige och Holstein-Gottorp vad de
erövrat från hans fader, men skånska kriget 1675—
79, där K. själv visade tapperhet, blev utan
resultat, och den gottorpska delen av Sönderj ylland,
som indrogs 1684, måste uppgivas 1689. K. gifte
sig 1667 med Charlotta Amalia av Hessen-Kassel
(d. 1714).
6) Kristian VI (1699—1746), konung i
Danmark och Norge 1730—46, son till Fredrik
IV och sonson till K. V. Han fick en tysk
uppfostran och mottog redan därigenom intryck av
pietismen, som sedan helt fick makten över
honom. Han var icke utan begåvning och grep sig
an med sina uppgifter med utomordentlig flit och
ansvarskänsla, men han saknade den överlägsna
blicken och lät sig i alltför hög grad ledas av
hänsynen till sin egen makt och det enväldiga
konungadömets glans, delvis under inflytande av
sin gemål (från 1721) Sofia Magdalena av
Bran-denburg-Kulmbach. Ehuru K. personligen var en
okonstlad och godmodig människa, hölls folket
borta från hovet, och där utvecklades slösaktig
prakt genom fester och nybyggnader, t. ex.
Hirschholm och Christiansborg. Emellertid
förstod K. att välja flera dugliga rådgivare, ss.
Chr. L. v. Plessen, I. Rosenkrants, P. V.
Lövenörn, J. L. Holstein och J. S. Schulin. Åtskilliga
goda reformer genomfördes under hans regering,
bl. a. på universitetets, skolväsendets och kyrkans
områden. För bondeståndet var det till gagn, att
den av Fredrik IV upprättade lantmilisen
upphävdes 1730, men tre år senare infördes
stavns-baandet, som var minst lika betungande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
