Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ja, vi elsker dette landet - Jaxartes - Jay, John - Jayadeva - Jazyger - Jazz - Jean - Jean de Boulogne - Jeanne d’Albret - Jeanne d’Arc (Orleanska jungfrun)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jaxartes—Jeanne d’Arc
399
träde i Norge 1859 av Björnstjerne Björnson.
Melodien komponerades av Rikard Nordraak
1864.
Jaxa’rtes, antikens namn på Syr-darja.
Jay [d^éi], John, amerikansk statsman (1745
—1829), urspr. advokat i New York, deltog i den
antiengelska och interkoloniala rörelsen på
1700-talet, var tidvis New Yorks ombud i
Philadel-phiakongressen, brukades i diplomatiska
beskickningar och var 1784—89 konfederationens
utrikesminister, 1789 förste chef för unionens
högsta domstol. Ivrig federalist arbetade J. för
unionsförfattningens antagande och för närmande
till England. Som sändebud i London avslöt
han med denna makt 1794 det s. k. J:s treaty;
England lovade utrymma de redan avträdda
forten i Nordvästterritoriet endast mot vittgående
ekonomiska medgivanden. Fördraget, som från
nordamerikansk sida måste betecknas som
otillfredsställande, gjorde om intet vissa planer på
en svensk-nordamerikansk väpnad
neutralitetsal-lians och spelade, starkt klandrat av
republikanerna, en viktig roll i unionens partipolitik. 1794
—1801 var J. guvernör i staten New York.
Jayadèva [d^aja-], bengalisk skald vid konung
Lakgmanasenas hov (senare delen av noo-talet).
Han skrev på sanskrit sångspelet ”Gitagovinda”
(Sången om Govinda), som med ett utomordentligt
skönt språk och stark sensualism skildrar
kärleken mellan Kri§na såsom herde och hans
älskade Rädhä.
Jazyger, ett folk av trol. iranskt ursprung, som
omkr. 50 e. Kr. var bosatt i Ungern och tidigare
n. om Svarta havet. Benämningen j. överfördes
senare till en stam, likaledes antagl. iransk, som
mot mitten av 1200-talet slog sig ned kring Donau
och Theiss men snart uppgick dels i ungrarna och
dels i de kringboende turkstammarna (senast
1500). De språkliga minnesmärken de
kvarläm-nat finnas i orts- och personnamn.
Jazz [jass] (amer., av omtvistat ursprung, enl.
somliga eg.: buller), ett slags nyare dansmusik,
vars förebild varit de nordamerikanska negrernas
folkmusik (plantation-songs, negro-spirituals),
som i sin tur anknyter till afrikansk musik, båda
påverkade av de vita kolonisternas och
missionärernas musik samt av engelsk-amerikansk
folksång. Åtskilliga av de tekniska element, som
utmärka j., finnas redan hos förebilderna:
synko-per, rytmiska och melodiska variationer över
givna melodityper, samspel av olikartade rytmer,
glidningen mellan tonerna (portamentd),
avvikelser från ”ren” intonering, vidsträckt bruk av
slag- och bullerinstrument såsom bärare av den
rytmiska pulsen samt slutl. biåsinstrumentens
användning. Efterbildningar av denna egendomliga
blandning av negroid och europeisk-amerikansk
musik sattes omkr. 1910 i förbindelse med den
urartade sällskapsdansen (”cake-walk”). Ung.
vid tiden för 1 :a världskrigets utbrott skedde
en viss förändring i fråga om själva dansstegen,
i det att valsens mjuka, vaggande rörelser
följdes av stepdansernas marschartade steg. Den av
negermusiken påverkade dansmusiken anknöt nu
härtill och förbands intimt med de nya dans-
400
metoderna, varvid samtidigt de ovannämnda
musikaliska elementen förfinades genom upptagandet
av en rad av den europeisk-amerikanska
konstmusikens principer (Paul Whiteman omkr. 1916,
senare George Gershwin, Billy Mayerl m. fl.).
Till Europa kom j. under i:a världskriget och
blev hastigt en svår konkurrent till den äldre
dansmusiken. Genom den konstmusikaliska
förfiningen har j. emellertid mist förbindelsen med
sitt ursprung, detta både ifråga om besättning
(hos negrerna betydligt enklare), harmonier (nu
helt europeiserade) och själva kompositionsformen
(nu i senromantikens och impressionismens
tecken), där särsk. den fria variationstekniken, som
var den ursprungliga j :s innersta kärna, efter
hand stelnat i fantasiartade kadenser, som dock
icke rubba den rytmiska pulsen. I denna form,
sådan den förekommer i den moderna
dansorkes-terns repertoar, i ljudfilm och nyare
operettmusik, är den sentimentala, med refräng försedda
dansmelodien det mest bekanta och mest
populära alstret, i övrigt kännetecknat av sin
raffinerade, hastigt växlande instrumentering och,
som en sista reminiscens från ursprunglig j., den
genomkomponerade, av synkoper präglade
variationen (hot och swing). J. har påverkat och
inspirerat flera av det moderna Europas
kompositörer på konstmusikens område (Stravinskij,
Hindemith, K. Weil, Krenek, Satie m. fl.); å
andra sidan söker j. själv höja sig till
konstmusik i den s. k. ”symfoniska j.”, vilken kan
betecknas som fria fantasier för konsertbruk,
begagnande j :s instrumenteringsteknik och rytmer,
utan att vara bunden till dansen. — Litt.: A.
Gæuroy och A. Schæffner, ”Le j.” (1926).
Jean [få], fransk form av namnet Johan.
— Jeanne [?an el. ^än], fransk form av
J o h a n na.
Jean de Boulogne [få’ da bolå’nj],
flamländsk skulptör, se Bologna, G. da.
Jeanne d’Albret [$a’n dalbrä’], drottning av
Nedre Navarra (1528—72). Hon var dotter till
konung Henrik II (av huset d’Albret) och
Margareta, Frans I:s av Frankrike syster. J.
äktade 1548 Anton av Bourbon och efterträdde
1555 sin fader på Navarras tron. Hon var
kraftfull och statsklok. I Navarra införde hon
cal-vinismen. Av statsskäl samtyckte hon till att
sonen Henrik (sedan Henrik IV av Frankrike)
förmäldes med Margareta av Valois. J. dog
före bröllopet och Bartolomeinatten.
Jeanne d’Arc ["gan da’rk], kallad
Orleans-ka jungfrun (fr. la Pucelle d’Orléans),
fransk hjältinna, helgon (trol. 1412—31). J:s
fader var en betrodd bonde i byn Domrémy,
Champagne, på gränsen till Lothringen. Orten
låg vid en stor stråkväg och var även utsatt för
krigshändelser. Vid omkr. 13 års ålder började
J. få visioner och höra röster. Linder besök
hos släktingar i det närbelägna Vaucouleurs
uppenbarade J. maj 1428 för dem och för
befälhavaren där, R. de Baudricourt, att hon hade
Guds uppdrag att rädda Frankrike och dauphin,
d. v. s. den ännu okrönte Karl VII, som
innehade blott ringa del av det i övrigt av
engels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
