Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordbävning, jordskalv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
545
Jordbävning
546
Spricka, uppkommen vid en jordbävning i Bihar,
Indien, 1934. Se även bild vid Förkastning.
nare inträder j :s kulminationsfas av hastigt
ökade svängningar, bestående av långa, sedermera
korta ytvågor med gruppvis liten och maximal
amplitud, beroende på den olika vägen i
jordskorpan. Skalvvågorna kunna t. o. m. löpa runt
jordklotet flera gånger. De makroseismiska
vågornas förstörande kraft stegras med
accelerationen, m. a. o. med växande amplitud men
avtagande våglängd (period). Ett skalvs utbredning
och styrka åskådliggöres på en karta genom
linjer, i s o s e i s t e r, dragna genom punkter med
samma intensitet. I stort omge isoseisterna
koncentriskt det i mitten belägna, mest skakade
området och epicentrum men visa smärre, av
jordskorpans varierande byggnad betingade
avvikelser. — Alltefter j :s orsaker delas de i
tekto-niska el. dislokations skalv och
vulkaniska el. explosionsskalv. Seismisk
betydelse sakna däremot de s. k. i n s t ö r
t-ningsskalven, som lokalt uppträda inom
karsttrakter och annorstädes, där berggrunden
består av i vatten relativt lättlösliga
bergarter, ss. gips och stensalt. Härvid uppstå
håligheter, vilkas tak instörta.
Vulkanjord-bävningar åtfölja explosionsartade, gasrika
vulkanutbrott och äro betr, skalvområdets
utsträckning relativt begränsade men till
intensiteten icke desto mindre ofta
utomordentligt våldsamma och katastrofala. Den
särdeles våldsamma gasexplosionen på Martinique i
Västindien 1902 kunde sålunda ej uppfattas av
de närbelägna nordamerikanska seismiska
stationerna. Flertalet el. c:a 90% av alla skalv äro
tektoniska och orsakade av ryckvisa horisontella
el. vertikala blockförskjutningar längs
jordskorpans nutida brottlinjer, s. k. stöt- el. skalvlinjer,
NF XI — 18
som ofta äro topografiskt väl markerade och
kunna åtföljas av varma källor och vulkaniska
företeelser. Vanl. är det gamla, ännu ej fullt
hopläkta förkastningslinjer, som åter bli mobila
på gr. av rådande spänningar i jordskorpan.
Liksom vid vulkanskalv bildas härvid ofta som
följdverkningar nya smärre sprick- och brottlinjer.
De vertikala maximala förskjutningsbeloppen vid
nutida j.-sprickor bruka uppgå till ung. ett
tiotal meter. Vid havsbävningar, vilka ofta medföra
bristningar av telegrafkablarna på havsbottnen,
t. ex. på Newfoundlandsbankens djuphavssockel,
ha genom djuplodningar konstaterats ryckvisa
vertikalförskjutningar intill några hundra m med
nybildade tvära stup i bottenreliefen. — Genom
sin geologiska byggnad och sitt avlägsna läge i
förh. till jordklotets nuv. aktiva störningszoner
komma, som nämnt, Fennoskandia och
Nordeuropa att tillhöra jordskorpans seismiskt mest
stabila delar. J. här äro alltid av tektoniskt
ursprung och betraktas allmänt som en
språngvis, efter ännu ej hopläkta spricklinjer skeende
utlösning av de alltjämt pågående isostatiska
ut-jämningsrörelserna efter nedisningen, vilka dock
äro delrörelser i en större epirogenes, med
rötter ända ned i äldre tertiär. Makroseismiska
j. äro sällsynta i Fennoskandia, flertalet äro
mikroseismiska. Den totala frekvensen är störst
i Norge med c:a 15 per år, i Sverige 6—7 och
i Finland 3. Fyra starkare seismiska områden
kunna urskiljas: 1) Oslo-Vänernområdet med två
större högseismiska centra, ett kring inre
Oslo-fjorden, det andra i mell. Värmland, samt två
mindre, det ena i det inre av Västergötland och
det andra n. om Vättern. J. 23/io 1904, den
största hittills iakttagna i Norden, med en areal
av 900,000 km2, synes ha utgått från Skageraks
botten och sträckte sig över stora delar av Nord-
JORDSKALV
I SKANDINAVIEN
OCH FINLAND
Antal jordskalv sedan
omkr. 1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
