Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klarinett - Klarissinnor - Klarningsmedel - Klarskinn - Klarälven - Klase - Klason, Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Klarissinnor—Klason
374
Klarinett.
W. Altenburg,
”Die Klarinette”
(1904). — 2) I
orgeln en åtta
fotsstämma, vitt
men-surerad.
Klarissi’nnor el.
k 1 a r i’s s o r,
nun-neorden med namn
efter den heliga
Klara, hade sin
upprinnelse i
klostret San Damiano
nära Assisi, som
Franciscus
upplät åt Klara och
några med
henne likasinnade
kvinnor. Franciscus
gav dem en
ordens-regel i stort lik
den, som gällde
för
franciskanbrö-derna (k. kallades
även ”Franciscus’
andra orden”). Genom kardinal Ugolino erhöllo k.
en ny regel; en slutgiltig sådan fastställdes först
1253 av Innocentius IV. Denna bygger på
fran-ciskanregeln, föreskriver absolut fattigdom och
klausur. Den antogs av de flesta klarisskloster;
dock mildrades efter hand fattigdomslöftet. K.
föra övervägande ett kontemplativt liv. Orden
utbreddes snabbt, sär sk. i Italien. Dräkten är
svart. Reformerade k. äro koletinnunnor (efter
den helige Coleta, d. 1447), kapucinnunnor m. fl.
1932 hade orden 630 kloster och c:a 13,000 medl.
— I Skandinavien funnos klarisskloster i
Danmark (Roskilde, Köpenhamn, Odense) och Klara
kloster vid Stockholm. — Litt.: M. Heimbucher,
”Die Orden und Kongregationen der katholischen
Kirche” (3:e uppl., 2 bd, 1933—34).
Klamingsmedel, ämnen, som tillsättas oklara
vätskor, vilka icke genom silning el. filtrering
kunna befrias från i vätskan uppslammade
små-partiklar. Sådana ämnen äro t. ex. kaolin,
gelatin och lim, vilka åstadkomma en
sammanbak-ning av föroreningarna, så att dessa sjunka och
vätskan i övrigt blir klar. Ett annat k. är
äggvita, som i rätt mängd satt till oklara
sockerlösningar, fruktsafter o. dyl. oftast medför, att de
olösliga småpartiklarna sluta sig samman till
filt-rerbara flockar.
Klarskinn, torkat fiskskinn, som vid kokning
avsöndrar äggviteämnen, vilka sedermera utfalla
ur lösningen och draga med sig grums. Brukas
t. ex. vid kaffekokning.
Klarälven, Vänerns största tillflöde, upprinner
i Härjedalens fjälltrakter, genomflyter där sjön
Rogen (757 m ö. h.) och går sedan under
namnet Trysilelv el. Klara en längre sträcka
genom Norge, där den passerar sjön Femunden
(663 m ö. h.). K. kommer åter in i Sverige
vid Värmlands nordspets (296 m ö. h.) och
flyter i s. riktning till mynningen i Vänern (44
m ö. h.) vid Karlstad. I n. Värmland bildar
Serpentiner i Klarälven n. om N. Ny. Ur ”Årets
bilder” 1949—50.
K. en rad forsar men fortsätter sedan med lugnt
lopp till Edebäck (135 m ö. h.). På denna
sträcka följer K. med s. s. ö. huvudriktning en djup,
nästan rak sprickdal, i vars av lösa avlagringar
bestående botten den skurit sig djupt ned och
fått ett starkt slingrande lopp (meandrar och
serpentiner). Vid Edebäck lämnar K. denna dal
och fortsätter i en något västligare riktning,
varunder den bildar flera fall, bl. a. vid Edefors,
Munkfors, Deje och Forshaga. Vid Karlstad
grenar sig K. kring Tingvallaön och bildar
innanför Hammarön ett betydande delta, som
fortfar att växa, särsk. i Hammarösjön. Störst
bland biflödena är Uvån. K:s vattenområde är
vid riksgränsen 5,430 km2 och vid mynningen
11,820 km2, varav 5.230 km2 i Norge; längd 500
km, varav 270 km nedom riksgränsen;
medelvat-teneffekt i Sverige (med biflödena), 280,000 kW.
Samtliga fall nedom Edebäck äro utbyggda med
kraftverk, varav vid Munkfors 23,000 kW.
Flottledernas längd var 1947 1,180 km. Kungsådra
finns från norska gränsen till mynningen.
Sjöfart förekommer i K:s nedre lopp (se Forshaga
kanal). — Litt.: S. De Geer, ”K:s serpentinlopp
och flodplan” (1911); ”Förteckning över Sveriges
vattenfall, 108. Vänern—Götaälv, K.” (1932).
Klase, bot., se Blomställning.
Klason, Johan Peter, kemist (1848—1937),
fil. dr i Lund 1874, doc. i organisk kemi 1874
—87, laborator i kemi 1887, prof, i teknologi
vid Tekniska högsk. i Stockholm 1890—1913,
lärare i organisk och teknisk kemi vid Skogshögsk.
1915—23. K. var en av Sveriges förnämsta
kemister och bidrog i hög grad till den
tekniska kemins utveckling. Bland K:s tidigare
arbeten märkas undersökningar över tioglykolsyra och
dess homologer, rodanvätesyra och dess derivat,
cyanur- och isocyanurföreningar samt
merkapta-ner. K. utarbetade en metod för kvantitativ be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
