Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Jugoslavien
624
sammanträde nedsköt två kroatiska deputerade
samt sårade ytterligare tre, bland dessa Radie.
De kroatiska deputeradena lämnade den ”blodiga
skupsjtinan”, och krav framställdes på
enhets-statens upplösning; när Radie i aug. dog, blev
hans begravning inledningen till våldsamma och
blodiga antiserbiska manifestationer i Kroatien.
Sådant var läget, när den sittande regeringen 30/i2
inlämnade sin avskedsansökan till konung
Alexander. Denne kallade till sig kroaternas nye
ledare, V. Macek, men denne vägrade underhandla
annat än på grundval av medgivandet av full
självstyrelse åt Kroatien inom rikets ram.
Alexanders svar blev, att han 5/i—6/i 1929 satte 1921
års författning ur kraft och proklamerade
diktatur; riket skulle t. v. styras genom kungl.
dekret. Premiärminister blev general 2ivkovic. Ett
positivt lagstiftnings- och uppbyggnadsarbete
sattes i gång samt kröntes delvis med framgång.
Centraliseringssträvandena upptogos mera
målmedvetet och hårdhänt än under den
parlamentariska regimen; själva rikets namn ändrades till
Konungariket Jugoslavien.
Tryck-och talfrihet upphävdes, talrika politiska processer
förekommo; särsk. hårt drabbades Kroatien, där
oroligheterna fortsatte. — Formellt upphävdes
diktaturen genom den % 1931 oktrojerade
författningen, som skapade en representation på två hus.
I verkligheten fortsatte diktaturen, ty tal- och
tryckfrihet återställdes icke i realiteten, och den
omröstningsordning, som stipulerades, gav åt
regeringen möjlighet att helt leda valen. När
dylika företogos i nov. 1931, sökte samtliga de
gamla partiernas ledare förmå folket till valstrejk.
Enl. officiella uppgifter deltogo trots detta 65 %
av de röstberättigade i valet. Detta dominerades
helt av regeringsanhängarna, som organiserade
sig som Jugoslaviska nationalpartiet. Uppenbart
eftersträvade konung Alexander, särsk. sedan han
i april 1932 låtit ministerpresidenten 2ivkovic
falla, att mildra såväl styrelsesystemet som de
nationella motsättningarna inom landet. I okt.
1934 föll konung Alexander offer för ett
politiskt attentat i Marseille, iscensatt av
makedo-niska och kroatiska terrorister, som haft en
fristad i Ungern. Trots misstanken, att även Italien
gynnat deras verksamhet, kom J. att rikta
förebråelser endast mot Ungern, och förhållandet
mellan denna makt och J. blev spänt. Konung
blev nu Alexanders minderårige son Peter II
(1934—41); regeringen anförtroddes åt ett
kollegium under ledning av Alexanders kusin, prins
Paul, dittills helt okänd inom politiken men
omedelbart förmyndarstyrelsens helt dominerande
gestalt, som ledde landets politik efter egna
riktlinjer. Han avsåg uppenbart att söka försoning
med oppositionen och att tillmötesgå den allmänna
opinionens krav på återställandet av ett fritt
styrelsesystem. Helt lyckades han icke, men han
tog åtskilliga steg i riktning däremot. Redan i
dec. 1934 blev den relativt moderate B. Jevtic
ministerpresident; denne lät frige den fängslade
kroatiske ledaren Macek och följ, år upplösa
parlamentet. Nyvalen gåvo vid handen, att av
c:a 2,8 mill. röster avgåvos 1,74 mill. för
rege
ringen samt i,06 mill. för Maceks kroatiska
bondeparti och de serbiska demokraterna; men av
mandaten tilldelades 238 mandat regeringens
kandidater, 67 oppositionens. Prins Paul överlät nu i
jan. 1935 regeringen till M. Stojadinovic, som
tidigare tillhört radikala partiet. Hans anhängare
bildade jämte slovenska klerikaler och bosniska
muhammedaner ett nytt parti, Jugoslaviska
radikala unionen, till vilken huvuddelen av
regeringen Jevtics tidigare anhängare anslöto sig. De,
som däremot stött den avlidne konungens
diktatur, återupplivade under ledning av 2ivkovic
Jugoslaviska nationalpartiet och gingo i opposition.
Stojadinovic anknöt den jugoslaviska
utrikespolitiken närmare till Tyskland och trädde även i
förbindelse med Italien samt förde förhandlingar
med denna makt om gemensam aktion mot
Albanien. Däremot gjorde J. ingen helomvändning
utan förblev medl. av Lilla ententen, vars styrka
dock väsentligt avtog. Inrikespolitiskt sökte
Stojadinovic vinna de katolska kroaterna och gå
dem till mötes genom att 1935 avsluta ett
kon-kordat med påvestolen, men hans kyrkopolitik
misslyckades. Han vägrade att gå med på
Maceks krav på omedelbar autonomi för Kroatien.
I nov. 1938 ägde nyval rum till parlamentet;
därvid gick Jugoslaviska nationalpartiet, de
ytter-ligtgående centralisterna under 2ivkovic, samman
med Maceks kroatiska opposition. Valen tolkades
som en seger för Stojadinovic. Jugoslaviska
nationalpartiet utplånades, och Jugoslaviska radikala
unionen dominerade helt det nya parlamentet. Men
å andra sidan hade regeringen Stojadinovic 1938
erhållit färre röster än regeringen Jevtic 1935,
medan den kroatiska oppositionen sedan dess
växt i styrka. I febr. 1939 måste Stojadinovic
avgå ur regeringen och efterträddes av D.
Cvet-kovic men kvarblev som chef för
regeringspartiet. De förhandlingar, som genast inleddes i
den kroatiska frågan mellan Cvetkovic och
Macek, gåvo lovande resultat. Då Stojadinovic sökte
begagna sin ställning som partichef till att
förhindra regeringens eftergifter, utstöttes han i
juni s. å. ur regeringspartiet och bildade jämte
ett 80-tal anhängare en ny oppositionsgrupp.
Cvetkovic fortsatte förhandlingarna med Macek, och
de nådde i aug. 1939 en lösning, enl. vilken
serber, kroater och slovener förklarades
likaberättigade och Kroatien, vars gränser fixerades,
tillerkändes vittgående autonomi, bl. a. en egen
folkvald lantdag. Under loppet av 1940
förverkligades vissa av dessa principbeslut, men den
utrikespolitiska utvecklingen förhindrade deras fulla
genomförande. I sin utrikespolitik hade
Cvetkovic och utrikesminister A. Cincar-Markovic
fortsatt J :s axelvänliga politik, markerad genom
talrika sammanträffande mellan dem och
axelmakternas ledare. Lilla ententen hade efter
München-konferensen (sept. 1938) faktiskt upphört. Efter
krigsutbrottet fullföljde den jugoslaviska
regeringen samma politik, ingick i dec. 1940 en
vän-skapspakt med Ungern samt anslöt J. 24/3 1941
till tremaktspakten efter starka tyska och
italienska påtryckningar och en partiell ministerkris;
den notoriskt tyskvänlige Stojadinovic hade
dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
