Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Konst - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
621
Jugoslavien
622
Ivan Mestrovic: Indian med båge. Detalj av
ryttarstaty i brons. Grant Park, Chicago. 1926—27.
ramo vi c m. fl.). Från 1800-talets slut spåras
inflytande från Frankrike; slovenskt landskap och
folkliv målades t. ex. av Ivan Grohar (1867
—1911); en annan framstående mästare var
Anton Azbe (1859—1905). Slutl. har också inom
skulpturen ett uppsving inträtt; dess möderne
representant är Ivan Mestrovic (f. 1883).
Historia. J. är som statsbildning närmast en
produkt av 1 :a världskriget, uppkommen genom
sammanslagning av kungarikena Serbien och
Montenegro samt de av sydslaver bebodda
delarna av Österrike-Ungern, främst Bosnien,
Her-cegovina, Kroatien, Slovenien och Dalmatien. —
Under r:a världskrigets slutskede lyckades de från
Salonikifronten framträngande ententetrupperna i
sept. och okt. 1918 helt befria de av
centralmakterna ockuperade tidigare kungarikena
Serbien och Montenegro; förhållandet mellan dessa
två tidigare bundsförvanter var icke det bästa,
och, under det att Montenegros myndigheter
kvar-blevo i Frankrike, förklarade en under serbiskt
inflytande stående kongress i Podgorica 29/n
Montenegros konung Nikolaus avsatt och hans
land förenat med Serbien under dess konung
Peter I (1918—21). De till Österrike-Ungern
hörande jugoslaviska folken började inför
Habs-burgmonarkiens fall söka förverkliga sina gamla
önskemål att uppnå självständighet. I Zagreb
(Agram) samlades i okt. ett jugoslaviskt national
-råd, representerande Kroatien, Slavonien,
Dalmatien, Istrien, Bosnien, Hercegovina och s.
Ungern; det proklamerade under ledning av bl. a.
slovenen A. Korosec och kroaten S. Radie de
jugoslavska områdenas oavhängighet; den förstn.
blev, sedan dubbelmonarkien definitivt fallit
samman, denna jugoslaviska stats första och enda
överhuvud. Regeringen trädde i. förbindelse med
de serbiska myndigheterna, främst Serbiens
premiärminister N. Pasic, och 25/h proklamerades
de av jugoslaver bebodda f. d.
österrikisk-ungerska områdenas förening med Serbien och
Montenegro till en stat. Regent blev serbiske
tronföljaren, som sedan 1915 i huvudsak lett den
serbiska politiken och vid fadern Peter I:s död 1921
blev konung som Alexander I (1921—34).
Premiärminister blev Pasic. Både på
utrikespolitikens och inrikespolitikens fält hade den nya
staten att bekämpa ytterligt stora svårigheter.
Med Österrike utbröt en kortvarig konflikt, när
den i fredsfördraget i S:t Germain stipulerade
folkomröstningen i Klagenfurtområdet 1920
utföll till J:s nackdel; en jugoslavisk inmarsch i
landet försöktes, men trupperna drogos tillbaka
efter påtryckning från de allierade makternas
högsta råd. — Gentemot Rumänien reglerades
gränsen genom fördrag 1921—23. — Av
Bulgarien erhöll J. genom freden i Neuilly 1919
vissa områden i Makedonien, mestadels bebodda av
bulgarer; vid denna gräns förekommo ofta
oroligheter. Förhållandet till Albanien var spänt
1927, och de diplomatiska förbindelserna avbrötos
för kort tid. J :s allmänna politiska ställning
bestämdes dels under mellankrigstiden främst av
dess anslutning från 1922 till den
franskorienterade Lilla ententen, dels av dess motsättning till
Italien. Detta lands ställning som ledande makt
vid Adriatiska havet sökte J. besvara med ivrigt
fasthållande vid Lilla ententen och klok
undfallenhet. 1934 avslöt J. med Grekland, Rumänien
och Turkiet den s. k. Balkanententen, vilket
ytterligare stabiliserade landets ställning.
Relationerna till Bulgarien förbättrades samtidigt.
Den ledande inrikespolitiska frågan gällde
en-hetsstat—federation; kroaterna önskade under
olika ledare, främst Radie, det kroatiska
bondepartiets skapare, självstyre; montenegrinama å sin
sida framställde liknande krav. Gentemot dessa
voro inv. i det gamla Serbien i regel
centralis-tiskt sinnade. Efter nyval 1920 antogs 1921 en
författning, som endast de ytterligtgående
auto-nomisterna togo ställning emot; själva det namn,
som häri gavs åt staten, Serbernas,
kroaternas och slovenernas
konungarike, gav vid handen, hur föga sammansmälta
de olika riksdelarna voro. De gamla partierna
fortsatte emellertid att bestå, och ett
parlamentariskt liv av ganska sällsynt natur utvecklades.
Partiställningen var ytterligt labil, och
ministärerna — radikala och demokratiska
partiregeringar, koalitionsregeringar av skiftande art
—-avlöste varandra i rask följd. Samtidigt
härmed tillväxte motsättningen mellan de olika
landsdelarna, främst mellan Serbien och Kroatien.
Belgrad och Zagreb voro två fientliga städer.
1928 höll allt på att gå sönder. Folkupplopp
förekommo över hela riket, kroaterna drevo
obstruktion i parlamentet, tidningarna förde ett
våldsamt språk. Då inträffade 20/6, att en
serbisk deputerad under ett upphetsat parlaments-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
