Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Kina
290
ocli Tonkin, Burma, Tibet, Mongoliet,
Manchuriet och Korea utan även hela Tarimbäckenet
bort till Kaschgar samt Dsungariet bort till ryska
Turkestan. Samtidigt blomstrade lärdomslivet.
Traditionerna härvidlag upprätthöllos under
efterträdarna Yung-cheng (reg. 1723—35) och
Kien-lung (reg. 1736—96). Fr. o. m.
sekelskiftet 1800 gick det utför. Dels urartade
härskarätten, dels hade den allmänna välmågan
skapat en betydande överbefolkning, dels slutligen
råkade man ut för ett politiskt oroselement i och
med de begynnande förbindelserna med
européer. Dessa hade långt tidigare börj at låta höra
av sig. Portugiser landade först i Kanton 1516
och anknöto handel följ, år; 1557 satte de sig
permanent fast i Macao v. om Kantonflodens
mynning. Spanjorerna erövrade Filippinerna
och grundade där Manila (1571). Jesuitiska
missionärer, med italienaren Matteo Ricci som
pionjär (från 1583), verkade med stor framgång
och voro ansedda gäster vid Mingkejsarhovet.
Under följ, dynasti fortsatte till en början
framgångarna, och Kang-hi medgav i ett edikt av 1692
praktiskt taget religionsfrihet. Men när påven
skärpte kraven på renlärighet, kom bakslaget.
Kien-lung genomförde 1717 katolicismens
utrotande. Väl utspann sig en allt livligare handel
över Kanton under 1700-talet, men den hölls
under stränga restriktioner, och främlingarna
arbetade under mycket förödmjukande former.
Engelska försök att genom ambassader (Macartney
1793, Amherst 1816, under kejsar Kia-king,
reg. 1796—1820) vinna rättelse misslyckades.
England fann sig i det längsta i trakasserierna för
att ej fördärva det östasiatiska kompaniets
lukrativa handel med opium. Det kom till en kris, när
kejsar Tao-kuangs (reg. 1821—50) utsände
kommissarie 1839 först förgäves begärde och
sedan med våld framtvang utlämnandet av allt
opium i kinesiskt farvatten och förstörde detta.
Efter fruktlösa förhandlingar kom det till krig
(”opiumkriget”). Detta gick olyckligt för K. och
slutade med freden i Nanking 1842, varigenom
ön Hong-kong avträddes till England samt
Kanton, Amoy, Fu-chou, Ning-po och Shanghai
såsom ”fördragshamnar” öppnades för monopolfri
handel.
Kejsarhusets prestige hade av detta olyckliga
krig starkt undergrävts, särskilt som kejsar
Hien-feng (reg. 1851—61) var en obegåvad
och hållningslös man. Under ledning av H u n g
S i u-t s ü a n, en bonde från Kantontrakten, som
genom läsning av kristliga ströskrifter
(protestantisk mission hade grundats i Kanton 1807 av
Robert Morrison) fått dimmiga föreställningar
om en helig kallelse att störta manchuerna och
införa ett gudsrike på jorden, utbröt det
fruktansvärda t a i p i n g-u p p r o r e t (1851—64),
som fullständigt förhärjade de rikaste trakterna
vid mellersta och nedre Yang-tsi och som blott
med svårighet kunde nedslås av Tseng Kuo-fan
och Li Hung-chang i samarbete med den engelske
generalen Charles Gordon. 1856 inskredo
England och Frankrike för att framtvinga bättre
respekterande av fördragen, och det kom till krig,
NFXII— 10
1856—60, varvid Peking intogs och grundligt
plundrades. En fred framtvangs, varigenom
England och Frankrike fingo rätt att hålla ministrar
i Peking, nya fördragshamnar öppnades,
missions-frihet medgavs etc. Ryssland tillskansade sig
genom fördrag 1860 hela området ö. om
Ussuri-floden.
Manchuhusets ställning var nu starkt
undergrävd, och det var först Hien-fengs
andrarangs-änka, T s i H i, moder till och förmyndare för
den späde kejsar Tung-chi (reg. 1862—74),
som räddade situationen. Utrikessvårigheterna
avlägsnades ej genom de redan gjorda
tillmötesgå-endena, utan L i H u n g-c h a n g såsom
regeringens ledande man fick under årtionden göra
ständigt nya medgivanden och uppoffringar. 1884
—85 ledde ett krig med Frankrike till att K.
till detta avstod sin överhöghet över Annam; 1886
gick dess överhöghet över Burma till England.
Alla dessa hårda erfarenheter föranledde Li att
börja genomföra militära reformer i västerländsk
stil, med anläggande av fästningar i
Wei-hai-wei (Shantung) och Lü-shun-kou (Port Arthur)
på Liaotunghalvön. Dessa visade sig dock helt
otillräckliga, när det väl förberedda Japan, som
av Lis ombud i Söul, Yüan Shi-kai, hindrats att
utöva det eftertraktade inflytandet över Korea,
vädjade till vapnen och tillfogade K. ett svårt
nederlag i kriget 1894—95. Freden i
Shimono-seki och Chi-fu 1895, vari K. erkände
Koreas självständighet och avträdde Pescadoresöarna
och Formosa samt betalade dryga skadestånd,
klargjorde för all världen K:s verkliga svaghet,
och makterna tävlade nu om att tillskansa sig
fördelar i K. 1896 fick Ryssland tillstånd att
bygga järnväg genom Manchuriet till
Vladivostok; 1898 skaffade sig Tyskland arrende av
området Kiao-chou med staden Tsing-tao på
Shan-tungs s. ö. kust; Lü-shun-kou (Port Arthur) och
Ta-lien-wan (Dairen, Dalnij) utarrenderades till
Ryssland, med koncession på järnväg från det
förra till den nordliga järnvägen. Wei-hai-wei
i Shantung utarrenderades till England och
Ku-ang-chou-wan i Sydkina till Frankrike. Makterna
förbehöllo sig även ”intressesfärer”, områden,
som K. fick förbinda sig att ej avträda el.
ur-arrendera.
I intellektuella kretsar i K. ledde alla dessa
övergrepp till ett pockande krav på reformer för
fredande av K:s självständighet, och den unge
kejsar K u a n g-s ü (reg. 1875—1908) lyssnade
ivrigt till denna stämning. Under sommaren 1898
utfärdade han, ledd av den unge kantonesiske
reformmannen Kang Yu-wei, en rad radikala
re-formedikt. Reformmännen gjorde det ödesdigra
missgreppet att ej engagera den mäktiga
änke-kej sar innan Tsi Hi i rörelsen utan tvärtom söka
undantränga henne från allt inflytande. Kring
henne samlades nu alla konservativare element,
som sågo sina prerogativ hotade. Genom en kupp
fängslade och avspärrade Tsi Hi kejsaren och
övertog helt regeringen i hans ställe. Den
upphetsade antidynastiska stämningen i K. leddes av
kejsarinnan skickligt till att uppgå i det
främlingshat, som blivit allt intensivare efter makternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
