Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX (konung av Sverige) - Karl X Gustav (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
Karl
6
och blev, då han bröt en efter slaget ingången
förlikning och återvände till Polen för att rusta
sig till en ny strid, på riksdagen i Stockholm
1599 förklarad avsatt. K. var åter rikets regent,
och då de, som i inbördeskriget uppträtt som
hans fiender, även syntes honom vara
fäderneslandets, gav han fria tyglar åt sin hämndlystnad
och hårdhet. De förnämsta offren föllo 1600
i Linköping. Då Sigismund avsattes, erbjöds
kronan åt hans son Vladislav. Då denne ej hördes
av, erkändes K. på riksdagen i Linköping 1600
som regerande konung. Men emedan Johan III :s
yngre son, hertig Johan av Östergötland, enl.
arvföreningen stod tronen närmare än K.,
avböjde K. länge konunganamnet. Först sedan
Johan på riksdagen i Norrköping 1604 själv
avstått från sina anspråk, blev konungatiteln den
vanliga och bekräftades genom kröningen i
Uppsala 1607.
I förvaltningen bragte K. åter reda och
ordning. För rättsväsendets utbildning arbetade han
bl. a. genom försök att skapa nya former för
den högre domsrätten. Näringslivet främjade han
i synnerhet genom bergsbrukets utvecklande, och
Sveriges andliga odling står till honom i
tacksamhetsskuld för återupprättandet av Uppsala univ.
(1595). Hans starka kalvinistiska intressen
medförde åtskilliga tvister med prästerskapet, och
han fortsatte under hela sin regering att skydda
kalvinistisk propaganda i riket. Med avseende på
förhållandet till utlandet blev hans regering en
orons tid. Sigismunds avsättning medförde
krigstillstånd med Polen. K. inföll 1600 i Livland
och intog en stor del av landet. Erövringarna
gingo dock snart förlorade, och ett nytt fälttåg
1605 slutade med nederlaget vid Kirkholm,
varefter kriget på ömse sidor fördes lamt. För att
hindra Sigismunds för Sverige farliga försök att
med anledning av de ”falska Dimitrijernas”
uppträdande i Ryssland skaffa sig herravälde över
detta land avslöt K. 1609 i Viborg ett förbund
med den ryske tsaren Vasilij Sjujskij och sände
till dennes understöd Jakob De la Gardie, som
trängde djupt in i Ryssland och slutligen var nära
att skaffa Rysslands krona åt K:s hus. Till sist
råkade K. 1611 i krig med Danmark, delvis till
följd av Kristian IV:s ärelystnad men delvis även
genom de svenska anspråken på norska
Finmarken. — K. var gift 1) 1579 med Maria av Pfalz
(1562—89; av deras sex barn nådde endast
Katarina, g. m. Johan Kasimir av
Pfalz-Zweibrüc-ken, mogen ålder) och 2) 1592 med Kristina av
Holstein-Gottorp (1573—1625), med vilken han
hade sönerna Gustav Adolf och Karl Filip samt
dottern Maria Elisabet.
Litt.: K:s självbiografiska rimkrönika (ofullb.)
utgavs 1759 av B. Bergius, hans
almanacksan-teckningar 1903 av A. Lewenhaupt (”Calendaria
Caroli IX”); S. Bergh, ”K. IX och svenska
adeln 1607—09” (1882); G. O. F. Westling,
”Hertig K:s furstendöme” (1883); K. G.
Lund-qvist, ”Hertig K. af Södermanland” (1898); O.
Söderqvist, ”Johan III och hertig K. 1568—
75” (s. å.); H. Almquist, ”Sverige och Ryssland
1595—1611” (1907); S. Tunberg, ”Sigismund
och Sverige 1597—98” (2 bd, 1917—18); H.
Block, ”K. IX som teolog och religiös
personlighet” (1918); I. Wadén, ”Berättande källor till
Calmarkrigets historia” (1936); S. U. Palme,
”Sverige och Danmark 1596—1611” (1942).
4) Karl X Gustav, konung (1622 8/ii—60
13/2), son till pfalzgreven Johan Kasimir av
Pfalz-Zweibrücken och Karl IX:s dotter
Katarina, föddes på Nyköpings slott. Mellan fadern
och flertalet av Kristinas förmyndare rådde en
spänning, som ej minst ägde sin grund i
pfalz-grevens önskan att för sina barn vinna arvsrätt
till svenska tronen. Då K. från början av 1634
vistades vid hovet i Stockholm, fick han därför
tidigt vänja sig vid varsamhet i uppträdandet.
Några månader 1638 vistades han vid Uppsala
univ., där han knöt varaktiga
vänskapsförbindelser med Magnus Gabriel De la Gardie och
rikskanslerns yngre son Erik Oxenstierna. En
utländsk studieresa med ett längre uppehåll i Paris
fullbordade hans uppfostran.
Genom drottningens ingripande mottogs K.
1642 som frivillig i Lennart Torstensons här i
Tyskland. Under denne fick han sin
grundläggande militära skolning. Mellan K. och hans
kusin Kristina rådde, som brev från krigsåren
utvisa, en ömmare känsla, och vid sin återkomst
till Sverige strävade han efter den numera
myndiga drottningens hand; men olikheten i lynnen
och karaktärer jämte Kristinas tilltagande starka
självständighetsbegär gjorde denna plan om
intet. Drottningen gav honom i stället (sommaren
1648) överbefälet (som generalissimus) över de
svenska stridskrafterna i Tyskland. I detta värv
hann K. ej mycket uträtta, men truppernas
upplösning efter sluten fred och ställningen som
svenska kronans huvudombud vid
exekutionskon-gressen i Nürnberg (1649—50) gåvo god övning
åt hans administrativa och diplomatiska förmåga.
Under tiden genomdrev Kristina, trots
aristokratiens motstånd, på riksmötet 1649 K:s val till
tronföljare, och vid riksdagen 1650, just då denne,
återkom till Sverige, blev han arvfurste, d. v. s.
tronföljden utsträcktes till hans eventuella
manliga avkomlingar. K. fann i tronföljarskapet en
mager ersättning för giftermålet, och då hans
ställning vid hovet var ganska obehaglig,
till-bragte han de följ, åren huvudsaki. på sin
för-läning Öland, varvid dryckeslag upptogo en
betänkligt stor del av hans tid. Kristinas
tronavsägelse kallade dock K. i hans kraftigaste
mannaålder till Sveriges konung (1654—60).
Det gällde att trygga den nyskapade svenska
östersjömaktens ställning till andra makter, att
sammansmälta dess skilda delar, att skapa lugn,
ordning och jämvikt i samhällsskick, förvaltning
och finanser. Finansnöden var till följd av
Kristinas slöseri en daglig plåga, som nödvändigt
krävde bot. Vid 1655 års riksdag genomdrevos
med troget nit av den nye rikskanslern, Erik
Oxenstierna, besluten om fjärdepartsräfsten,
vilken adeln gärna velat ha fastslagen som
slutgiltig men vilken K. enl. de ofrälse ståndens krav
fick förklarad för provisorisk. Redan när
riksdagen hölls, upptog det stundande polska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
