Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kepler el. Keppler, Johannes - Keplers lagar - Keps - Kerak, El-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
Keplers lagar—Kerak
222
antog 1612 en kallelse till Linz som prof, vid
gymnasiet där. Även i Linz förbittrades hans
liv av religiösa strider och svåra ekonomiska
förhållanden, varför han 1626 flyttade till Ulm.
K:s sista år fördystrades genom fruktlösheten
av hans försök att av kejserliga skattkammaren
utfå sina tillgodohavanden. Slutligen beslöt han
framställa sina anspråk inför riksdagen i
Regensburg, där han emellertid avled.
Redan vid unga år hade K. kommit till den
fasta övertygelsen, att planeternas rörelser voro
underkastade lagar, som kunde på rent
matematisk väg bestämmas. Så uppställde han i ett av
sina första astronomiska arbeten (1596) den
satsen, att planeternas avstånd från solen förhålla
sig som radierna i sfärer, vilka i en viss ordning
inskrivas i el. omskrivas kring de fem reguljära
kropparna, en sats, som naturligtvis var alltför
fantastisk för att kunna äga någon grund i
verkligheten. Som Brahes medhjälpare kom han
några år senare att sysselsätta sig med planeten
Mars i avsikt att för denna planets rörelse
uppställa en teori på grundval av Brahes
observationer. Därvid fann K., att Marsrörelsen följer
två dittills okända lagar, som sedan blivit kallade
den första och andra Keplerska lagen (se
Keplers lagar). Dessa båda upptäckter, vilka
sedermera utsträcktes till att gälla alla planeter,
offentliggjorde han i ”Astronomia nova... de
mo-tibus stellæ Martis, ex observationibus Tychonis
Brahe” (1609). Slutligen föresatte han sig att
undersöka, huruvida icke någon lag kunde
uppställas, som gällde för planeterna sinsemellan.
Han jämförde med varandra de olika potenserna
av omloppstiderna och storaxlarna samt fann den
s. k. tredje lagen, vilken offentliggjordes i
”Har-monices mundi” (1619).
Genom dessa upptäckter hade K. åt
planetteorien givit en alldeles ny grundval. Kopernikus
hade visserligen gjort det antagandet, att samtliga
planeterna rörde sig kring solen; men då han
förläde epicykelns och excentriska cirkelns
medelpunkter till rent imaginära (d. v. s. i fysisk
mening obefintliga) punkter, så var därmed givet,
att antagandet var blott en hypotes, som icke gav
någon förklaring av det verkliga förloppet. K.
tillkommer däremot den ovanskliga äran att för
första gången ha uppställt en förklaring till
ifrågavarande företeelser, vilken på grund av
inre kriterier kunde erkännas vara tillämplig på
verkligheten själv. — Även inom astronomiens
övriga områden var K. verksam. I ”De cometis
libri tres” (1619) framställde han åtskilliga
originella tankar om kometernas natur. Då han i
Graz utgav kalendrar för åren 1595—99, införde
han däri enl. tidens sed astrologiska
förutsägelser; dessa slogo händelsevis ovanligt lyckligt in
och skaffade K. stor ryktbarhet som astrolog.
Ett foster av K:s rika fantasi mera än ett
resultat av hans vetenskapliga forskningar är det
postumt utgivna arbetet ”Somnium seu opus
post-humum de astronomia sublunari” (1634; i ty.
övers, av L. Günther 1898), ett slags astronomisk
novell, där scenen är förlagd till månen. — Ett
kompendium i astronomi är skriften ”Epitome
astronomiæ copernicanæ” (1618—21; ny uppl.
1635). Hans astronomiska tabellsamling med
dit-hörande regler för räkningarna, ”Tabulæ
Ru-dolphinæ” (1627), nyttjades ett helt sekel vid
astronomiska beräkningar. Åt optiken ägnade K.
flera skrifter. Han är den förste, som
vetenskapligt behandlat dioptriken och särskilt teorien för
tuberna. Då den galileiska tuben vid flera slag
av observationer visade sig mindre lämplig,
föreslog K. att i dess ställe använda en tub, där
även okularet bestod av en konvex lins
(”Keplers kikare”; praktiskt utförd av Scheiner). K.
gav den första förklaringen av ögats inrättning
och de olika delarnas funktioner, sysslade med
teorien för ljusets brytning vid övergången
mellan olika medier, med den astronomiska re
fraktionen och med fotometrien. — K. synes ha haft
kännedom el. åtm. aning om den allmänna
gravitationen, om tillvaron av ett fast plan i
världsrymden samt om förklaringsgrunden till ebb och
flod. Sina forskningar inom den rena
matematiken ägnade K. företrädesvis åt logaritmerna och
stereometrien. — K:s ”Opera omnia”, delvis
innehållande förut otryckta arbeten, utgåvos i 8
bd 1858—71 av Chr. Frisch. Bland de många,
som skildrat K:s liv och vetenskapliga betydelse,
må särskilt nämnas Frisch (1858), W. Förster
(1862, 1872), C. G. Reuschle (1871) och R.
Pixis (1899).
Keplers lagar, de tre av J. Kepler (se d. o.)
funna lagarna för planeternas rörelse kring solen.
De uttryckas vanl. under följ, form:
1) Varje planetbana är en ellips, i vars ena
brännpunkt solen befinner sig.
2) Den av radiusvektorn (d. v. s. den räta linje,
som förbinder planeten med solen) beskrivna
ytan är proportionell mot den därvid använda
tiden.
3) Kvadraterna på de olika planeternas
omloppstider förhålla sig till varandra som kuberna
på deras banors storaxlar.
Dessa tre lagar upptäcktes av Kepler på
empirisk väg ur observationer; deras matematiska
giltighet bevisades först av Newton. Den tredje
lagen är blott approximativt riktig, näml, under
förutsättning, att planeternas massor kunna
försummas i förhållande till solens. Även de båda
första lagarna gälla blott under antagande, att
endast två kroppar finnas, näml, solen och
planeten. I verkligheten inverka planeterna på
varandra, så att deras banor mer el. mindre avvika
från den elliptiska formen.
Keps [ke-] (av eng. caps, plur. av cap, mössa),
sportmössa med mjuk kulle och skärm av
samma tyg.
Kerak [ke’-], E 1-K., arab. al-Ka’rak (av aram.
ka’rkä, stad). 1) Högland och distrikt i
Jordanien, närmast ö. om Döda havet. K. är Bibelns
M o a b.
2) Stad inom K.i), 950 m ö. h., 10 km ö. om
Döda havet, i en fruktbar trakt; c:a 4,000 inv.,
araber. — K., Bibelns K i r M o a b el. K i r
H e r e s, var en stad redan i moabiternas rike.
Under korstågstiden befäst av de kristna, föll
K. 1188 i Salah ad-dins hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
