Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Job (Hjob, Hiob) - Jobb - Jobspost - Jobst (Jost) - Jochanan ben Sakkaj - Jachnick, Adolf af - Jochum, Eugen - Jochumsson, Matthias - Jockey - Jockeyklubben - Jod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Jobb—Jod
452
varför måste då J. lida? Han greps av ångest
att förlora tron på en rättfärdig Gud, och i sin
förtvivlan bedyrade han sin oskuld och
uppfordrade Herren att svara. Den Allsmäktige bjöd
då J. besinna Guds allmakt och vishet och hans
omsorg om de skapade varelserna. J. fick
alltså intet omedelbart svar på sin fråga, men han
fick skåda Gud, och det var honom nog. J :s
bok är ett av världslitteraturens förnämsta
poetiska alster. Boken torde vara skriven omkr. 400
f. Kr. — Litt.: J. Lindblom, ”Boken om J.”
(1940).
Jobb (eng. job), arbete. — Jobba, arbeta;
jobbare, börsspelare, aktievinglare.
Jobspost, olycksbud; ordet härrör från Jobs
bok, kap. 1: 13—21.
Jobst (Jos t), markgreve av Mähren (d. 1411),
innehade Mähren som medl. av det luxemburgska
huset, fick 1383 Luxemburg i pant av sin kusin
kejsar Wenzel och erhöll 1388, som tack för
det bistånd han skänkt Wenzels bror Sigmund i
Ungern, även Brandenburg, varigenom han blev
kurfurste. 1394 lyckades han genom en
sammansvärjning få Wenzel i sitt våld och antog titel av
riksföreståndare men hade ej vidare framgång i
sina planer. Han syftade emellertid mot
kejsar-värdigheten och lyckades 1410 bli vald till
tyskromersk konung men dog kort därefter.
Jochanän ben Sa’kkaj, judisk skriftlärd från
1 :a årh. e. Kr. J. fick tillstånd av kejsar Vespa
-sianus att upprätta en rabbinskola i Jabne
(Jam-nia), som efter Jerusalems fall blev huvudsätet
för den judiska skriftlärdomen; även sanhedrin
förlädes dit. Därmed beredde J. marken för en
andlig restauration av det politiskt dödsdömda
folket.
Jochnick [jå’knik], Johan Gustaf Adolf af,
försäkringsman, ämbetsman (1870—1943). J. var
först officer, övergick till försäkringsväsendet
och var bl. a. dir. 1899—1913 och 1930—41 för
livförsäkringsanstalten Trygg, som han stiftat.
1907 grundade han Äterförsäkrings-ab. Atlas.
1913—30 var J. generaldir. och chef för
Pensions-styrelsen; folkpensioneringen i Sverige
organiserades sålunda under hans ledning. J. var mycket
anlitad för offentliga sakkunniguppdrag i
ekonomiska frågor; 1917—41 var han
riksbanksfullmäktiges ordf.
Jochum [jå’^om], Eugen, tysk dirigent (f.
1902). Dirigentelev av S. von Hausegger, har
J. vunnit namn som en av Tysklands bästa yngre
dirigenter. Han var 1934—46 operaledare och
dirigent för filharmoniska statsorkestern i
Hamburg; tidvis även dirigent för Berlins
filharmoniska orkester. J. är numera ledare för
symfoniorkestern i Münchenradion. J. gästdirigerade
1933 i Konsertföreningen i Stockholm och gav
där 1937 och 1940 konserter med Berlins
filharmoniska orkester. Han har särsk. gjort sig
känd som Bruckner-tolkare.
Jochumsson [jå’^-], Matthias, isländsk
skald (1835—1920), präst 1866—73 och från 1880,
1874—80 unitarian och tidningsman. Han vann
erkännande som fantasifull lyriker och genom
sin religiösa diktning. Samlade dikter i 5 bd
(1907). Till isl. översatte J. dramer av
Shakespeare, Tegnérs ”Frithiofs saga” m. m.
Jockey [eng. utt. d?iå’ki, sv. Jåke’j el. (i
fackspråk) d$å’ki] (eng., ridknekt; eg. dim. av Jock,
skotsk biform till Jack) el. jockej [Jåke’j],
person, som mot betalning rider hästar på
kapplöpningar. För att rida som j. erfordras licens
av vederbörande lands kapplöpningsorganisation,
i Sverige Svenska jockeyklubben. — J. är även
benämning på spannryttare.
Jockeyklubben [d^åTi-], se Svenska
jockeyklubben.
Jod [jåd], J. grundämne, atomvikt 126,93,
atom-nr 53, förekommer i ringa mängd i naturen men
är mycket utbredd. J. finnes som salter av
jod-vätesyran i saltlager och saltkällor samt som
salter av jodsyra i rå chilesalpeter. Organiska
jodföreningar finnas i havsvatten samt i alger. J.
upptäcktes 1811 av fransmannen Courtois i
moder-luten efter tångaska, använd för
sodaframställning. Gay-Lussac konstaterade dess analogi med
klor och gav grundämnet namn efter jodångans
violetta färg (grek, io-etdès, violblå). J.
framställes ur tångaska, i vilken den förekommer som
jodid. I våra dagar framställes dock
huvudmängden j. ur moderluten efter chilesalpeter, i vilken
den förekommer som natriumj odat. J. frigöres
genom reduktion med natriumbisulfit el. genom
fällning av jodatet med bisulfit och
kopparsulfat-lösning som nästan olöslig koppar jodur, varur j.
frigöres med brunsten och svavelsyra. — J. är
vid vanlig temp. ett gråsvart, metallglänsande
ämne, som kristalliserar i rombiska tavlor el.
blad. Spec. v. 4,94. Trots att kokpunkten ligger
vid i84°5, är j. dock vid rumstemp. ganska
flyktig och har en egendomlig lukt. J. smälter vid
ii3°5 men sublimerar redan under denna temp.
J. är mycket mindre aktiv än klor och brom.
Den förenar sig direkt med svavel, fosfor, järn,
kvicksilver men liksom övriga halogener icke
direkt med syre. Tendensen till att vid vanlig temp.
förena sig med väte är mycket liten. J. är
svår-löslig i vatten (1: 5,500 vid io°). Vattenlösningens
färg är brungul. J. är lättlöslig i
kaliumjodidlös-ning, beroende på uppkomsten av kaliumtrijodid,
KJ3, j o d j o d k a 1 i u m. J. är löslig i många
organiska lösningsmedel: i kolsvavla, kloroform
och koltetraklorid med violett, i bensen med röd
och i syrehaltiga lösningsmedel, ss. alkohol, eter,
aceton, med brun färg. De violetta lösningarna
innehålla Ja-molekyler, i de andra föreligga
föreningar mellan j. och lösningsmedlets molekyler.
Med stärkelseklister bildar j. djupblå
adsorptions-produkter. J. användes i den kvantitativa
analysen (jodimetri) samt för framställning av
oorganiska och talrika organiska föreningar. Många
av dessa ävensom elementär j. ha medicinsk
användning. — J. ger med väte en gasformig
förening, j o d v ä t e, HJ, som kan erhållas direkt
ur elementen genom att leda dessa över upphettad,
finfördelad platina el. genom att sönderdela
jodfosfor med vatten. Jodväte är en tung, färglös,
stickande, i fuktig luft rykande gas, som lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
