Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl (VIII) Knutsson (Bonde) - Karl IX (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
Karl
4
hävdande av konungamakten betecknar han en
förbindelseled mellan Margaretas unionsmonarki
och Gustav Vasas svenska konungadöme. —
Litt.: C. G. Styffe, ”Bidrag till Skandinaviens
historia”, 3 (1870); Kj. L. Kumlien, ”Karl
Knutssons politiska verksamhet 1434—1448” (1933);
E. Lönnroth, ”Sverige och Kalmarunionen 1397
—1457” (1934); G. Carlsson, ”Karl Knutssons
testamente” (i Hist. tidskr., 1943).
3) Karl IX, konung (1550—1611), Gustav
I:s och Margareta Eriksdotters (Leijonhufvud)
yngste son. Genom faderns testamente (1560)
erhöll han till hertigdöme nästan hela
Södermanland, större delen av Närke, några socknar i
Västmanland och Västergötland samt hela
Värmland. Den lyckliga utgången av resningen mot
konung Erik 1568 var till stor del hans förtjänst.
Ehuru konungadömet tillföll hans broder Johan,
blev dock K:s maktställning inom riket från
denna tid mycket betydande. K. var den ende av
Gustav I:s söner, som ärvt dennes stora
egenskaper, särskilt hans praktiska begåvning, men å
andra sidan var han häftig ända till våldsamhet,
ådagalade ett hänsynslöst rättshaveri, när det
gällde hans egna intressen, och visade
hämndgirighet och grymhet mot politiska motståndare.
Teologien var den enda vetenskap, för vilken han
hyste verkligt intresse. Gustav Vasas testamente
blev den fasta utgångspunkten för hela hans
politik. Kort efter Eriks fall råkade K. i tvist med
Johan om sina rättigheter inom hertigdömet och
måste därvid slutligen ge vika för den av
rådsaristokratien understödde konungen. På en
riksdag i Vadstena 1587 utfärdades en stadga av ung.
samma innehåll som Arboga artiklar. I fråga
om liturgien lät K. ej förmå sig till eftergift,
och hävdande hertigdömets självständighet i
religiöst hänseende, gjorde han detta till ett bålverk
för den rena protestantismen. Den dåvarande
högadeln längtade tillbaka till unionstidens av
Gustav I stäckta rådsvälde och förläningsväsen.
Aristokratien begagnade sig av den nya unionen
med Polen och sökte genom Kalmar stadgar
skapa en stormannaregim, likartad med den,
vilken utmärkt Kalmarunionen. Dessa strävanden
funno i K. en avgjord motståndare. Efter
Johans död, 1592, övertog han samt skötte såsom
”den förnämste” jämte rådet regeringen till
Si-gismunds hemkomst. Att omintetgöra Sigismunds
planer på Sveriges omvändelse till katolicismen
blev nu Karls förnämsta strävande. Uppsala möte
och den konungaförsäkran, som K. i spetsen för
rådet och ständerna vid kröningsdagen i Uppsala
1594 avtvang Sigismund, gåvo också
lagstadgan-den till tryggande av reformationen. När
Sigismund sommaren 1594 skulle återvända till Polen,
framkommo både K. och rådet med förslag ang.
regeringens ordnande. Dessa överensstämde i
strävandet att genom en fast interimsregering
trygga rikets självständighet och enhet under de
unionella förhållandena men skilde sig däri, att
K. för sig krävde en riksföreståndares makt,
rådet däremot väl ej ville utesluta honom från
regeringen men sökte göra honom beroende av
aristokratien. Som Sigismund varken åt hertigen
Målning av okänd konstnär. Detalj. Gripsholm.
el. rådet ville anförtro en fullständig
regeringsmakt, förkastade han bägges förslag. I stället
utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på
regeringen, som lämnade deras maktställning
obestämd, och vid deras sida satte han en mängd
ståthållare i olika landsorter. Men K. förkastade
Sigismunds fullmakt och ingick ett förbund med
rådet, enl. vilket han såsom dess ”förman och
rikets föreståndare” skulle jämte rådet sköta
regeringen. På en av K. sammankallad riksdag i
Söderköping 1595 fick han av ständerna
fullständig riksföreståndarmakt. Men då K. på grund av
Söderköpings riksdagsbeslut ville med vapenmakt
betvinga den trotsigaste. ståthållaren, Klas
Eriksson Fleming i Finland, vägrade rådsherrarna sitt
bifall därtill. K. avsade sig då, hösten 1596,
regeringen men vädjade på samma gång till
ständerna. I trots av konungens förbud
sammanträdde dessa 1597 i Arboga och bekräftade K:s
riksföreståndarskap. Riksråden ville ej följa
hertigen, från vilken de i hela sin politiska
uppfattning så vitt skilde sig, att de flesta av dem
efter riksdagen begåvo sig till Polen. På deras
råd sökte Sigismund därefter med en polsk här
betvinga K. men besegrades vid Stångebro 1598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
