Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Ulfsson (junker Karl) - Karl Ulfsson - Karlung - Karlzén, John - Karlö - Karm - Karma(n) - Karmansbo - Karmel - Karmelitorden - Karmin - Karminsyra - Karmosin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Karl Ulfsson—Karmosin
74
Kustparti på Stora Karlsö. I bakgrunden t. v. Lilla Karlsö. Ur N. J. Nilsson,
”Karlsöarna”.
sättningen förvaltade det
genom en särskild ämbetsman
(komtur).
Karl Ulfsson, en av
1300-talets främsta stormän,
riddare och riksråd (omkr. 1317
—1407), son till riddaren och
lagmannen i Tiohärad Ulf
Abj örnsson. På 1350-talet
nämnes han som
häradshövding i Trögd och omtalas
1360 därjämte som lagman i
Uppland. Under
inbördesstri-derna i Sverige anslöt sig K.
konsekvent till Magnus
Erikssons motståndare. Sedan
Albrekt av Mecklenburg 1363
kommit på tronen,
utnämndes han till marsk och stod
kvar som sådan till 1371. K.
var nära förbunden med Bo
Jonsson och blev en av de
politiskt betydelsefulla
exe-kutorerna av dennes testa-
mente. Hans anslutning till drottning Margareta
blev en följd härav, och han deltog också i de
för den nordiska unionens konstituering
avgörande mötena i Nyköping 1396 och Kalmar 1397.
Karlung, lokalt helgon i Roslagen, som givit
namn åt socknen Karlskyrka. Det är ej
med visshet känt, när K. levde. Enl. en hypotes
var han Roslagens martyrapostel, enl. en annan
stupade han vid ett strandhugg av hedniska ester.
— Litt.: G. Carlsson i Kyrkohist. Ärsskr. (1919)
och N. Ahnlund, ”Olj oberget och
Ladugårdsgärde” (1924).
Karlzén, John Elias, författare, skolman
(f. 1903 12/i), fil. mag. i Lund 1934, lärare vid
Lunds privata elementarskola 1934—52. Som
skönlitterär förf, har K. framträtt med tre
prosaböcker, där han i stor utsträckning utnyttjat
egna upplevelser, ”Vägen till paraplyet” (1934),
som ger bilder ur livet bland svenska utvandrare
i Argentina, ”Si detta är nytt” (1940), ett stycke
bildningshistoria i småländsk jordbrukarmiljö,
och ”Så gör man inte” (1942), där K. berättar
om sina upplevelser i skilda europeiska metropoler
under åren efter 1 :a världskriget. Han har vidare
utg. ”Blå noveller” (1951) och essäsaml.
”Modernister och omoderna” (1952). K. har gjort sig
beaktad som en insiktsfull litteraturkritiker.
Karlö (fi. Hai^uoto}, ö och kommun i
Bottniska viken utanför Uleåborg; 177 km2; 1,680
inv., finsktalande.
Karm (i dial. bl. a. även ”vagnskorg”,
säkerligen utvecklat ur en eg. betydelse flätverk, vartill
många analogier), ryggstöd, infattning, träram.
Karma(n), skt, ”handling”, i indisk religion och
filosofi beteckning för alla levande varelsers
aktivitet. Denna utgör den rent mekaniska kraft,
som håller vid liv och reglerar hela universum.
Karmansbo, samhälle i Heds sn i Västmanland.
Karmel, berg i n. v. delen av samaritanska
höglandet i Palestina, 552 m ö. h. K. har rik
skogsvegetation och prisas i G. T. (Jes. 35:2
o. a.) för sin skönhet. På K. utkämpades enl.
1 Kon. 18:16—46 kampen mellan Elia och Baals
profeter, varför K. alltjämt kallas Djebel Mär
Eljäs, ”Eliasberget”. Redan under den första
kristna tiden började eremiter bo på K., och här
byggdes karmelitordens moderkloster.
Karmelitorden (lat. O’rdo fråtrum beätae
vi’r-ginis Mariae de mo’nte Carmèlö), grundad av
korsfararen Berthold från Kalabrien 1156 på
berget Karmel, fick 1209 av patriarken Albert av
Jerusalem sin äldsta regel. Denna, stadfäst av
påven 1226, föreskrev bl. a. undvikande av
köttföda och strängt iakttagande av tystnad. På grund
av oroligheterna i Palestina flyttade karmeliterna
till Västerlandet. Orden inrangerades bland
tig-garordnarna, och stadgarna mildrades efter hand.
K. hade stor framgång under 1200-talet, men
klostertukten slappnade. Reform försök gåvo
upphov till olika kongregationer. Viktigast är
bar-fotakarmeliternas, grundad av den heliga Teresia
på 1500-talet och omkr. 1600 delad i två med var
sin general. Barfotakarmeliterna ha brun dräkt
och vit mantel, de fotbeklädda brun dräkt och
brun mantel. De förra hade omkr. 1930 234
kloster och c:a 3,000 medk, de senare 120 kloster och
c:a 1,500 medl. En kvinnlig gren stiftades 1452.
I Landskrona och Örebro funnos karmelitkloster.
— Jfr M. Heimbucher, ”Die Orden und
Kongre-gationen der katholischen Kirche”, 2 (3:e uppl.
1934)-
Karmin, praktfullt rött färgämne, som
erhål-les genom kokning av koschenill i vatten och
fällning medelst utspädda syror under tillsats av
äggvita, gelatin el. alun. K. nyttjas bl. a. i
lacker, som målarfärg, vid färgning av
konditorivaror o. a. näringsmedel.
Karminsyra utgör färgämnet i koschenill
(Coccus cacti). Vid kokning med syror
sönderdelas det i karminrött, C11H12O7, och socker.
Karmosin, djuprött färgämne, som erhålles av
koschenill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
