Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
569
Jordmagnetism
570
Fig. i. Isogoner för 1922. E östlig, W västlig deklination.
I5O°45’ ö. Igd. Det jordmagnetiska fältets
riktning och styrka pläga åskådliggöras genom
kartor, på vilka orter med samma värde på j :s
element, d. v. s. deklination, inklination och
horisontalintensitet, sammanbindas. Man erhåller
på så sätt s. k. iso magnetiska kurvor.
Linjer för lika deklination kallas isogoner
(fig. 1), och dessa ange på varje ort riktningen
av den s. k. magnetiska meridianen,
d. v. s. det genom den magnetiska fältriktningen
lagda vertikalplanet. Isogonerna konvergera mot
såväl de magnetiska som de geografiska
polerna. Isogonen för o° deklination kalas a g o n.
Denna åtskiljer de områden, som ha östlig
deklination, från dem, som ha västlig. Linjer för lika
inklination kallas i s o k 1 i n e r (fig. 2); av dessa
benämnes den, för vilken inklinationen är o°,
aklin el. magnetisk ekvator. Linjer,
sammanbindande orter med samma värde på
totalintensiteten el. dess komponenter, kallas
isodynamer (fig. 3). Totalintensiteten
varierar mellan 0,28 (magnetisk ekvator) och 0,71
ör-sted (intensitetspol), horisontalintensiteten mellan
o (polerna) och 0,40 örsted (Bortre Indien).
De jordmagnetiska mätningarnas mål är dels
att på en given ort och en given tidpunkt utföra
en absolut bestämning av fältvektorn, dels att
vid en given tidpunkt mäta dess förändring från
ort till ort samt slutl. att på en bestämd ort
följa vektorns variationer med tiden. De förstn.
och sistn. av dessa mätningar utföras med
absoluta instrument, resp, med registrerande
tidsvar i ationsinstrument (tidsvariometrar) på
spec. inrättade magnetiska observatorier. För
lokalvariationerna användas särskilda
reseinstru-ment, s. k. lokalvariometrar, som
endast tillåta relativa mätningar. Deklinationen
bestämmes med ett s. k. d e k 1 i n a t o r i u m,
som består av en deklinations- el. kompassnål
jämte en anordning för bestämning av den
geografiska meridianen. Inklinationen mätes med
s. k. inklinatorium el. med jordinduktor. Ett
inklinatorium består av en kring en
vågrät axel genom tyngdpunkten rörlig magnetnål,
vars lutning mot horisontalplanet kan avläsas på
en vertikal cirkelskala. Vid de ständiga
obser-vatorierna har man på senare tid för bestäm
ning av inklinationen alltmer börjat använda
jordinduktorn. Denna består av en
me-talltrådsspole, som kan bringas i hastig rotation
kring en av sina diametrar. Medelst en
horisontell och en vertikal axel, båda försedda med
cirkelskalor, kan spolen orienteras i alla lägen
gentemot meridian- och horisontalplanen. J :s
horisontalintensitet (H) bestämmes
vanl. genom kombination av mätningar av sväng-
Fig. 2. Isokliner för år 1922.
Fig. 3. Isodynamer för horisontalintensiteten för 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
