Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klinger, Max - Klinger, Maximilain von - Klingspor, ätt - Klingspor, Wilhelm Mauritz - Klingsta - Klingstedt, Carl Gustaf - Klinhus (klenhus) - Klinik - Kliniskt dop - Klink - Klinka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Klinger—Klinka
402
Max Klinger: Flicka på stranden. Teckning.
tika polykromien och utfört en del arbeten i
livlig materialblandning, t. ex. ”Salome” och
”Beet-hoven” (båda i Leipzig). K. utgav ”Malerei und
Zeichnung” (1891). — Litt.: P. Kühn, ”M. K.”
(1907); H. W. Singer, ”M. K:s Radierungen”
(1909)-
Klinger, Friedrich Maximilian von, tysk
författare (1752—1831). Han deltog som
österrikisk löjtnant i bayerska arvföljdskriget 1778 och
gick 1780 i rysk tjänst som ordonnansofficer hos
storfurst Paul, som han beledsagade på en resa
i Italien. Han blev chef för adliga kadettkåren
och sedan pagekåren, 1803 kurator för Dorpats
univ., adlades 1806 och utnämndes 1811 till
generallöjtnant. — K. framträdde som dramatiker med
flera stycken, av vilka ”Sturm und Drang” (1776)
gav namn åt hela det skede, som avlöste
upplysningstidevarvet i Tyskland. De äro påverkade av
Shakespeare och Goethes ”Götz”, vilda,
våldsamma, regeltrotsande och upproriska. På 1790-talet
utgav K., utom dubbeldramat ”Medea” (1791), ett
10-tal romaner, utmärkta av psykologisk
skarpblick, frän realism och en i tysk vitterhet ovanlig
kraft i gestaltningen. K. summerade 1803—05
sina erfarenheter i 3 bd ”Betrachtungen und
Ge-danken über verschiedene Gegenstände der Welt
und der Literatur”. — Urval av K:s skrifter utg.
i 8 bd (1878—80). Några av romanerna
översattes till sv. i början av 1800-talet. — Litt.: M.
Rieger, ”F. M. K.” (3 bd, 1890—96); E.
Vol-hard ,”F. M. K:s philosophische Romane” (1930).
Klingspor, urgammal tysk adlig ätt, inkommen
till Sverige från Livland med kaptenen Johan v.
K. (1578—1636), vars två söner 1633
naturali-serades som svenska adelsmän. En medl. av ätten,
vicepresidenten i Göta hovrätt Christian Fredrik
K. (1711—85), blev 1771 friherre, hans son,
ne-dannämnde W. M. K., 1799 greve med
värdigheten åtföljande äldste sonen.
Wilhelm Mauritz K., greve,
fältmarskalk (1744—1814). Han deltog som officer i
fransk tjänst i sjuåriga kriget, hemkom 1763 och
vann snabb befordran. Under 1788—90 års krig
var K. generalintendent, blev 1789 generalmajor,
1790 generallöjtnant samt 1802 general och högste
befälhavare i Finland. K:s olämplighet härför
visade sig under 1808—09 års krig. Enl. sin
instruktion skulle han, utan att inlåta sig på något
avgörande, vika tillbaka för fientlig påtryckning
i avvaktan på förstärkningar från Sverige. Han
lät i stället armén anträda ett brådstörtat återtåg
ända till Uleåborg för att ”rädda” den. Efter
Adlercreutz’ seger vid Siikajoki 18 april ryckte
K., som nyss fått fältmarskalksstaven, i början
av juni äntligen söderut, men hans ledning
förblev svag, och efter
striderna vid Ruona
och Salmis 1 och 2
sept. var fälttåget
ohjälpligt förlorat.
Efter konventionen i
Lochteå 29 sept. fann
han sig föranlåten att
begära entledigande
men återinsattes på
nyåret 1809. S. å.
medverkade K. vid Gustav
IV Adolfs avsättning,
blev medlem av
rege-ringskonseljen och
utnämndes till
överståt
hållare i Stockholm. Han fick avsked, sedan
Fer-senska mordet (1810) försiggått, utan att han
gjort något för att hindra det.
Klingsta, del av Danderyds köping i Uppland.
Klingstedt, Carl Gustaf, svensk
minia-tyrmålare (1657—1734). K. var först i svensk,
sedan i fransk militärtjänst. Från 1689 ägnade
han sig helt åt konsten och blev i Paris (där
kallad Clinchetet och C1 i n g e t e 1) en
eftersökt mästare till miniatyrporträtt och till erotiska
miniatyrer, mest framställningar på tobaksdosor,
varför han kallades ”Le Raphaèl des tabatières”.
Klinhus (k len hus), hus med flätning av
ris, käppar el. halm, som överdrages med lera.
K. förekomma hos primitiva folk och äro kända i
Europa från förhistorisk tid. Vid väggfyllningen
i allmogens korsvirkeshus har i sydligaste Sverige
själva tekniken levat kvar i sen tid.
Klinik (av grek, kltne, säng). 1) Inrättning
för vård och mera långvarig behandling av sjuka.
Vanl. — men numera ej nödvändigtvis —
innefattar begreppet k., att sjukvårdsinrättningens
patienter göra tjänst som undervisningsmaterial vid
den praktiska läkarutbildningen. Äro de sjuka
ej intagna å vårdanstalt utan endast besöka
undervisningsanstalten för undersökning och
behandling, kallas den poliklinik. — 2) En
sjukdoms symtomatologi och förlopp. — Adj.:
Klinisk.
Kliniskt dop kallades i den äldre kyrkan ett
på sjuksängen meddelat nöddop.
Klink, se Bordläggning 1).
Klinka, kort stång el. handtag (vanl. av metall),
oftast med begränsad rörlighet i vertikalplanet
kring en i ena änden anordnad led och
tjänstgö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
