Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kasus - Kasvin - Katabolism - Katafalk - Katafores - Katafrakter - Katajev, Valentin Petrovitj - Katakaustika - Kataklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Kasvin—Kataklas
130
el. efter huvudordet. Våra från latinet
hämtade kasusnamn, som föreligga fullt utbildade hos
Quintilianus (i :a årh. e. Kr.) i formerna
nomina-tivus, genitivus, dativus, accusativus, vocativus och
ablativus, äro i sin tur tillkomna genom (i ett
par fall oriktiga) översättningar från grekiskan.
Bopp införde efter den indiska grammatiken
stambegreppet och konstaterade nominativens
karaktär av k., då den likaväl som övriga k.
består av stam + suffix; utom genom suffix
kunna k. även genom avljud och accent skilja
sig från varandra. Det indoeuropeiska
urspråket hade åtta k., näml, nominativ,
genitiv, dativ, ackusativ, ablativ,
instrumentalis, 1 o k a t i v samt v o k a t i v.
De ursprungliga åtta k. föreligga bevarade blott
i sanskrit, medan i övriga språk antalet
reducerats, i grekiskan till fem, i latinet till sex, i
fornslaviskan till sju o. s. v.
Om de indoeuropeiska kasusformernas historia
må följande framhållas. Nominativen har
i regel ett kasusmärke -x (dock ej i alla
stammar, t. ex. femininer på -a, lat. aqua o. s. v.) och
är det verksamma, levande subjektets k. Neutra
sakna egentlig nominativ och sätta i dess ställe
ackusativformen. Vokativen är i äldre
språkskeden vanl. = stammen, medan den i yngre
stadier av språket vanl. sammanfaller med el.
ersättes av nominativen. A cku s a t i ven, vars
ursprungliga betydelse är den av omedelbar, ej
närmare bestämd komplettering till verbet el.
ett verbalnomen, har genomgående i sing. i äldre
språkskeden ett kasusmärke -m. I de
germanska språken har genom ändelsebortfall ackusativen
i regel blivit = nominativen, såvida ej genom
senare differentiering nya skillnader uppkommit.
Det allmännaste kasusmärket för genitiven
är i sing. ett -s, i plur. -öm. D a t i v e n är
blott i ariska språk och grekiska bestämt
formellt skild från andra k., på övriga håll blandar
den sig med ablativ, instrumentalis och lokativ,
i plur. har den redan tidigt sammanfallit med
någon av de två förra. Ab lati ven föreligger
utvecklad blott i ariska språk och latin, i plur.
sammanfaller den formellt med dativen.
Abla-tivens grundbetydelse är skiljande från något
(ablativus separativus); det, varifrån något annat
skiljes, avlägsnar sig o. s. v., står i ablativ,
varför den som lokalkasus svarar på frågan
”varifrån?”. Instrumentalis begagnades från
början tydligen snarast om personer och saker,
som i underordnad ställning tänktes förbundna
med andra, och har på denna väg övergått till
att få rent instrumental betydelse. Lokativ
är utbildad blott i ariska och slaviska språk; den
anger området för en handling och är kasus för
rums- och tidsbestämningar, svarande på
frågorna ”var?” och ”när?”. I de flesta språk
ersättes den av ablativ, dativ el. instrumentalis.
De nyindiska språken ha i regel uppgivit den
äldre kasusflexionen. Nypersiskan har blott två
kasusformer. De slaviska språken (utom
nybulgariskan) ha behållit sju k., likaså litauiskan.
De romanska språken ha helt uppgivit den
gamla kasusböj ningen; hos de germanska finnas i
NF XII — 5
tyska, holländska och isländska ännu fyra k.,
medan svenska och engelska i nomina blott
utmärka genitiven medelst särskild ändelse.
Bland de semitiska språken har blott arabiskan
kasusböjning. De finsk-ugriska språken ha en
stor rikedom på k., de flesta av dem io—15;
finskan har sålunda bl. a. tre ”allmänna”
lokalkasus (essiv: ”vid”, ”såsom”; partitiv: ”från”,
”av”; translativ: ”till”) jämte tre ”inre”
(ines-siv: ”inne i”; elativ: ”ut ur”; illativ: ”in i”)
och tre ”yttre” (adessiv: ”vid”, ”på”, ”hos”;
ablativ: ”från”, ”av”; allativ: ”till”, ”åt”) och
dessutom komitativ (”tillsammans med”),
instruktiv (”medelst”) och abessiv (”utan”);
andra, särskilt ungerska språket, ha ännu andra
lokalkasus. För stor rikedom på k. utmärka
sig i regel nord- och centralasiatiska samt
australiska språk, medan däremot stora grupper, ss.
de malaj opolynesiska språken och de
monosylla-biska i ö. och s.ö. Asien, sakna all
kasusböj-ning. — En helt annan uppfattning i fråga om
ka-susläran har framlagts av Adolf Noreen i
”Vårt språk”, V (1904).
Kasvin, stad och provins i Persien, se Kazvin.
Kataboli’sm, sammanfattning av de vid
ämnesomsättningen i den levande organismen
nedbrytande processerna, varigenom obrukbara
ämnen bildas och utsöndras från kroppen.
Katafalk (it. catafalco, eg. skådeställning),
en enklare el. rikare smyckad pall el. plint,
oftast av trä och täckt med ett svart kläde, på
vilken likkistan är uppställd under
begravnings-ceremonien. Vid förnämligare begravningar i
äldre tider var k. placerad inom en
arkitektoniskt och skulpturalt rikt utstyrd uppbyggnad,
ca’strum dolöris (”sorgeläger”; även namn på
k. ensam).
Kataforés, kem., se Elektrisk endosmos.
Katafra’kter, antikt pansarrytteri, där både
män och hästar buro fjällpansar.
Katajev [kata’jif], Valentin Petrovitj,
rysk författare (f. 1897). Han skrev på
1920-talet en del godmodigt humoristiska skildringar
från de första revolutionsåren (Förskingrare,
1921, sv. övers. 1933, Cirkelns kvadratur 1928,
o. a.). En mycket betydelsefull insats i
sovjet-litteraturen utgjorde hans 1931 publicerade
roman, Framåt, tid!, en av de allra främsta av
de s. k. industriromanerna. 1936 utgav K.
romanen ”Ett ensamt segel lyser vitt” (eng. övers.
1937)» som i stor utsträckning bygger på
minnen från förf:s barndom. 1938 utkom den lilla
romanen ”Jag är en son av det arbetande
folket”, som behandlar några episoder från
striderna med tyskarna i Ukraina 1918. Till K:s
senare produktion höra krigsskildringarna
”Hustrun” (1943; sv. övers. 1945) och ”Regementets
son” (1944; da. övers. 1945). K. har även
skrivit flera skådespel.
Katakaü’stika, se Kaustika.
Katakläs (av grek. katakla’n, nedbryta),
sönder-krossning av (mineralkornen i) en bergart genom
rörelser i jordskorpan. Bergarten blir därigenom
katakla s t i sk och får ka taki as s t r
uk-t U r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
