Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knipprotsläktet - Knipskrake - Knisa mosse el. Hornby mosse - Knislinge (socken) - Knislinge (samhälle) - Knista - Knistad - Knittel, John - Knittelvers - Kniv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Knipprotsläktet—Kniv
442
Kärrknipprot.
Knipprotsläktet, Epipa’ctis
el. Helleborine, orkidésläkte
med förlängd jordstam,
fler-bladig stjälk och täml. stora
blommor utan sporre. I
Sverige förekomma tre arter,
ymnigast kärrknipprot, E.
(H.) palustris, som har ljusröda
blommor och växer på fuktiga
ängar i kalktrakter.
Knipskrake, se Knipa.
Knisa mosse el. Hornby
mosse, i Persnäs sn på
Öland, inköptes 1931 av
Ve-tenskapsakad. för medel, som
till stor del skänkts av dr
Axel Munthe, och fridlystes
sedan som naturskyddsområde.
Särsk. rik fauna av vadare och
andfåglar.
Knislinge, sn i
Kristianstads län, Ö. Göinge
domsaga, ö. om Hässleholm, 40,80
km2, 2,225 inv. (1952).
Små-kullig slättbygd med starkt
inslag av skog. 2,153 har åker.
Egendomar: Bivaröd m. fl.
Kyrkan är i sina äldsta partier från 1200-talet.
K. ingår i Hjärsås och K. pastorat i Lunds stift,
ö. Göinge kontrakt. Utgör tills, m.
Knislinge municipalsamhälle, Gryt och
Kviinge storkommunen Knislinge; 103,34
km2, 3,605 inv. (1952). — Litt.: P. Johnsson,
”Anteckningar om K. socken” (1920); F.
Johnsson, ”K.” (1938).
Knislinge, municipalsamhälle (sedan 1931) i
K. storkommun, 16 km n. om Kristianstad vid
Helgeå och statsbanelinjen
Kristianstad—Häst-veda; 5,55 km2 (land), 1,651 inv. (1952). Här
finnas av större industrier skofabrik jämte
elkraftverk, tillhörande Knislinge
skofabriks a b., gr. 1898 (aktiekapital 1,25 mkr, 200
arb.; minnesskrift av F. Johnsson, 1948),
blixtlåsfabrik, tillhörande ab. Nordiska
blixtlåsfabriken, gr. 1946, och damstrumpfabrik, tillh. ab.
Knislinge strumpfabrik (no arb.).
Knista, sn i Närke, Örebro län, Edsbergs hd
(Västernärkes domsaga), v. s. v. om Örebro; 75,86
km2, 1,988 inv. (1952). Från Närkeslätten i s. ö.,
som här genomflytes av Svartån, sträcker sig sn
upp på Kilsbergens högsta delar. 1,902 har åker.
I K. ligga Fjugesta municipalsamhälle,
egendomarna Övre Gysta, Berga och Brotorp samt
delar av Villingsbergs kronopark. Kyrkans torn
är från noo-talets senare hälft, medan
byggnaden i övrigt utvidgats och förändrats under
senare medeltiden, 1617 och 1724. Ingår i K. och
Hidinge pastorat, Strängnäs stift, Edsbergs
kontrakt; tillhör storkommunen Lekeberg.
Knistad, gods i Svenstorps sn i Västergötland,
7 km n. ö. om Skövde, utgör med underlydande
760 har, därav 375 åker; tax.-värde 523,000 kr
(inkl, mejeri, elverk, såg och kvarn).
Huvudbyggnaden uppf. under 1700-talets förra del, restaur.
1910. Konstsaml. med teckningar av Sergel. K.
blev sätesgård 1646 och har ägts inom ätterna
Uggla, Lind af Hageby och Gyllenberg (till 1877).
Nuv. ägare äro K. och I. Åkerberg.
Knittel, John Hermann Emanuel, schweizisk
författare (f. 1891 i Indien). Efter resor i Europa
och Asien slog sig K. ned i London, där han
1921 jämte M. Moskowitz startade en teater
och framträdde som romanförf. på engelska med
”Aaron West” (1921; på ty. 1922) och ”A
tra-veller in the night” (1924; ty. uppl. 1926; sv.
övers. ”Vägen genom livet”, 1930). Hans senare
böcker äro skrivna på tyska, t. ex. ”Therese
Etienne” (1927; sv. övers. 1929), ”Der blaue
Basalt” (1929), ”Abd-el-Kader” (1930; sv. övers.
1932), ”Der Commandant” (1933; sv. övers. ”Två
och en tredje”, 1934), ”Via Mala” (1934; sv.
övers. 1935), ”El Hakim” (1936; sv. övers, s. å.)
och ”Amadeus” (1939; sv. övers. ”Mot stora
mål”, 1940). Han har dessutom försökt sig som
dramatiker med ”Protektorat” (1935). K. är en
betydande människo- och miljöskildrare.
Knittelvers (ty. Knittel- el. Knüttelvers), eg.
knölpåksvers, vanl. parvis rimmade verser med
fyra—sju versfötter. I Sverige brukades den i
medeltida episk dikt (t. ex. rimkrönikorna) men
undanträngdes fr. o. m. Stiernhielm, återupptogs
av nyromantiken (Vitalis’ ”Komiska fantasier”)
och har sedan förekommit då och då, t. ex. i
Strindbergs ”Sömngångarnätter”.
Kniv, eggverktyg i form av en kort, vass
klinga (blad) med handtag (skaft). Framställning
av k. är i nutiden en massfabrikation, vilken som
råmaterial använder stål, varav lämpliga ämnen
genom sänksmide givas avsedd form samt
därefter härdas, anlöpas, slipas och poleras.
Tälj-och slidknivar ävensom vanliga bordsknivar ha
klingan försedd med en smal, trubbig
fortsätt-ningsled (t ån ge), som tjänar till bladets
fästande i skaftet. Skaft tillverkas av hårda träslag,
horn, ben, ebonit, celluloid, galalit o. dyl. Numera
utföras bordsknivar ofta helt av stål med skaftet
smitt i ett stycke med bladet, gärna i rostfritt
stål. Billiga k. tillverkas av stålplåt.
Maskinknivar äro knivblad utan skaft, vilka såsom
skärverktyg inskruvas i skörde- och slåtter-,
hackelse-, bark- och huggmaskiner, holländare
och andra mekaniska sönderdelningsapparater.
K. är ett redan under äldre stenåldern använt
redskap. Från nordisk stenålder finnas
mästerligt gjorda k. av flinta och skiffer. Under
medeltiden ingick i varje mans personliga utrustning
en k., som han bar vid bältet. Dessa k. voro
mycket spetsiga och brukades, enär gafflar voro
okända, även till att införa matbitarna i munnen.
Ur dessa bälteknivar utspecialiserades t r a
n-c h e r kni v a r, med vilka villebrådet öppnades,
förskärarknivar och bordsknivar. Förskära
r-knivarna voro stora och hade breda blad.
Personliga bordsknivar började komma i bruk
under 1500-talet. Först mot 1600-talets slut
började det bli vanligt, att värden försåg gästerna
med egna kuvert. I förmögna hem utvecklades
redan tidigt en stor lyx i utsmyckningen av
knivskaften. Med 1700-talet blevo matknivarna
standardiserade i några få typer och spriddes allmänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
