Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konrad från Megenberg (domherre i Regensburg) - Konrad (tysk diktare) - Konrad från Marburg (tysk inkvisitor) - Konradin - Konradsberg - Konrektor - Konschonell - Konsekration - Konsekrationskors - Konsekutiv - Konsekvens - Konselj - Konseljpresident - Konsensualkontrakt - Konsert - Konsertföreningen i Stockholm - Konserthusteatern - Konsertmästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
601
Konrad från Marburg—Konsertmästare
602
het ”Buch der Natur” (senast utg. av F. Pfeiffer,
1861) vann stort anseende.
2) Konrad från Würzburg, den tyska
medeltidsdiktningens alsterrikaste och formellt mest
framstående författare (d. 1287). Han skrev
eposen ”Engelhard” (utg. 1912), ”Kaiser Otto”
och ”Der Schwanenritter (utg. 1912). Berömda
äro även ”Die goldene Schmiede” (utg. 1926),
en lovsång till den heliga jungfrun, samt de
båda legenderna om påven Sylvester och den
heliga Alexius (utgivna av P. Gereke 1925—26).
Mot slutet av sitt liv skrev K. ett väldigt epos,
som han ej hann avsluta, ”Der trojanische Krieg”
(utg. 1870).
Konrad från Marburg, tysk inkvisitor (d.
1233). Han blev 1226 biktfader hos
lantgrevin-nan Elisabet av Thüringen. 1232 blev han
inkvisitor, som sådan känd för sin fanatism och
grymhet vid bekämpandet av katarer och
val-denser. Han mördades slutligen. — Ty. monogr.
av P. Braun (1909).
Konradin, hertig, se Konrad, Schwaben.
Konradsberg, se Psykiatriska sjukhuset.
Konre’ktor (av lat. con, med, och réctor,
ledare), lärartitel, som i Sverige finnes redan i
1611 års skolordning, sista gången i
skolordningen 1820. Den synes ha givits den lärare, som
jämte rektor undervisade i högsta klassen
(”rek-torsklassen”) och blev ett slags vikarie för
rektor samt hans närmaste man.
Konschone’ll, se Koschenill.
Konsekratiön, invigning av kyrkor och
kyrkliga föremål samt ordination av biskopar och
präster, särskilt om brödets och vinets invigning
vid nattvardsfirandet genom att prästen läser
instiftelseorden. — Verb: Konsekrèra.
Konsekrationskors, se Invigningskors.
Konsekutiv [el. kå’-], som är en följd. —
Konsekutivsats (följdsats), bisats, som
meddelar följden av huvudsatsen, t. ex.: ”han
gick så fort, att jag inte hann med”. K. inledes
av en konsekutiv konjunktion: (så) att.
Konsekve’ns (av lat. co’nsequi, följa), logisk
följd. I en slutledning är slutsatsen k. av
premisserna. — K o n s e k v e’n t kallas ett
tänkande, då ur de uppställda premisserna verkligen
dragas de k., som logiskt sett följa därur. I
överförd bemärkelse talas även om ett konsekvent
handlande, ett handlande, som alltigenom ledes av
enhetliga syften el. principer.
Konse’lj (fr. conseil, rådsförsamling),
sammanträde av statschefen och hans ministrar för
överläggning om regeringsärenden. Justitiekonselj
kallades i Sverige före 1909
statsrådssamman-träden för justitieärenden.
Konseljpresident kallas i vissa stater, t. ex.
Frankrike, Belgien och Italien, den främste
ledamoten av ministären el. kabinettet. K. utser
övriga led. av ministären (bildar kabinettet) och
bestämmer i huvudsak regeringens politik;
ministären plägar benämnas efter k.
Konsensuälkontrakt (av lat. consènsus,
samtycke, samförstånd), i romersk rätt vissa avtal,
som grundade en obligatorisk talan (actio)
omedelbart consensu, d. v. s. genom blotta
samtyc
ket, utan att det fordrades viss form, ss. vid
litteral- och verbalkontrakten, el. viss prestation,
ss. vid real- och innominatkontrakten.
Konsert [kågsäT el. kånsä’rt; stundom [-kån-sä’r]-] {+kån-
sä’r]+} (fr. concert, it. cancer1 to, samverkan;
tävlan). 1) (PoUt.) K. användes i äldre tid om vissa
fördrag, ss. Haagkonserter (se d. o.). Jfr
Europeiska konserten.
2) (Mus.) K. var på 1600-talet beteckning för
en konstform med vokala och instrumentala
stämmor, som ”samverkade” i soli och kör. Vid
1600-talets slut uppkom den rent instrumentala
formen concerto grosso i form av samverkan
mellan en sologrupp av instrument och en
tutti-grupp med flera instrument för var stämma.
Under 1700-talets förra hälft infördes
solokonserten med en virtuosmässigt förd
instrumentalstämma i ”tävlan” med en ackompanjerande
orkester. Denna k. blev sedan den enda odlade
och fick av Mozart och Beethoven sin klassiska
form med tre satser. — Såsom benämning på en
offentlig musikalisk underhållning förekommer k.
först under 1700-talet, ehuru ännu vid
århundradets mitt namnet ”akademi” är vanligast. Den
offentliga konsertverksamheten begynte vid
1700-talets början dels som musikunderhållning av
kör och orkester, dels som solistkonserter av
resande virtuoser. Den första regelbundna
konsertverksamheten leddes av föreningar, som togo
abonnemang på ett visst antal k. Berömda
regelbundna k. voro Concerts spirituels i Paris (från
1725), sedan under 1700-talets andra hälft
Ge-wandhauskonserterna i Leipzig och Philharmonic
Society’s konserter i London. I Sverige började
regelbunden konsertverksamhet på 1730-talet. —
Verb: Konserter a. — Konsert a’n t (it.
concerta’ndo) betecknar än en melodiförande,
se-kunderande stämma, än ett mindre, konsertartat
stycke.
Konsertföreningen i Stockholm stiftades
1902 på initiativ av T. Aulin, W. Stenhammar
och J. May, med uppgift att ge konserter. 1902
—10 gåvos årl. 6—10 orkesterkonserter och
dessutom kammarmusikaftnar. 1910 upphörde
verksamheten men återupptogs 1914 och då i större
skala med 2 konserter i veckan okt.—maj; från
1918 tillkom dessutom årl. ett antal skolkonserter.
Orkestern uppgår nu till 85 man. Bland
dirigenterna märkas: T. Aulin (1902—10), N. Grevillius
(1914—20); G. Schnéevoigt (1915—24), A.
Wik-lund (1923—39), V. Talich (1926—36) och C.
Garaguly (sedan 1942). Lokal: Musikaliska akad.
(1902—10), Auditorium (1914—26) och egen
lokal, Konserthuset, sedan hösten 1926. — Litt.:
O. Rabenius, ”Stockholms konsertförening 1902
—1927” (1927). Årsberättelser ha utg. från 1915.
Konserthusteatern, Stockholm, invigdes 1926
med Shakespeares ”Antonius och Kleopatra”. Dess
initiativtagare var Ernst Eklund, som med Per
Lindberg som regissör 1926—27 i Konserthusets
stora sal uppförde åtskilliga klassiska och
moderna verk. K. återupplivades 1928—29 och 1934
—35 av Dramatiska teatern samt 1931—32 av
Gösta Ekman.
Konsertmästare (fr. violon solo, eng. leader),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
