Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinnekulle (bergshöjd) - Kinnekulle (storkommun) - Kinnekulle—Lidköpings järnväg - Kinnekulleverken - Kinneretsjön - Kinne revir - Kinnevalds härad - Kinnevalds-Norrvidinge kontrakt - Kinneved - Kinne-Vedum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Kinnekulle—Kinne-V edum
336
Kalkstensbrott vid Hällekis på Kinnekulle.
maximibredd av 7 km. Topphöjden är 309,9 m
ö. h. el. 262,8 m över Vänern. Liksom de övriga
västgötabergen är K. ett typiskt platå- el.
taffel-berg. Dess underlag, synligt längs stranden av
Råbäck och Blomberg, utgöres av den plana, föga
förändrade, av urbergsgnejs bestående,
subkamb-riska utjämningsytan, vid ö. foten nående c:a
70 m ö. h., vid v. Vänerns yta. Där ovanpå
komma i nästan horisontellt läge i tur och ordning
följ, delvis rikt fossilförande lager: 1) kambrisk
sandsten (c:a 34 m), 2) kambrisk alunskiffer
med orsten (c:a 21 m), 3) ordovicisk kalksten
med smärre skifferbankar (c:a 109 m), 4)
silu-risk skiffer (c:a 60 m). Ovanpå denna vilar 5)
en c:a 30 m mäktig barrskogsklädd kalott el.
täcke av svart, finkornig diabas, s. k. kinnediabas,
även kallad ”järnsten” el. trapp på gr. av dess
rätvinkliga trappstegsformiga förklyftning.
Diabasen, som bildar K:s hjässa, Högkullen, är
sannolikt intrusiv, d. v. s. har urspr. inträngt som
en magmabädd under ett numera bortdenuderat
tak av yngre siluriska lager. Dess tillförselkanal
är till sitt läge ej känd. K:s sidor höja sig
alltefter de olika bergarterna i plana, terrassartade
avsatser, som ofta givit socknarna deras namn
—• öster-, Väster- och Medelplana — och som
utåt begränsas av branta stup, s. k. klevar, t. ex.
sandstens- och rödstensklevarna (röd
ortocer-kalk). På de stora klevarnas terrassplan, särsk.
på alunskifferterrassens, har bebyggelsen mest
brett ut sig med sockerbets-, vete- och kornodling
bland löv- och parkängar, trädgårdar och
herresäten, ss. Hönsäter, Hällekis, Råbäck och
Blomberg. Vegetationen är yppig med murgröna, bok,
ek, alm, ask och fågelbär. Kalkstensterrassen
har däremot tunnare jordmån och övergår påK:s
ö. sida t. o. m. i ofruktbar alvarnatur. — Till
långt fram i postglacial tid bildade K. en för
vågorna starkt exponerad ö i havet. Från denna
tid datera sig klevarnas, särsk. rödstensklevens,
många bekanta grott- och raukbildningar, vilka
nå högsta marina gränsen 125—127 m ö. h.
Kalkstens- och alunskifferbrytning och
-bränning o. a. industriell verksamhet i stor skala ha på
senare tid spolierat mycket av K:s natur, vilket
bl. a. föranlett fridlysning av vissa på
naturmin
nen rika områden. — Litt.: G. Holm och H.
Munthe, ”K.” (i SGU, Ser. Ca, 172, 1901);
”Beskrivning till kartbladet Lidköping” (i SGU, ser.
Aa, 182, 1943).
Kinnekulle, storkommun i Skaraborgs län,
Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsaga,
omfattar socknarna Västerplana, Medelplana,
österplana, Kestad, Fullösa och Forshem; 138,70
km2; 4,141 inv. (1952).
Kinnekulle—Lidköpings järnväg mellan
Forshem och Lidköping, spårvidd o,89i m, längd 29
km. K. öppnades för trafik 1897—98 och
förvärvades av staten 1948; utbygges 1953 till
normal-spårig.
Kinnekulleverken, oljeskifferdestillationsverk
och kalkbrott i Kinne-Kleva sn i Västergötland.
1924 påbörjades här försök att ur alunskiffer
utvinna brännolja. Försöken fortsattes senare på
statens bekostnad och visade ur teknisk synpunkt
tillfredsställande resultat; ekonomiskt var driften
däremot icke lönande. 1932 inköptes K. av
staten, främst för att skapa en möjlighet till
inhemsk oljeproduktion vid krigsutbrott.
Råmaterial för olj eutvinningen är den yngre kambriska
alunskiffern på Kinnekulle. Oljehalten i denna
varierar från 3,1 °/o i vissa skikt till 6,3 i andra.
1942 brötos c:a 54,000 ton i mån.; sedan 1946
är driften inställd.
Kinneretsjön, se Gennesaret.
Kinne revir, adress Skara, tillhör Västra
distriktet och omfattar Kållands, Kinnefjärdings,
Kinne, Valle och Skånings härader samt delar
av Gudhems och Vadsbo härader i Skaraborgs
län.
Kinnevalds härad i Småland, Kronobergs län,
mellan Helgasjön i n. och blekingegränsen i s.,
omfattar socknarna Almundsryd, Urshult, Jät,
Kalvsvik, Tävelsås, Dänningelanda, Vederslöv,
öja, Bergunda och öjaby; 678,64 km2, 13,765 inv.
(1951). K. tillhör Mellersta Värends domsaga
(tingsställe Växjö), Konga samt Kinnevalds och
Norrvidinge fögderier, Kinnevalds-Norrvidinge
kontrakt.
Kinnevalds-Norrvidinge kontrakt i Växjö
stift omfattar Växjö stad samt Kinnevalds och
Norrvidinge härader (utom Aneboda och en del
av Skatelöv) i Kronobergs län. K. består av följ.
9 pastorat: Växjö och Öjaby; Bergunda och öja;
Urshult; Almundsryd; Kalvsvik och Jät;
Vederslöv, Dänningelanda och Tävelsås; Tolg, Asa och
Tjureda; Berg och Ormesberga samt Gårdsby
och Söraby.
Kinneved, sn inom Falbygden i Skaraborgs län,
omfattar n. v. Frökinds hd, bl. a. delar av
Mön-arps och Karbo uppodlade mossar; 41,11 km2;
1,025 inv. (1952). 2,104 har åker. Egendom:
Mönarp. I K. ligga stations- och
industrisamhällena Slutarp och Kinnarp (resp. 239 och 224
inv., 1951). Kyrkan är i sina äldsta delar från
11 oo-talet. Slutarpsdösen är Västergötlands trol.
äldsta kända forngrav (4,000—5,000 år). Ingår
i K:s och Vårkumla pastorat i Skara stift,
Falköpings kontrakt; tillhör storkommunen Frökind.
Kinne-Vedum, sn i Kinne hd, Skaraborgs län,
24,4 km2, 567 inv. (1952). Odlad slätt, något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
