Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav (konung av Sverige) - Karl XI (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Karl
8
allas tankar. Med rådet hade konungen därom
överlagt så tidigt som i dec. 1654. Närmaste
orsaken till krigsbeslutet var ryssarnas
framträngande i Litauen, som syntes sätta
östersjöprovinserna i fara; därnäst gällde det Polens gamla
krav på svenska Livland och konung Johan
Kasimirs på Sveriges krona. Men då man väl
kände polska rikets svaga sammanhållning,
ämnade man icke stanna vid detta. Preussens el.
vad mvn kallade ”sjökantens” intagande skulle
sammanbinda Sveriges tyska länder med de
baltiska; ville större delar av polska riket
underkasta sig svenskt skyddsherravälde, så var man
redo att mottaga dem. Denna djärva politik var
klar i sin utgångspunkt men oviss i sina
konse-kvensèr.
Vådorna trädde tydligt i dagen under krigets
gång, och allt K:s fältherresnille, all hans
viljestyrka, rådighet och snabba dådkraft skulle icke
räcka till att övervinna dem. Hyllad som polsk
konung i den landsflyktige Johan Kasimirs ställe,
tvang K. den brandenburgska kurfursten Fredrik
Vilhelm som hertig i Ostpreussen att underkasta
sig Sveriges länshöghet (jan. 1656); men den
stora resningen i det inre landet satte allt i fråga,
kurfurstens hjälp till den lysande segern vid
Warszawa måste köpas med fyra storpolska
pa-latinat (juni), och på hösten såg sig K. för att
kvarhålla sin bundsförvant nödsakad att medge
honom suveränitet i hertigdömet (nov.). När
krafterna ej förslogo att fasthålla hela bytet, döko
delningsplaner upp: det blev fråga om
avträdel-ser ej blott till Brandenburg utan även till
Ryssland, till kosackerna, till fursten av
Siebenbür-gen, Georg Råkoczy II, som under förra
hälften av 1657 förenade en manstark och brokig
här med K:s trupper, dock utan varaktig
framgång. Rysslands anfall (juni 1656) och Österrikes
hotande hållning liksom Nederländernas
påtryckningar ökade svårigheterna på alla håll.
Danmarks krigsförklaring (juni 1657) kom
under dessa förhållanden nästan som en räddning.
Från Polen måttade K. genom Tyskland med
överraskande kraft och snabbhet sitt slag mot
Fredrik III. Jylland översvämmades, och när
kölden på nyåret 1658 slog bro över sunden, följde
övergången till danska öarna. Freden i Roskilde
(26 febr. 1658) bröt genom de skånska
landskapens och Bohusläns övergång till svenska kronan
den gamla dansk-norska omfattningen i s. och
v.; Sverige hade nått de gränser, som för en
senare tid te sig som ”naturliga”. K. såg
visserligen icke saken så: efter överläggning med rådet
och vid ett utskottsmöte i Göteborg (april) stod
han rustad att vända sig mot Brandenburg och
Österrike, som 1657 öppet övergått till hans
fiender (maj och sept.), och den danska freden
tillfredsställde honom endast under den
förutsättningen, att konung Fredrik ville förbinda sig
med sin betvingare för att utestänga
holländarna ur Östersjön. Därutinnan gav dennes hållning
orsak till misstro, och därtill kom, att K. i sitt
tyska krigsföretag icke kunde räkna på fransk
el. engelsk hjälp. Han fattade då (23 juli) i
Wis-mar sitt avgörande beslut: det andra danska
kri
get tog sin början. Redan i det förra hade K.
föreslagit Oliver Cromwell en delning av danska
väldet; nu tänkte han i händelse av framgång
införliva det med Sverige.
K. skulle i sitt nya danska krig göra samma
rön som förut i Polen. Då Köpenhamn ej
stormades genast, lät sig motståndet ej så lätt brytas,
en holländsk flotta kom staden till
undsättning, polacker, kejserliga och brandenburgare
in-bröto i Jylland och krossade slutligen jämte
danskarna den svenska häravdelningen på Fyn (nov.
1659). Med Ryssland var 1658 stillestånd
ingånget, men underhandlingarna med Polen och
dess grannar framskredo endast långsamt.
England och Holland förenade sig med Frankrike
för att genom de tre Haagkonserterna (maj’—
juli 1659) genomdriva en svensk-dansk fred på
Roskildetraktatens grundval. I jan. 1660 satte K.
i gång ett infall i s. Norge och rådslog i
Göteborg med rikets ständer om nya utskrivningar
och skatter. Här bortrycktes han natten mellan
12 och 13 febr, av en i vinterkölden ådragen
bröstsjukdom.
K. var till växten kort och tjock. Hans
ovanliga viljestyrka och sega arbetskraft, hans
snabba uppfattning och säkra omdöme, hans orubbliga
mod och raska beslutsamhet gåvo honom en
oomstridd myndighet. Djärv i sina planer och i sin
hänsynslöshet ett barn av sin tid, mäktade han
dock varken bringa det svenska östersjöväldet
till fulländning el. samla de tre nordiska rikena
under en krona, men hans sällsynta duglighet och
oavlåtliga vaksamhet läto likväl ur dessa
misslyckanden framgå värdefulla och varaktiga
landvinningar. — Efter tronbestigningen förmälde sig
K. i okt. 1654 med Hedvig Eleonora av
Holstein-Gottorp. Med henne hade han sonen Karl
(senare Karl XI).
Litt.: K:s historia skrevs först av Pufendorf
(”De rebus a Carolo Gustavo gestis”, 1696; sv.
övers, i 7 bd 1913—15). Sedermera har F. F.
Carlson i ”Sveriges historia under konungarna
af pfaltziska huset”, 1 (1855) givit en
sammanhängande och ganska utförlig men föga
djupgående och numera i mycket föråldrad
framställning av K:s hela regering. K:s utrikespolitik
har behandlats el. åtm. berörts i ett otal arbeten,
bl. a. av Fridericia, Erdmannsdörfer, Michael,
Waddington m. fl. Det senaste bidraget härtill är
G. Landberg, ”Den svenska utrikespolitikens
historia 1648—1697”, I, 3 (1952). H. Rosengren har
givit en framställning av K:s ungdom till 1650, N.
Edén har (i Hist. tidskr., 1906) klarlagt
grunderna för K:s anfall på Polen. Den nyaste
sammanfattande framställningen är S. Bonnesens i
”Stormaktstidens senare skede” (i ”Svenska
folkets historia”, 3, 1924 ff.).
5) Karl XI, konung (1655 24/n—97 W), ende
son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av
Holstein-Gottorp, var blott fyra år, när han vid
faderns död blev konung. Under K:s
minderårighet, då styrelsen utövades av änkedrottningen
och de fem höga riksämbetsmännen, vansköttes
hans uppfostran, då han i riksrådet Bengt Horn
fick en olämplig guvernör och i Edmund Figre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
