Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Kina
298
rade med att i jan. 1932 besätta Shanghai, som
dock inom kort måste evakueras, främst på gr.
av U.S.A:s starka påtryckningar. Krisen förde
på nytt Chiang till ledningen; presidentämbetet
återtog han dock ej. Under tiden befäste Japan
sitt välde i Manchuriet, som 1932 organiserades
som en formellt självständig stat, under namnet
Manchukuo, med den siste kinesiske kejsaren,
Süan-tung (Pu yi), som regent. I slutet av 1932
framlade Lyttonkommissionen sin rapport, där
Japan brännmärktes som angripare. N. F. och
U.S.A. vägrade erkänna den nya staten
Manchukuo, varpå Japan utträdde ur förbundet. 1933
besatte det även prov. Jehol, som inlemmades i
Manchukuo, och trängde sedan vidare in i n. K.
I maj 1935 måste Nanking-regeringen sluta
stil-lestånd och gå med på att upprätta en
demilitariserad zon i n. Hopei. — överenskommelsen till
trots fortsatte Japan sin aggressiva politik,
pådriven av de alltmer dominerande
militärkretsarna. I en rad deklarationer krävde det ett politiskt
och ekonomiskt samgående mellan K., Manchuriet
och Japan med front mot kommunismen.
Samtidigt fortsattes framryckningen i n. K. och Inre
Mongoliet, där Japan uppmuntrade autonoma
rörelser och 1935 försökte bilda en ny vasallstat
av Chahar, Sui-yüan, Hopei, Shansi och
Shantung. Inför hotet att förlora de 5 prov, skred
Nankingregeringen till motåtgärder. Genom att
utnyttja motsättningen mellan den japanska
armén och utrikesledningen i Tokyo lyckades man
i slutet av 1935 torpedera projektet om den nya
vasallstaten. Japanerna stannade dock kvar i de
n. prov, och framlade 1936 nya krav rörande
ekonomiskt samarbete och front mot
kommunismen, varjämte K. skulle erkänna Japans speciella
rättigheter i n. K. och motta japanska rådgivare.
Förhandlingarna härom drogo ut på tiden.
Japans framgångsrika offensiv återverkade på
de rysk-kinesiska förbindelserna, som varit
avbrutna sedan 1927 men återupptogos 1932 inför
det gemensamma hotet. Sovjetunionen företog
sedan omfattande säkerhetsåtgärder inför den
fortsatta japanska uppmarschen. Kontrollen över
Yttre Mongoliet förstärktes. I det mineralrika
gränslandet Sin-kiang, som Sovjetunionen redan
ekonomiskt behärskade, upprättade en kinesisk
general, Shen Shi-tsai, 1933 med ryskt stöd en
egen regim, under vilken Sin-kiang småningom
blev ett ryskt lydland av delvis samma struktur
som Yttre Mongoliet. Till någon direkt aktion
var Sovjetunionen dock icke beredd och lät 1935
t. o. m. förmå sig att sälja den östmanchuriska
järnvägen till Japan. — I K. verkade
Sovjetunionen för en försoning mellan regeringen och
kommunisterna för att därigenom stärka motståndet
mot Japan. Kommunisterna antydde vid årsskif
tet 1935/36 sin villighet härtill och modererade
.samtidigt sin politik. Chiang Kai-shek var
emellertid omedgörlig. Då inträffade den
uppmärksammade Si-an-revolten. Shang Hüe-liang hade
med sina från Manchuriet fördrivna trupper
stationerats i n. v. K. för att bevaka kommunisterna
men i stället börjat fraternisera med dem. För
båda parter stod kampen mot Japan som det
vä
sentliga. I slutet av 1916 infann sig Chiang
Kai-shek i Changs högkvarter i Si-an men blev
plötsligt fängslad. Det förvirrade läget utmynnade i
förhandlingar, och en uppgörelse kom till stånd
våren 1937, då kommuniststyrkorna som en
särskild armé inlemmades i den kinesiska hären.
Ehuru något politiskt samförstånd ej uppnåddes,
hade likväl den nationella fronten mot Japan
blivit ansenligt förstärkt.
Det hårdnackade kinesiska motståndet och
försoningen med kommunisterna utlöste snart
japanska motåtgärder. Efter ett intermezzo i juli
1937 i Peiping började den japanska armén utan
krigsförklaring en allmän offensiv i n. K. och
från Shanghai inåt Yang-tsi-dalen. Den japanska
överlägsenheten var stor, och japanerna lyckades
trots förbittrat motstånd 1937 och 1938 besätta
hela n. ö. K. samt nedre Yang-tsi-dalen och de
viktigaste hamnstäderna i s. Tvärtemot vad
Japan väntat, gav dock den kinesiska regeringen
icke upp utan tog sin tillflykt till Chung-king i
det bergiga inlandet vid Yang-tsi-kiangs övre
lopp, som under de följ, krigsåren blev ”det fria
K:s huvudstad”, och fortsatte härifrån kampen.
I de ockuperade områdena hade Japan redan 1937
etablerat provisoriska regeringar, och 1940
förmåddes Wang Tsing-wei, Chiang Kai-sheks
gamle rival, att som president ställa sig i spetsen för
en lydregering i Nanking, som erkändes av Japan
och dess förbundna. — Sedan fronterna
stabiliserats, kom kampen att gälla tillförselvägarna till
K., som Japan sökte avskära för att därigenom
betvinga motståndet. Viktigast voro de
småningom besatta hamnstäderna i s. ö., vidare
järnvägsförbindelsen mellan provinsen Yünnan och
Franska Indokina samt den bilväg, som 1937—38
byggdes över bergen ned till Burma. Landsvägen
över Sin-kiang till Sovjetunionen var vid sidan
av dessa av mindre betydelse. Den japanska
taktiken kom direkt att beröra de främmande
makterna, som redan förut lidit svåra avbräck i sin
handel på K. En rad intermezzon hade inträffat,
bl. a. när den amerikanska kanonbåten Panay i
dec. 1937 bombarderades av japanskt flyg. U.S.A.
och England började nu mera aktivt ingripa i
Fjärran östern och protesterade kraftigt mot de
japanska övergreppen, samtidigt som de alltifrån
1938 ställde stora krediter till
Chung-king-rege-ringens förfogande för inköp av krigsmateriel
m. m. Sovjetunionen åter hade redan i aug. 1937
slutit en nonaggressionstraktat med K. och
beviljade likaledes krediter. — Det hotande
krigsläget i Europa försvårade emellertid
stormakternas möjlighet att ingripa i K. Sommaren 1939
kunde Japan inleda en långvarig blockad av de
engelska och franska koncessionerna i Tientsin,
som avvecklades först efter ett år genom
engelska och franska eftergifter. I juni 1940
tvingades Frankrike att stoppa leveranserna genom
Indokina, i juli England att temporärt stänga
Burmavägen. I sept. besatte Japan n. Indokina
och kunde därifrån hota s. K. Samma mån.
slöts ett tremaktsfördrag mellan Japan, Tyskland
och Italien om ömsesidigt bistånd, varvid
Japans hegemoni i Östasien erkändes. — Japans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
