Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
895
Kant
896
Denna äger två sidor -—■ en formal och en
innehållslig, resp, en aktiv och en passiv—, och
av den förstnämnda, som är dels en
åskådnings-förmåga, dels en begreppsförmåga, undersökes
den formalt-aktiva i den transcendentala
estetiken. K. vill där visa, att allt, som ingår i denna
formala förmågas former, som äro rum och
tid, är subjektivt fenomen och icke något i sig
varande. K. antar dock ting i sig, das Ding
an sich, som faller utanför kunskapsförmågan
och som genom att afficiera dennas passiva sida
är orsak till sensationerna, som äro all kunskaps
material. I sin ståndpunkt medlar K. mellan
empirismen och rationalismen, ty han anser, att
sensationerna aldrig som sådana kunna vara
kunskap. Men å andra sidan är det hans mening, att
tänkandet (som är kunskapssubjektets aktiva
sida) aldrig, som den gamla rationalismen
antagit, ensamt för sig kan ge kunskap. Åskådning
och tänkande måste samarbeta för att konstituera
kunskap, ty åskådning utan tänkande är blind och
tänkande utan åskådning tomt. I den
transcendentala logiken undersöker K. så den aktivt,
begreppsliga sidan i kunskapssubjektet. I dess första del
■—■ den transcendentala analytiken — vill han
visa, att tänkandets grundbegrepp, de s. k.
kategorierna, äro nödvändiga förutsättningar för att
någon kunskap skall uppstå. Kunskapen måste
äga ett objekt, och då objektet, som är det, i
vars begrepp en mångfald av föreställningar är
hopsluten till enhet, förutsätter tänkandets
sammanbindande verksamhet (apperception), så äro
tänkandets begreppsformer med nödvändighet en
förutsättning för all kunskap, och varje objekt
måste vara underkastat tänkandets regler. Det
är grundtanken i den transcendentala deduktionen
av kategorierna, som är ”Kritikens” svåraste men
tillika betydelsefullaste avdelning.
Konsekvensen av K:s uppfattning blir
därmed denna: Vi kunna äga kunskap endast om
det, som vi kunna åskåda, men vi kunna endast
åskåda det, som faller i tidens och rummets
former, och allt detta är något fenomenellt. Vi kunna
då ej äga en kunskap om alltings obetingade
grund — vilket den äldre metafysiken påstod, att
vi kunna. Denna s. k. vetenskaps skenkaraktär
uppvisas i dialektiken, där K. kritiserar de tre
metafysiska disciplinerna, den rationella
psykologien, kosmologien och teologien. Men om vi aldrig
kunna nå det absoluta med vår teoretiska kunskap,
så kunna vi förnimma det praktiskt, i sedelagens
kategoriska imperativ, som riktas till
oss. I sin etik, ”Grundlegung zur Metaphysik der
Sitten” (1785), och ”Kritik der praktischen
Ver-nunft” (1788) vill K. hålla pliktuppfyllelsen fri
från all känsla av lust. Man måste böja sig för
imperativet enbart på grund av aktning för
sedelagen själv. Ett imperativ äger nu ingen mening,
om det icke riktas till en fri vilja, och på denna
punkt föreligger ett av de svåraste problemen
för K., problemet om de motsatta lagarna,
anti-nomiema, vilket han från teoretisk synpunkt
behandlat i sin kritik av den rationella kosmologien.
Å ena sidan kan han således icke för
sedlighetens skull uppge friheten, å den andra har han
i sin teoretiska filosofi bevisat, att allt, som är
givet i tidens form, är beroende av kausallagen,
varför intet sådant är fritt. Han söker lösa
svårigheten på det sättet, att han förklarar, att
människan har två väsen, dels det tidliga och dels ett
bakomliggande intelligibelt, av vilket det
förstnämnda är fenomen. Som varelse i tiden är hon
ofri, som intelligibel åter är hon fri. Hon är där
som ren vilja medlem av ett ändamålens rike, och
som sådan är hon lagstiftare för sig själv. Ty
ingen sedlighet kan bestå på heteronomiens grund,
och alla tidigare etiska system ha enl. K. varit
he-teronoma. Man måste för att vara sedlig böja sig
under sedelagen av ren aktning för denna, sådan
den framträder i det kategoriska imperativet.
Regeln blir: ”Handla så, att din viljas maxim alltid
på samma gång kan vara princip för en allmän
lagstiftning”. Det hypotetiska imperativet säger,
vad man bör göra under förutsättning av att
man vill något visst, det kategoriska vad man
under alla förutsättningar bör göra. Som
praktiska postulat el. krav uppställer så K. satser, som
ej teoretiskt kunna bevisas, näml, antagandet av
viljans frihet, själens odödlighet och Guds
existens. I ”Kritik der Urtheilskraft” (1790)
analyserar K. de teleologiska grundbegreppen och
det sköna, som enl. honom är det, som oberoende
av sin existens endast genom sin form väcker
lust. Detta innebär då, att det icke är objekt
för ett intresse.
K:s historiefilosofi, som är starkt påverkad av
Rousseau, är framställd i ”Idee zu einer
allge-meinen Geschichte in weltbürgerlicher Absicht”
(1784). K:s religionsfilosofi, framställd i
skriften ”Die Religion innerhalb der Grenzen der
reinen Vernunft” (1793), är starkt
rationalistiskt färgad, i det att K. i den söker att
reducera religionen till moral. Rättsläran
fram-ställes framför allt i ”Metaphysische
Anfangs-gründe der Rechtslehre” (1797) och i ”Zum
ewi-gen Frieden” (1795), vilken sistnämnda skrift ej
varit utan betydelse för fredsidéernas utveckling.
K:s betydelse ligger däruti, att han med
enastående skärpa analyserat de begrepp, som
konstituera den allmänna världsbilden, och en
mångfald av de föreställningar; som ingingo i hans
samtids medvetande, samt sammanslutit dessa till
en enhetlig världsbild. Därför tvingades också
alla efterföljande tänkare att taga ställning till
hans världsåskådning. Hans försiktiga kriticism
utvecklades till metafysik av de följande
trans-cendentalfilosoferna, men dessa i sin tur
bekämpades med vapen tagna också ur K:s arsenal.
Både intellektualistiska och antiintellektualistiska
skolor ha kämpat under hans fälttecken.
K:s samlade skrifter föreligga i flera uppl.
Den fullständigaste är den, som sedan 1900
utges av Preussische Akademie der
Wissenschaf-ten; som mera överkomlig kan nämnas
Kehr-bach’s uppl. (Reclams förlag). I sv. övers, finnas:
”Grundvalen för sedernas metafysik” (1908, 2:a
uppl. 1920), ”En andeskådares drömmar” (om
Swedenborg, 1921), ”Kritik av rena förnuftet”
(urval, 1922) samt K:s avh. om fred och rätt (med
inledn. av Ä. Nyman, 1915). — Om K. handla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
