Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kompani - Kompaniadjutant - Kompaniofficer - Kompanjon - Komparabel - Komparation - Komparativ - Komparator - Komparera - Kompars - Kompass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553
Kompaniadjutant—Kompass
554
mitten av 1600-talet var i Tyskland k. namnet
på en lägre administrativ enhet; k.-indelningen
saknade doek taktiskt betydelse, alldenstund
bataljonen var den taktiska enheten. Först i
samband med införandet under revolutionskrigen av
k.-kolonnerna blevo k. ett taktiskt förband.
Benämningen k bibehölls vid inf. men ändrades vid
kav. till skvadron och vid art. till batteri. I
fredstid äger utbildningen i allm. rum k.-vis. I krig
är inf.-kompaniet en kampenhet, som skall kunna
självständigt genomföra vissa av stridens
moment. Vid svenska armén benämnes k. i fred
ofta efter den utbildning, som försiggår där
(gevärs-, befäls-, special-, bilkompani o. s. v.).
Styrkan på ett k. är i fred som regel 100 å 150
man. — Inom marinen fanns intill 1945 en
k.-organisation, med uppgift att ombesörja
manskapets registrering, beklädnad, ekonomi m. m.
— Vid flygvapnet finns i krig k. inom
basorganisationen och för luftbevakningsuppgifter.
Kompaniadjutant, underofficer, som biträder
kompanichef i expeditionstjänst och
handhavan-det (vård och redovisning) av utlämnad materiel,
penningar m. m.
Kompaniofficer, se Befäl.
Kompanjon, bolagsman; följeslagare.
Komparäbel, jämförbar, jämförlig.
Komparatiön, jämförelse; adjektivets el.
ad-verbets förändring (vanl. stegring) med hänsyn
till grad. En mängd adjektiv och adverb medge
ej någon k. (äro inkomparabla), emedan
den betecknade egenskapen är oföränderlig, t. ex.
enögd, daglig, likaledes participer, som ej övergått
till rena adjektiv. Inkomparabla äro i regel även
pronominala adjektiv och adverb. Vissa ord äro
genom sin form obekväma el. omöjliga att
kom-parera genom ändelse, t. ex. främmande.
Positiv kallas adjektivets grundform. Syntetiska språk
uttrycka vanl. de båda jämförelsegraderna,
komparativ och superlativ, genom ändelser,
lagda till grundformen, t. ex. sv. bred, bred-are,
bred-a^Z; i st. f. ändelser nyttjas i vissa fall
omskrivning, i sv. vanl. med mer (a), mest.
Analytiska språk uttrycka graderna genom tillsatta
fristående ord (omskrivning), t. ex. fr. grand,
plus grand, le plus grand. — Negativ k. (fr.
d’infériorité), som alltid uttryckes med
omskrivning, sker i sv. med mindre, minst.
Komparativ [el. kå’m-]. 1) Adj., jämförande.
— Komparativa bisatser el.
komparativsatser, jämförelsesatser, sådana
bisatser (underordnade), som innehålla en
jämförelse med huvudsatsen, t. ex. ”drängen kom fram
förr, än jag tänkte”’, ”du går lika fort, som han
åker”; "ju häftigare han blir, dess sämre går
det”. En komparativ bisats, som inledes med
som om, är också en konditionalsats. Bisatsen
inledes genom komparativa
konjunktioner: än, som, ju, och mot det första
svarar som korrelat i huvudsatsen en komparativ,
mot de senare ett determinativ, så, lika, dess. En
huvudsats och tillhörande komparativ bisats bilda
en komparativ satsfogning.
2) K., subst., den ena (lägre) graden vid
kom-paration el. gradförändring hos adjektiv och
ad
verb. K. uttrycker, att bestämningen i fråga
tillkommer i högre grad huvudordet än andra, t. ex.:
”drängen kör fortare” (än t. ex. husbonden). Det
finnes också en absolut k., t. ex. i: ”vid mera
framskriden ålder”, ”på äldre dagar”.
Komparätor, apparat för uppmätning av
längder el. för jämförelse av längdmått.
Komparèra, jämföra; till graden ändra ett
adjektivs el. adverbs form (komparation).
Kompa’rs, statist, stum person (i ett
teaterstycke); betydelselös deltagare i något.
Kompass (av it. compasso, passare, kompass!
el. b u s s o 1 (fr. boussole), instrument för
bestämning av nord-sydriktningen. Man särskiljer
huvudsaki. två slags k., den s. k.
magnet-kompassen, vars väsentligaste del utgöres av
en magnetnål, kompassnål, som vid
frånvaro av störningar inställer sig med sin
magnetiska axel i den magnetiska meridianens riktning,
samt den s. k. g y r o k o m p a s s e n (se d. o.).
- Vilket folk, som uppfunnit magnetkompassen,
är okänt. Redan under 2:a årh. e. Kr. kände
kineserna konsten att göra järn magnetiskt
medelst magnetstenar och använde på så sätt
tillverkade magnetnålar för riktningsangivelse. På
700-talet lärde araberna känna magnetnålen. K.
som nautiskt instrument kom såväl i Europa
som i Kina i bruk först på 1200-talet. Hur
kännedomen om k. kommit till Europa el. om
den oberoende upptäckts av européerna, är ej fullt
utrett. De k., som brukades på 1300-talet, likna
i allt väsentligt de moderna instrumenten.
Förbättringar av k. i modern tid ha utförts
framför allt av Lord Kelvin.
Magnetkompassen användes på farkoster dels
för kursangivelse, s. k. styrkompass, dels
för att bestämma riktningen till ett föremål,
en himlakropp el. dyl., s. k. azimutkompass
el. pejlningskompass. Den senare
utrustas med diopteranordning el. kikare.
Den nautiska k. skiljer sig från den på
land brukliga därigenom, att magnetnålen icke
som vid denna spelar över en cirkelskala utan
själv är förbunden med en skiva, den s. k.
kompassrosen, som sedan gammalt bär en
indelning i 32 streck (väderstreck; n., ö., s. och
v. kallas k a r d i n a 1 s t r e c k, n. ö., s. ö., s. v.
och n. v. inter kardinalstreck) samt
numera även en indelning i grader. Antingen
Kompass (Silva-kompass).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
