Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kautschuk - Syntetisk kautschuk (syntetiskt gummi) - Kautschukväxter el. gummiväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Kautschukväxter
172
nomeren butadien och polymerisationsmetoderna.
Olika länder gingo härvid olika vägar.
Den tyska forskningen, representerad av I. G.
Farbenindustrie, var 1935 färdig med sitt första
kommersiellt producerade konstgummi, ”buna”,
vilket i likhet med ”neoprene” framställdes med
acetylen som råvara. Denna överföres till
butadien. Vid den ursprungliga tyska
framställ-ningstekniken genomfördes polymerisationen till
en början med den rena monomeren
(blockpoly-merisation), varvid natrium begagnades som
katalysator (härav benämningen bu-na,
öutadien-Mötrium). Sedermera ha tyskarna övergått till
emulsionspolymerisering, särsk. för att
möjliggöra framställning av blandpolymerisat med
styren, resp, akrylnitril. Det har nämligen visat sig,
att nämnda tillsatser reducera tendensen till
nätbildning mellan butadienmolekylerna, varför
gummiprodukten blir mera utpräglat termoplastisk och
sålunda lättare formbar. ”Perbunan”, ”Buna N”,
är en sådan tysk produkt, innehållande
akrylnitril och kännetecknad av utmärkt olj eresistens.
”Buna S” innehåller 20—25% styren och är den
syntetiska gummityp, som kommer naturgummit
närmast i fråga om slitstyrka och allmän
användbarhet. För vissa fabrikationsändamål
användes buna-latex (”Igetex”) direkt på samma
sätt som naturlig latex. I termoplastiskt tillstånd
har ingen buna-kvalitet fullt den mjuka och
klibbiga konsistens, som kännetecknar naturgummit,
varför användning av buna medför vissa om
också överkomliga svårigheter vid fabrikation av
t. ex. bildäck.
I U.S.A. var man tidigt medveten om att
”neoprene” icke lämpligen kunde användas för
bil-gummifabrikation och sålunda ej kunde lösa
aktuella försörjningsproblem i händelse av en
av-spärrningssituation. De tyska
tillverkningsmetoderna för ”Buna S” höllos strängt hemliga,
varför amerikanerna hade att gå fram på egna
vägar för att få en försökstillverkning i gång.
Den produkt man valde var i det närmaste
identisk med ”Buna S” men framställdes ur andra
råmaterial, än dem tyskarna använt. — Enl. den
amerikanska metoden emulgeras en lämpligt
proportionerad blandning av butadien och styren
i en såplösning, vartill sättas dels en
katalysator (av hemlighållet slag), dels vissa
”regulatorer”, bl. a. koltetraklorid. Blandningen hålles
i ständig rörelse under en tid av c:a 15 tim.
vid en temp. av 50 å 6o° och ett häremot
svarande övertryck. Den fortskridande
polymerisationen avbrytes genom tillsats av fenyl-^-naftylamin.
Man urtappar härefter den konstgjorda latexen,
som omedelbart koaguleras med ättiksyra,
tvättas och torkas på vanligt sätt. — Denna
gummikvalitet benämndes först ”chemigum” men fick
härefter, i samband med standardisering av
tillverkningsmetoderna, heta ”GR-S”, kortform för
” government rubber, styrene”.
Gummiliknande produkter kan man också
erhålla genom polymerisation av isobutylen. Dessa
tillverkas i Tyskland under namnet o p p a n o 1,
i U.S.A. vistanex. Lågpolymera isobutylener
äro oljor, högre sega, plastiska massor, och ännu
högre polymerer likna rå-k. Vid vulkanisering
erhållas utmärkt isolerande vulkanisat, vilka
användas i den elektriska industrien. Även
blandningar av oppanol med buna el. natur-k.
användas mycket. Blandpolymerisat av isobutylen och
butadien gå i U.S.Ä. under beteckningen b u t y
1-gummi, som sedan slutet av 1930-talet
tillverkas av Standard Oil Co. och som fått stor
användning för tillverkning av innerslangar till
bildäck.
I.G. Farbenindustrie tillverkade 1936 c:a 1,500
ton buna, 1939 var produktionen uppe i 25,000
ton och 1940 60,000 ton, varigenom Tyskland
praktiskt taget blev självförsörjande. När
Amerika genom krigshändelserna i Fjärran östern
blev avskuret från tillförseln av natur-k.,
uppbyggdes en jättelik tillverkning av syntetisk k.
Med de oerhörda behov, som kriget framkallade,
var man 1944 uppe i följ, planerade
produktions-siffror, som i det närmaste torde ha uppnåtts:
”Buna S” 720,000 ton, butylgummi 40,000 ton,
neopren 50,000 ton och ”Buna N” 20,000 ton,
dessutom tiokol och andra typer av syntetisk k.
i mindre mängder.
Till konstmassor av k.-art kan man också
räkna klorkautschuk, som tillverkas genom
klorering av natur-k. och som löses i
bensenkol-väten och estrar; användes för alkali- och
syrafasta lacker. Klor-k. kallas i Tyskland p e
r-gut (I.G. Farbenindustrie) och i England
duropren och a 11 o p r e n (Imperial
Chemical Industries). — Kautschu k-h y d r
o-k 1 o r i d erhålles genom behandling av natur-k.
med saltsyra och kan gjutas till film, som
kallas p 1 i 0 f i 1 m. Den har framför andra folier
fördelen att vara lukt- och smakfri, har de bästa
hållfasthetsegenskaperna, kan svetsas (sömlösa
förpackningar) och är nästan ogenomsläpplig för
vatten; användes för förpackning av livsmedel.
Silikongummi är en relativt ny
produktgrupp, först marknadsförd av den amerikanska
firman Dow Corning Corp. (1942). Materialet
tillhör de s. k. silikonerna (rättare
polysiloxaner-na). Detta gummi har, trots att flertalet
egenskaper i övrigt äro underlägsna naturgummits,
med fördel använts till packningar, som skola
hålla vid hög temp. (intill 2000), och har
dessutom visat den märkliga egenskapen att bibehålla
sin fulla elasticitet även vid mycket låga temp.
(intill —6o°).
Till syntetisk k. räknas understundom även
vissa termoplaster med gummiliknande
egenskaper, t. ex. de mjukgjorda polyvinylestrarna, vilka
användas bl. a. för tillverkning av mjuka slangar.
Litt.: G. Hübner, ”K. Eine
wirtschaftsgeogra-phische Monographie” (1934); W. Jünger,
”Striden om gummit” (1941); P. M. Röwde, ”Nya
råmaterial” (1943); V. Hansen, ”Gummi” (1948).
— ”Chemie und Technologie der Kunststoffe”,
utg. av R. Houwinck (2:a uppl., 2 bd, 1943).
Kautschukväxter el. gummiväxter
förekomma i en mängd olika arter och varieteter i
framför allt tropiska, nederbördsrika områden,
särskilt Amasonområdet, Kongoområdet,
Mellanamerika och Ostindien. Utmärkande för dem alla
är förekomsten av en stor rikedom på mjölk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
